Väldigt varmt

Onsdag eftermiddag 


Det känns i själen att mitt undermedvetna hela tiden bearbetar tankar och känslor kring det jag studerar om nattvarden. Igår kväll läste jag ut Alf Härdelins lilla skrift, och efteråt tänkte jag att jag inte kommer att kunna skriva mina artiklar (för nu artar det sig ju, som sagt, till att bli en hel serie) utan att ha tillgång till också de här texterna i Härdelins skrift... så nu har jag skrivit till stockholmsförsamlingen och bett att få köpa boken, eller åtminstone ha den på långlån (jag har ju lånat den från deras bibliotek) så att jag inte behöver lämna tillbaka den innan jag är färdig med mina artiklar. Det här betyder inte att jag håller med Härdelin på alla punkter... men han väcker viktiga frågor, som jag vill gripa tag i och fundera kring. Och mer än så kan ju ingen göra, eftersom det inte finns - och aldrig har funnits - en enda människa som helt och fullt förstår nattvardens alla dimensionen. Gjorde man det, vore det varken ett sakrament eller ett mysterium. 

Under natten har högsommaren smugit sig på oss med samma tryckande värme som vi hade förra sommaren, så när Belle, Miri och jag kom ut för vår morgonpromenad slog hettan emot oss som en vägg. Det var som att gå rakt in i en bastu! Och flickorna blev förstås glada, för iggisar älskar värme... men jag mår inte alls bra av att det är så här varmt, så jag har förlagt alla våra promenader till skogen där träden åtminstone skuggar och det blir en smula svalare. Att vistas på uteplatsen fungerar inte alls idag, det gör mig bara illamående och ger mig huvudvärk, så mellan promenaderna stannar vi inne bakom vinklade persienner och dricker mycket vatten. 

Har sett en intressant diskussion på TV-kanalen Axess med mytforskaren och läraren Joseph Campbell, där han utvecklar spännande funderingar kring vad som driver människan att överträffa sig själv, klara kriser som möter henne och tveklöst riskera - eller rentav offra - sitt eget liv för att rädda en annans. Han tog som exempel en man som räddade en ung kille från att hoppa från en klippa och som på frågan efteråt hur han kunde ha agerat så - tänkte han inte på sitt ansvar för sin familj, sina barn, sitt arbete m.m.? - svarade "om jag hade släppt taget hade jag inte kunnat leva en enda dag till". Jag förstår precis vad han menar, och bl.a. författaren Astrid Lindgren har uttryckt samma känsla i sin roman "Bröderna Lejonhjärta" där hon låter en av huvudpersonerna säga: "Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort". Vad hon menar är inte enbart att man inte får vara feg i ett läge där en annans liv är i fara, utan att man faktiskt i sina egna ögon mister sitt människovärde om man inte agerar... man slutar att se sig själv som medlem i det mänskliga släktet. Och det är en social och känslomässig död som är betydligt värre än den fysiska. För det finns sådant i ett liv som är mer outhärdligt än att dö - det vittnar bl.a. alla självmord om. Och bara individen själv vet var gränsen går - det kan ingen annan vare sig se eller avgöra. Dessutom är det svårt att döma en man som den som räddade killen för att han i stunden inte tänkte på sin familj, på att om han dog skulle hans barn bli faderlösa... för vems liv skall anses viktigare än en annans? Var hans eget liv viktigare än den unga killens? Mannen ifråga gjorde säkert ingen bedömning, det hann han inte med... han reagerade spontant, styrd av sin egen inre kompass.


Skrivet senare samma kväll:

Att gå på promenad med två iggisar är rena träningspasset! Miri har uppenbarligen en väldigt stark jaktinstinkt, hon behöver inte ens se ett tilltänkt bytesdjur innan hon försöker sätta iväg - ofta hoppande på bakbenen, när kopplet tar slut! - och det får förstås igång Belle också... och i andra änden stretar jag emot, håller kopplen lite extra korta och försöker resonera med flickorna om det olämpliga i att jaga kopplad för att inte tala om att det så här års är förbjudet att släppa lös hundar eftersom djuren i skogen har ungar. Men det är ändå en fröjd att gå ut och gå (eller vad jag skall kalla det) med två iggisar, och jag förstår absolut de som gärna har en hel flock i koppel. Det är som med Cornish Rexar... bara en "räcker" liksom inte - hihi! Och det beror förstås på att de har så stor glädje av varandra, behöver varandra och interagerar så mycket. Hundar är flockdjur, även om Belle verkar trivas bra som ensamhund också... särskilt som hon också har en liten flock i Robin, de är oerhört tajta och både äter och sover tillsammans. Och visst, Cornish Rex är en katt - men efter att ha levt med rexar i flera decennier är min uppfattning att de beter sig mycket som hundar. Så mitt lilla skämt om att varken Robin eller Belle är riktigt säkra på om de är hund eller katt ligger faktiskt rätt nära sanningen om hur de beter sig.

Det som gör mig lite extra glad är att Miri, trots att hon haft en obehaglig upplevelse i mötet med en rex, accepterar Robin. Hon visar ingen rädsla, och jag tror inte att det dröjer länge innan de kanske rentav sover tillsammans! Det tror jag dessutom skulle glädja Michelle, som varit bekymrad över att Miri visat rädsla för Marie-Anns (Michelles mamma) tre rexhonor. Tänk om mötet med Robin har fått Miri att lugna sig, åtminstone lite grand?

Trött liten Miri

Tisdag kväll 

Stackars lilla Miri tror nog att hon kommit till ett träningsläger för små iggisar... i veckorna händer det kanske inte så mycket på hemmaplan, eftersom Michelle jobbar och hundarna är på hunddagis, så hon är väl inte van vid livet på landet där mycket händer oavsett om det är vardag eller helg. Vad spelar det för roll att Gullspång är så ynkligt litet i jämförelse med Västerås? *skrattar* Här är promenaderna långa och dofterna överväldigande, mötena med människor många och dagarna fulla av äventyr! 

Första "arbetsdagen" hos dagvården gick alldeles utmärkt - flickorna gjorde stor succé och det gosades, bjöds på små bitar hundgodis (som Alex hade med sig och lät patienterna bjuda hundarna på), pratades hundar och hundminnen... här på landet har ju "alla" haft hund, och ofta katt också, så när de läggs in på boenden tvingas de säga adjö till fyrfota familjemedlemmar som betytt mycket för dem. Att då få träffa och kela med hundar igen betyder bortom ord mycket... t.o.m. de dementa svämmar över av minnen och lyser upp när de berättar om hundar de haft, och sätter man en liten kärleksfull iggy i deras knä skiner de som solar. En hund kan verkligen konsten att nå rakt in i människors hjärtan! 

Efter "arbetspasset" promenerade vi genom skogen hem och besökte Maria, som bjöd på kaffe. När Alex och Daniel hade vilat efter jobbet (de sover alltid några timmar innan de äter middag - klokt med siesta!) bad de mig att sitta i gräset utanför deras uteplats och vakta marsvinen Leo och Melker och kaninen Nin medan de själva storstädade burarna inomhus, och det var ju en trevlig syssla som mest bestod i att sitta på en dyna vid uteburarna och hålla nyfikna hundar och katter borta, mata in färska maskrosblad genom näten och sedan ta Nin med på en skuttig hit-och-dit-promenad i gräset så att hon fick röra lite på sig. Under tiden låg Belle och Miri på Marias uteplats och betraktade de spännande smådjuren - givetvis ordentligt fastsatta så att de inte kom för nära. För Belle är marsvinen valpar, men jag vet inte hur Miri skulle bete sig mot dem... och kaniner är bytesdjur i en iggys ögon, så där gällde det verkligen att ha stenkoll. Iggisar är ju jakthundar, men får inte användas i jakt i Sverige eftersom de springer ifatt och dödar bytet genom att bita av nacken på det. Titta på avstånd fick de dock, och det var intressant nog... när Maria tog hundarna med sig på en kort rastpromenad i närheten, ville de inte lämna oss! Hur som helst, när burstädningen var avklarad tog Alex och Daniel över hundvaktandet medan jag gjorde Maria sällskap ner till ICA (hon får besök i morgon och under resten av veckan, så hon behövde handla mat åt sig och sin gäst), och efter det bjöds vi på middag och fika innan jag tog hundarna med mig hem till stackars Robin, som fått vara ensam hela dagen. Nåja, jag skall gottgöra honom i morgon med att vara hemma hela dagen! Då skall jag passa på att städa också... åtminstone plocka undan lite bråte i hallen (varför ställer man alltid ifrån sig saker där i stället för att ta med dem dit de hör hemma?!?) och dammsuga samt svabba golven i alla rum.

Nu sover två utmattade iggisar under varsin filt i soffan, Robin leker på golvet - och kommer emellanåt upp till mig för att gosa en snabbis innan han försvinner iväg igen - och själv skall jag ta en sval dusch. Vädret har varit lite svalare idag, men fortfarande varmt och mycket soligt... tänk, jag börjar bli solbränd trots att jag försöker skydda mig (för jag tål ju inte direktsol mot huden). Kanske dags att plocka fram solhatten?

Åter till studierna

Måndagskväll



Den senaste veckan har (delvis inspirerad av den medeltida mystik jag läst så mycket av på sistone, som inte bara behandlat bön utan även gudstjänsten och sakramenten) jag studerat en liten skrift från 1970-talet om de liturgiska förändringar som en (på den tiden) ny mässordning medförde inom den Romersk-katolska kyrkan. Författare är (var, eftersom han är avliden) den först svenskkyrklige prästen och senare katolske teologiprofessorn Alf Härdelin, och det som mer än annat fångade min uppmärksamhet var kapitlet om nattvarden - den är ju det i mina ögon mest centrala sakramentet, sakramentet med stort S. Och under läsningens gång formades tanken att skriva en artikel i vår kyrkas tidskrift "Communio" om nattvardens teologi och liturgi... en tanke jag tog med mig till kyrkan i söndags, där jag diskuterade saken med Krister efter mässan. Efter en stund anslöt sig teologen Thorbjörn Carlsten, som brukar besöka LKK och är nyfiken på vår gren av det katolska trädet (var han själv står religiöst har jag ingen aning om), och vartefter samtalet flöt märkte jag hur mitt lilla artikelämne växte och växte tills jag slutligen insåg att jag stod inför en hel artikelserie. Det finns ju hur många aspekter och dimensioner som helst att fördjupa sig i, beroende på hur man ser på sakramentet: teologiskt och liturgiskt, ja visst, men också bl.a. historiskt, psykologiskt samt givetvis andligt på tusen olika djup. Någonstans måste jag förstås dra gränsen, annars har jag snart skrivit en hel bok (och det finns de som gör den saken betydligt bättre än jag själv)... men jag tänker leka med det här, förutsättningslöst och utan deadline, så får vi se vart det leder. Ett första delmoment blir att strukturera upp mina egna tankar kring det hela - s.a.s. dela in det i olika "kapitel" - och så måste jag läsa in mig på diverse litteratur... men det känns enbart positivt och inspirerande! 

Ja, jag var som sagt i Stockholm igår och deltog i mässan som dels altartjänare, dels diakon. Det betyder att jag agerade altartjänare under större delen av mässan, men var den som läste evangeliet och senare assisterade celebranten, biskop Evert Sundien, i utdelandet av nattvarden. Eftersom jag nu också skall hjälpa Carina att förbereda sig för sin prästvigning hade jag med mitt eget missale och följde mässan genom det, repeterade inombords varenda detalj för att råda lite grand bot på min ringrostighet... och efter mässan och fikat fanns jag med när Krister övade mässan med Carina, redo att flika in detaljer (på Kristers uppmaning, förstås) som eventuellt missades. Det var både givande, roligt och meditativt i all sin aktivitet, så jag kände mig inte ett dugg trött efteråt utan snarare uppiggad. Så känns det praktiskt taget alltid att besöka kyrkan i Stockholm - man är mer utvilad när man åker än man var när man kom.

På vägen hem stannade vi (d.v.s. Maria, Ingo, Carina och jag)  i Västerås för att hämta upp Belle som varit hos Michelle under tiden vi besökte kyrkan. Men inte bara Belle följde med oss hem, utan även Miri! Michelle och jag hade nämligen talats vid i telefon dagen innan och hon berättade då att Geisha (Miris nu vuxna valp) fortfarande uppvisade valpbeteenden och försökte dia Miri, så jag frågade om hon ville att jag tog Miri med mig hem några veckor för att ge Geisha chansen att stå på egna tassar. Sagt och gjort! Miri var lite förvirrad precis i början när vi kom hem hit, och fortfarande tyr hon sig mycket till mig, men Belle håller sin skyddande tass över henne och det fungerar alldeles utmärkt att ha två iggisar - de äter och sover ihop (under mitt täcke nattetid, annars under en filt i soffan), är mycket samspelta på promenaderna och skördar förstås ett stort intresse vart de än går. Idag besökte vi Amnegården för att fika med Alex, och innan vi hade gått därifrån hade flickorna fått ett "jobb": att varje tisdagseftermiddag besöka dagvården så att patienterna får "gosa hund" en stund. Tack vare att Michelle hade ordnat en löplina åt Miri kunde vi sedan sitta ett par timmar på uteplatsen och må gott, till det var dags att tassa upp till Alex' och Daniels uteplats för att äta grillat till middag och fika. Där blev vi kvar till det började skymma, men nu är vi hemma och alla djuren sover i soffan medan jag sitter här och dricker te, bloggar och slötittar på TV. 

Det har varit oerhört varmt och kvalmigt väder idag med ömsom sol, ömsom mulet. Något regn kom dock aldrig, och inte heller den åska som tydligen praktiskt taget terroriserat östkusten och Skånehalvön under eftermiddagen. Nu kollade jag på SMHI:s hemsida, och morgondagen skall tydligen bli solig men något svalare... inget regn, ingen åska. 

Åska

Onsdag kväll 


Så kom den äntligen - den förlösande åskan! I flera dagar har det inte bara varit varmt, utan direkt kvalmigt och tungt att andas också för oss som inte har svårt med andningen... så hur illa har det inte varit för lungsjuka, som t.ex. Nina?!? Också hjärtsjuka har problem när luften blir så här tät som den varit, det vet jag av hur först pappa och sedan mamma hade det. Med andra ord var åskan verkligen efterlängtad, och det efterföljande ösregnet likaså... fast Belle var måttligt road, tvärtom stressade hon upp sig rejält när mullret nådde en sådan magnitud att rutorna skallrade. Så jag fick sitta med henne insvept i en filt i mitt knä till det lugnade ner sig utanför - vilket tog ett par timmar. 

Själv älskar jag både åska och regn. Har alltid njutit av dofterna, den fräscha luften och hur alla ljuskällor speglar sig i vattenpussar inte minst i asfalt. Det är så vackert! Regnet är också viktigt, för vi står inför vår andra sommar med hetta och torka, brunnarna sinar och skogsbränderna hotar... förra sommaren var en veritabel katastrof på många olika sätt, och jag ber intensivt att det inte skall bli likadant i år.

Nu har det slutat mullra, och regnet (liksom Belle) har blivit lugnare. Robin brydde sig inte ens om de värsta smällarna, men så finns det inte mycket som rubbar hans lugn... kanske de sekunder jag håller upp hans mun och sprutar in antibiotikaguckan i halsen på honom *ler snett*. I övrigt är han sitt vanliga jag, och bortsett från att han bär tratt kan man inte tro att han är skadad. Fast jag längtar verkligen efter att såren skall läka och hans kind bli ljus och fjunig igen...

Har ägnat dagen åt att förbereda inför Åtorpsdagen på lördag, då jag skall sitta vid ett bord och sälja mina virkade alster. Det är förstås min förhoppning att folk skall tycka om dem och köpa mycket, och för att vara säker på att allting fungerar kommer jag dels att ha växelpengar med mig, dels sätta upp en skylt med mitt Swish-konto (som går direkt till mitt bankkonto) för den som inte har pengar med sig. Och Belle får vara i en hundbur jag har köpt av Alex, mysigt bäddad och med en filt över så att hon har skugga ifall solen gassar. Mat och vatten har vi förstås också med oss; jag har köpt äpplen till mig att mumsa på, och Belle får med sig torrisar. Skall faktiskt bli riktigt roligt! Och jag behöver inte oroa mig för rastandet av Bellen, för själva försäljningen pågår bara mellan 11 och 14, och om jag har rastat henne precis innan och rastar henne direkt efter, klarar hon sig bra de timmarna. 

Idag fick jag också veta att Carina tänker åka till kyrkan på söndag, och givetvis hakade jag genast på! Efteråt skall vi besöka Södertälje katthem, för jag har ganska mycket jag vill skänka till deras loppis och det känns praktiskt att lämna de sakerna på vägen hem eftersom vi ändå passerar Södertälje då. 

Nu tänker jag ta en svalkande dusch.

Inre balans ger yttre lugn

Tisdagskväll 

Hjalmar Ekström fortsätter att inspirera mig. Jag har nästan läst klart boken för den här gången (tror att det är fjärde eller femte gången jag försjunker i hans texter), och utifrån de understrykningar jag gjorde under förra genomläsningen är det andra saker som drar till sig min uppmärksamhet den här gången. Som detta stycke: 

"Ja, min kropp är en sannskyldig 'broder Åsna' men jag kan knappast
säga att jag betraktar det som en prövning, snarare som en nåd". 

Med uttrycket "broder Åsna" menar han att han är sjuk och klen, kämpar mot värk och trötthet, och ändå kan se sin kallelse i klart ljus: 

"Jag vill dock här antyda något som Guds-Ordet ofta visar på: Att
vara fattig är att göra andra rikare, att vara sjuk är att göra andra
friskare (Jes. 53). Vad nu mig beträffar, så kan väl kroppen stundom
sucka efter förlossning - men anden - om den får råda - säger blott: 
Ske Din vilja!". 

Att jag inte fastnade för dessa ord förra gången jag läste boken beror med all sannolikhet på att jag inte kunde se min egen situation i hans den gången... men precis så som han beskriver det, känner jag det nu. Vad spelar det för roll i det stora hela att jag är sjuk? Ja, jag fungerar inte i samhället utan har av fysiska orsaker ställts vid sidan av livets motorväg - har faktiskt ofta tänkt att min plats numera är att sittande i dikeskanten betrakta den livliga trafiken och be för att att inga olyckor inträffar. Och ur det världsliga perspektivet är de flesta människors liv (som mitt) ganska obetydliga... de flesta av oss försvinner in i glömskan när våra nära och kära också är borta, och vi har inte gjort några avtryck i historien.

Med detta sagt, har jag haft svårt att ta till mig det stillsamma bedjandet i dikeskanten som ett kall... trots att jag redan på 1990-talet fick tydliga signaler om det i ett brev från en karmeliternunna jag brevväxlade med. Jag hade beklagat mig över hur min sjuklighet hindrade mig från att vara till nytta för mina medmänniskor och fick med vändande post detta svar: "Lyckliga Carina! Nu är du exakt där Gud vill ha dig - altaret i stället för bredvid det, fullt ut delande Hans kärleksfulla lidande för världens frälsning". 

På ett "ytligt" sätt förstod jag hennes ord; bl.a. tog jag det religiösa tillnamnet "av det Allraheligaste Sakramentet" som ledord och ständig påminnelse om att detta sakrament - d.v.s. nattvarden - är ett utgivande av hela ens väsen till alla i världen som vill ta emot det. Samtidigt kunde jag inte frigöra mig från känslan av att min sjuklighet var ett hinder snarare än en välsignelse - inte för att jag hade ont, utan för att jag tvingades bli relativt passiv när det fanns så mycket att göra. Det var passiviteten, oförmågan att "göra mitt", som plågade mig. En sådan skillnad det blivit nu, när jag kan se att det är häri min sanna kallelse ligger! Och nunnorna visste det för flera decennier sedan - gav mig nyckeln till mitt dilemma och hoppades säkert att min andliga mognad skulle vara tillräcklig för att förstå vad de menade. Vilket jag inte gjorde - då. Nu däremot förstår jag! Och jag är äntligen redo att verkligen vara ett oblat liggande på Guds altare, låta min sjuklighet och mitt "lidande" (fast jag tycker inte att jag lider, det jag upplever är ganska ynkligt i jämförelse med vad andra råkar ut för) vara en gåva till mina medmänniskor överallt i världen. Jag vet att de flesta som läser detta inte förstår vad jag menar, men det gör ingenting...

Vad mera är, har insikten inneburit att jag också äntligen vågar luta mig tillbaka och förstå att jag inte måste någonting alls. Det enda jag har att göra är att be. Det enda, inte "bara". Skillnaden är milsvid. Att göra det enda är att välja bort allt annat och koncentrera sig på sin uppgift till etthundra procent. Det finns inget förminskande, något "bara" i det - tvärtom. Det är att bli ett med den Ende helt och hållet.


Skrivet senare samma kväll:

Att inte längre vandra i mörkret ger många fördelar: man ser klart, upplever riktningen i sitt vandrande och skönjer målet i fjärran. Man vet vart man är på väg i stället för att bara irra omkring i ödemarken, trött och törstig. Som Jesaja skriver (9:2): "Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus. Ja, över dem som bor i dödskuggans land skall ett ljus skina klart". Det här är ord som kan tolkas på flera olika sätt... för det mesta har jag tagit det som en beskrivning av de människor som förr i tiden kallades "hedningar" d.v.s. icke-kristna, och att ljuset handlade om att de upptäckte Jesus Kristus. Men med det perspektiv jag nu kontemplerar kan folket i fråga lika gärna vara de sjuka, handikappade och på andra sätt lidande och "dödskuggans land" är då deras sjukdom, skador, sjuklighet. Vi är många som lever så, utanför det pulserande livet där ute och underkastade helt andra livsvillkor... men det betyder inte att vi är värdelösa, utan vi har vår egen speciella kallelse att följa just p.g.a. att vi är sjuka!

Den här insikten har givit mig en inre balans jag nog aldrig upplevt tidigare. Så mycket blir plötsligt så enkelt, så klart och lättbegripligt, och en ofattbar tyngd lättar från ens axlar. Och vet du, det är nog därför jag på sistone har känt mig så fridfull. Givetvis kommer min värld att rubbas många, många gånger även i framtiden, och mörka moln täcka min himmel... men nu vet jag att jag överlever, att ingenting kan krossa mig eller styra mig bort från min sanna kallelse. Som ett litet ynkligt exempel kan jag berätta att jag betalade räkningarna idag... och trots att pengarna inte räckte, fick jag inte panik. I stället tänkte jag att det ordnar sig och att om jag bara håller mig lugn kan jag ordna upp situationen. Jag har mat, jag har betalat det viktigaste (hyran, elen, bredbandet, försäkringarna och vården) och jag har uträttat ärenden åt andra som de skall betala mig för inom kort så att lite pengar flyter in där. Dessutom skall jag sitta i Åtorp på lördag och sälja mina virkade alster, vilket också borde ge lite slantar. Ett annat exempel: Robin är nyopererad efter att ha haft en ohygglig böld, i stort sett hela vänster kind svällde upp och sprack med nekroser som följd (som Olle tvingades klippa bort så att Robin nu har ett öppet hål hela vägen in till muskelvävnaden)... men trots att det kostade mig pengar jag inte hade räknat med (den saken har löst sig nu, så det är ett avslutat kapitel), och Robin nu går omkring med tratt för de närmaste veckorna, och jag måste hålla såret rent och ge honom antibiotika två gånger om dagen... så känner jag att jag har kontroll. Jag mår inte dåligt, och det gör inte Robin heller (på sätt och vis är det just hans lugn som gör mig lugn). Har t.o.m. ett tredje exempel att hålla fram: trots att jag tvingats ställa om min kost totalt, har jag varken sockersug eller avundas andra att de kan äta vad de vill. Jag håller mig troget till det som får mig att må bäst.

Som om inte ovanstående räckte, har det också blivit så enkelt att säga ifrån när jag vill vara ifred, utan att andra människor blir arga, ledsna eller besvikna. Antagligen har jag ett annat tonfall eller förklarar bättre varför jag säger nej till aktiviteteter, umgänge eller uppdrag så att andra förstår att det inte handlar om deras värde i mina ögon, utan om mitt eget värde och mina egna basala behov. Det känns jättebra.

Jag har äntligen hittat min rätta plats: som den lyssnande Maria vid Jesu fötter. Vet du vad? Jag är mycket lycklig!

Äldre inlägg

Nyare inlägg