På bättringsvägen

Natt mot onsdag 


Sedan natten mellan söndag och måndag har jag varit magsjuk... det börjar bli bättre nu, men har varit riktigt illa. Att jag höll på att bli sjuk förstod jag när jag, trots värmen, började frysa och må illa... och sedan dess har jag i princip vandrat som en osalig ande mellan sängen och badrummet, med korta avstickare utanför uteplatsen för att rasta Belle och till köket för att ordna med djurens mat och vatten. Och för första gången känns det bra att mamma inte är här och blev smittad... få saker är lika vidriga som magsjuka, man sitter i timmar på toa och gråter, man får inte sova mer än någon timme i taget innan man måste rusa till badrummet igen, och man klarar inte av att vare sig äta eller ta mediciner utan att det kommer upp igen. Nå, jag skall inte gå in på detaljer... bara lättad konstatera att jag definitivt är på bättringsvägen.

Innan jag blev sjuk, hann jag besöka Equmenia-kyrkan och delta i en kvällsandakt. Med facit i handen är jag tacksam att jag inte rörde vid någon, inte minglade eller kramades - jag vet ju inte om jag har varit smittsam! Men det var skönt att få sjunga, och temat gick rakt in i hjärtat på mig på ett sätt som kanske inte riktigt var meningen... de hade kallat kvällen "På väg" och såväl texter som sånger handlade om människans vandring till himmelriket, något som särskilt frikyrkorna ofta talar om för att sprida hopp och ingjuta tron på det Eviga Livet i människors hjärtan. Med all rätt! Särskilt i tider av mycket mörker som vi upplever just nu, där egoism, hat, rädsla och xenofobi sprider sig från land till land (precis som strax innan andra världskriget), behöver människor känna att ljuset och kärleken ändå övervinner mörkret och ondskan i slutänden. Men för mig kom budskapet att "slå över" i en svårbemästrad längtan till himlen... det står i Bibeln att man skall samla sina skatter i himlen (för där man har sina skatter, där har man sitt hjärta - ett av tusen utslag av djupsinnig kännedom om människans natur), och det gör jag - men nu börjar så många av mina skatter finnas där ovan, och jag blir allt mer ensam här... så när jag satt i kyrkbänken och betraktade Kristus-tavlan längst fram i koret, funderade jag på hur jag skall göra det mer värdefullt att ändå satsa på det liv jag har kvar att leva här och inte bli överväldigad av längtan efter livet på andra sidan döden. Nej, jag är inte, upprepar INTE, suicidal! Jag när ingen dödslängtan alls. Men jag undrar vilken som skall bli min nya kallelse, för det är ju därför jag är kvar här - för att jag fortfarande har saker att göra. Gud behöver mig här och nu... men till vad?!? Det skulle vara lättare att stå ut med alla förluster av nära och kära om jag visste det.

Till det ljusa hör att jag börjar bli nöjd med hur det artar sig med lägenheten. Nu kan jag släppa in folk utan att behöva skämmas...

Talande tystnad

Söndagseftermiddag 

Först av allt måste jag skriva ner det, som "alla" redan vet men som jag inte präntat ner i min blogg: Philemon tassade över Regnbågsbron i tisdags, den 31 juli, strax före kl. 16.00. Det fanns ingenting att göra för att rädda honom, och alla jag talade med var överens om att han led... så i tisdags släppte jag motvilligt taget och lät honom dö. Olle var mycket hänsynsfull både mot honom och mig, så stunden blev lugn och fridfull... men å, så jag saknar mitt lilla monster! Nu petar ingen ner saker i golvet så att de går sönder, ingen kissar på alldeles fel ställen över hela lägenheten, ingen slåss med de andra katterna, ingen försöker älska med plädarna i soffan, ingen står på köksbänken och vrålar att han är hungrig trots att torrfoderskålen är bräddfylld, ingen trampar på knapparna på CPAP:en så att jag mitt i sömnen blir utan luft och vaknar häftigt flämtande... det är förlamande tyst, för inte ens Robins sorgerop i fönstren eller Rafaels jamande för att tigga gos kan komma upp i samma nivå som Philemons stökighet. Min lilla underbara knasboll, så jag saknar dig! Du glömmer väl inte hur innerligt och intensivt älskad du var? Trots allt du ställde till med, förblev du min älskade unge. Och jag skall aldrig, aldrig glömma dig.

Tystnaden talar också om annat denna stillsamma söndag... om min inneboende oro, till exempel. Mitt beslut att inte gå in på Facebook innebär att jag måste förändra mina inrotade vanor - jag kan inte dela med mig av artiklar jag läser i tidningarna, som berör eller väcker frågor, och diskutera dem med andra. Jag kan inte kolla hur mina vänner mår. Jag kan inte lägga ut bilder på mina virkalster (fast just den detaljen vore det lite förmätet att haka upp mig på, eftersom jag de senaste två dagarna har lagt ut över fyrtio sådana bilder i ett album så att folk kan se vad som finns att köpa). Det är så här det är att leva i kloster - man är inte i ständig kontakt med omvärlden, kommunicerar inte med andra än de som finns i samma rum (annat än när man skriver brev). Och det är avsiktligt; hela meningen är att det skall bli tyst utanför ens själ, så att det som finns inuti själen hörs bättre. Bryter jag mot detta genom att blogga? Nej, att skriva tillhör klostertillvaron och det spelar ingen roll om man använder gåspenna eller tangentbord. Det viktiga är tystnaden och stillheten, som skapar en öppen kanal mellan individen och det gudomliga. Man städar bort bråten för att göra plats för det heliga, kan man säga. 

När jag slog upp Bibeln idag, visste jag inte var jag ville börja. Vad behöver jag mest just nu i form av Lectio Divina? Det blev Uppenbarelseboken, Johannes visioner om himlen och framtiden. Den stora utmaningen ligger i att läsa långsamt och kontemplera orden... jag är ju sedan barnsben en snabbläsare som i regel kan läsa ut en bok på några timmar och ändå ha förstått innehållet. Men att läsa styrd av den Helige Ande är annorlunda - där "arbetar man mot evigheten" som min biskop sa till mig en gång. Det är lite lustigt att tänka på att jag i det stora hela är en långsam varelse; långsam i rörelser och långsam i tanken... men jag läser fort, och vill gärna komma till saken i diskussioner - bortsett från konversationer, som ju är menade att ta flera timmar i anspråk och inte leda till någon "sak" - och när jag kör bil är min reaktionsförmåga blixtsnabb. Det är väl som med allt annat, antar jag... jag är en blandad varelse. 

Om några timmar skall jag vandra bort till Equmenia-kyrkan och vara med på deras sångkväll. Det ser jag fram emot! Att be tillsammans med andra och sjunga lovsånger är en viktig del i mitt andliga liv. Nina och Maria skall också dit, har jag fått veta, så det blir säkert en trevlig upplevelse. 

I övrigt gör jag i stort sett ingenting alls. Belle och jag tog en väldigt lång skogspromenad för någon timme sedan - vi vände inte förrän mina höfter började säga ifrån (man är ju inte direkt ung i kroppen längre). Så har jag virkat och lyssnat till vindens sus i träden utanför fönstret. Jag sov bra i natt också, vilket säkert bidrar till att jag, bortsett från mitt som vanligt trilskande huvud, mår så bra idag. Allting är som det skall vara en vilodag. Även om det innebär att jag inte har något särskilt att skriva om här i bloggen - hihi! 

En vilodag värd namnet

Söndag eftermiddag 

… åtminstone så här långt. Jag har sovit riktigt bra, trots hettan, och när jag kom upp ur sängen tog jag genast Bellen med mig på en skogspromenad. Jo, jag klädde på mig först, och tog mina mediciner. Väl tillbaka ville Belle stanna på uteplatsen, så jag försökte ordna för mig under parasollet, la upp mina svullna fötter på en stol och satte mig att virka. Hur länge höll det? Kanske en kvart? Sedan strömmade svetten om mig och jag mådde direkt illa, så jag fick ta Belle med mig och gå inomhus där det i alla fall är skugga och fläktarna går för fullt. Inte för att det hjälpte tillräckligt... så jag skalade av mig kläderna och tog en sval dusch, länge, länge, och kröp sedan i det tunnaste plagg jag har (en knäkort sidenrock jag fick av mamma i julklapp för många år sedan). Så nu börjar jag må bättre igen.

De som vet säger att vi måste vänja oss vid det här heta, torra vädret. Att somrarna kommer att se ut så här framöver. Det har delvis med den globala uppvärmningen att göra, som i sin tur beror på att vi människor har förstört naturens balans med våra utsläpp och all miljöförstöring, och dels med att vi enligt forskarna är på väg in i en ny istid. Inte för att den kommer att inträffa under min livslängd, men den ger definitivt varningssignaler till mänskligheten som sådan att vi inte kan fortsätta på det här viset utan måste ändra på våra vanor, hitta nya sätt att leva på som sliter betydligt mindre på vårt stackars jordklot. I massmedia pratas det nu mycket om forskningen kring möjligheterna att kolonisera andra planeter - i första anhalten Mars eller någon av Jupiters månar - men det kommer inte att rädda hela befolkningen utan kanske bara några tusen människor... så det räcker inte med sådana åtgärder, vi måste rätta till det vi ställt till med här på jorden också. Och det är ännu mer brådskande än att skicka folk ut i rymden.

Nåja, för att krympa det hela till mitt lilla perspektiv, har sommaren medfört att jag blivit uppmärksam på hur min kropp reagerar på det här - för mig - mycket ovanliga klimatet. Till det positiva hör att jag för första gången sedan jag var barn har blivit brun utan att också få brännblåsor som spricker och blöder! Kanske beror det på att vi haft den här trettio-plus-hettan under tre månaders tid nu och är inne på den fjärde... huden har haft tid på sig att vänja sig, jag har suttit i skuggan så mycket jag har kunnat och rört på mig när jag varit i solen. Till det negativa hör att jag är trött och seg i huvudet, fötterna svullnar och hjärtat säger ifrån. Jag har också svårt med aptiten och äter egentligen inte mer än jag absolut måste under dygnets ljusa timmar... men å andra sidan är jag ju främst vaken nattetid, så jag får ändå de tre huvudmålen samt mellanmål och blodsockret håller sig oväntat bra. Dricker vatten gör jag kopiöst - minst tre-fyra liter om dagen! Och jag har lyssnat till dietistråden och ökat saltet i maten, även om jag fortfarande är väldigt försiktig så att jag inte överdoserar. I det stora hela fungerar min hälsa hyfsat, trots vädret.

Apropå väder, så hade vi ett magnifikt åskväder här igår! Det mullrade precis över huset, blixtarna lyste upp rummen och regnet vräkte ner. Tyvärr varade det inte så länge, och även om det regnade en gång till senare under kvällen är det fortfarande snustorrt ute. Så man får verkligen vattna sina små planteringar både en och två gånger per dag, och jag har hört vänner berätta att de vattnar sina svampställen i skogarna också för att rädda åtminstone lite grand av svampsäsongen. Själv har jag inte sett en enda svamp i år, inte ens tickor; men så kommer jag ju inte till de "bra" skogarna nu när bilen är avställd i väntan på reparation. Och det går inte att vara ute med Belle långa stunder på dagarna utan att riskera att hon blir överhettad - de längre promenaderna gör vi på kvällar och nätter.

Philemon mår fortfarande inte bra, så nu har jag bokat en tid hos Olle på tisdag. Måtte han kunna hjälpa min lille pälskling! 

Idag skulle jag förresten ha varit på Teknikdagen i Rudskoga, men jag lyckades inte ordna transport dit och hem så jag hoppade av. Får fortsätta att sälja så mycket jag kan via FB i stället, för jag ligger ungefär tvåtusen back just nu... 

Ingen lyckad inledning, precis...

Natten mot måndag 



Min första söndag vikt för min personliga relation med Gud, vila och kontemplation blev inte som tänkt. Tvärtom, faktiskt. Jag sov dåligt och oroligt, var groggy när jag vaknade och väcktes av telefonen i stället för väckningstiden jag ställt in i mobilen (som är det enda "väckarur" jag har för närvarande). Att jag svarade berodde på att jag sagt till familj och vänner att jag givetvis skulle svara om de behövde min akuta uppmärksamhet... men det var en försäljare, minns inte ens av vad, och varför i all sin da'r ringer sådana på en söndag?!? Sedan dök Nina upp med en present till Belle, som fyllde åtta år... hon stannade inte länge (Nina, alltså), eftersom hon visste att jag ville vara i fred, men bara en timme senare var det dags att uppfylla mitt löfte till Maria att komma på middag till henne - något jag tackat ja till innan jag tog beslutet om att vika söndagarna åt Gud, så det kändes viktigt att fullfölja. Dessutom visste jag att hon skulle bjuda på en soppa från ett recept hennes älskade mamma skapat, och hade förberett måltiden i flera dagar. Kan avslöja att soppan var jättegod! Efteråt tog vi  en promenad för att testa en stegräknare som Maria gav mig... vi vandrade ner till ICA och köpte varsin glass, och på hemvägen ringde Alex och Daniel för att be om akut hjälp med sin bil. Så det var ju ett berättigat samtal. De hade varit på väg ner till ICA själva, men drabbats av punktering och orkade inte knuffa hem bilen utan hjälp av flera starka armar... så Maria och jag skyndade oss att möta upp och hjälpa dem hem, varefter jag ordnade kall dricka på min uteplats så att vi alla kunde vila i väntan på att Alex' bonuspappa skulle komma och hjälpa dem laga däcket. När han kom, gick de förstås med honom för att fixa däcket och Maria gick hem till sig för att ta en dusch innan det blev för sent - för gissa vad klockan var? 21.40! Tiden går verkligen fort.

Nåja, det här var ju den allra första söndagen och jag har många framför mig som förhoppningsvis blir betydligt lugnare. Dock inte nästa, något jag faktiskt inte hade tänkt på förrän Maria och jag kom att prata om det under vår promenad: då är det ju dags för Teknikdagen! Och faktum är att jag absolut måste ta mig dit och sälja bra, för jag ligger mer än 2.000 kronor back den här månaden p.g.a. att jag varit tvungen att ordna med flera dyra saker: nya bläckpatroner till skrivaren, kattsand, katt-torrfoder, hund-torrfoder, en hel del mediciner och annat som jag måste köpa. Så jag blir förstås glad för varenda beställning på virkningar jag får in, och hoppas sälja för minst en tusenlapp under Teknikdagen... har lagt upp ett lager av både runda och fyrkantiga grytlappar samt snygga drinkset, och nu i veckan skall jag försöka virka åtminstone tiotalet små påsar som Maria skall fylla med torkad lavendel och göra snygga tygrosetter på. Hinner jag göra ännu fler är det bara positivt, för jag tror att just lavendelpåsar är något folk gillar - de är trevliga att ha i både linneskåp och garderober. Har jag tur blir veckan lugn så att jag kan virka riktigt mycket... skulle behöva ha "söndag hela veckan" för att hinna allt jag skulle vilja ha klart till marknaden.

Å, det kanske jag inte har förklarat? Teknikdagen i Rudskoga är så mycket mer än bara en marken kring lantbruksteknik med bl.a. visning av traktorer och redskap m.m. för bönder - där finns också många djur (hästar, kor, grisar, får, getter, ankor, höns, kaniner m.m.), loppis, försäljning av hantverk, matvaror från egen odling och tillverkning, verktyg, redskap och annat man behöver när man bor på gård, servering av mat och dryck, presentationer av olika slags föreningsverksamheter (fyra somrar i rad var t.ex. mamma och jag där för Djurskyddet Kristinehamn och hade lotteri, information om djuromsorg och ekologisk mat, loppis m.m.)… ja, en fullödig lantlig marken, helt enkelt. Och om det inte ösregnar brukar det komma väldigt mycket folk! Förra året hade det tydligen dykt upp över fyratusen personer, sa mannen jag talade med när jag bokade vår försäljningsplats. Ja, jag skriver vår, för Nina skall också vara med och sälja sin CD med kristna sånger som hon både skrivit, spelar och sjunger själv, och Alex skall sälja saker hon har tillverkat själv som t.ex. olika slags prydnadsföremål. Hoppas att många kommer till vårt tält! Att jag kan ta Swish kommer säkert att underlätta för oss... folk är mer benägna att handla om de inte måste hålla sig till en från början bestämd kontantkassa. Så vi skall ha en gemensam kassa, notera vad som säljs av vars och en saker och sedan dela upp inkomsterna efteråt, när vi kommit hem. 

Nej, nu skall jag göra mig lite te och sedan försöka sova. 

Ännu en sömnlös natt

Okristligt tidig lördagsmorgon 

För tredje natten i rad kan jag inte somna, fast jag försöker. Antar att jag blir tvungen att ta till mina insomningstabletter åtminstone ett par kvällar framöver för att få ordning på sömnen igen... men så här dags kan jag inte ta någon, för då sover jag bort hela dagen och vaknar först i kväll. Och det vill jag inte, jag vill få åtminstone lite dagtid också.

I stället sitter jag här i soffan och tittar på mina sovande ungar - Rafael i bortre soffhörnet, Belle på min högra sida och rexarna på min vänstra. Philemon har antingen kräkts eller sovit idag, verkar mycket trött och ger mig ibland stora, ledsna blickar som jag inte vet hur jag skall tolka... lilla gubben, det syns lång väg att han inte mår bra, och hjärtat gråter av sorg och rädsla när jag tänker på vad det kan vara som tär på honom. Jag har fått nog, alldeles nog, av död omkring mig! Varför mister jag alla jag älskar?!?  Undra på att jag inte kan sova!

Har i alla fall kommit vidare i städningen, även om det går långsammare nu. Tröttheten börjar ta ut sin rätt, jag känner hur "trubbig" tankeverksamheten är och hur svårt jag har att koncentrera mig på en uppgift i taget. I stället fladdrar jag som en vilsen fjäril från sak till sak... nå, om jag skall försöka fokusera på det som blivit gjort så har jag i alla fall skrubbat kattlådorna riktigt rena, tvättat och diskat samt fått klar nästa beställning:  åtta mörka, fyrkantiga, tätvirkade grytlappar.  Hoppas att köparen blir riktigt nöjd! Fast innan jag paketerar och postar dem, skall jag fotografera allihopa... jag försöker komma ihåg att ta bild av varenda sak jag virkar, dels för att få ett litet "arkiv" över mina alster och dels för att komma ihåg dem ifall jag vill göra något liknande mönster framöver. Riktigt lika blir det aldrig - varenda en av mina virkningar är unika, så den som köper av mig kan vara övertygad om att ingen annan har en exakt likadan.

Att hjälpa Kari och Nina att måla den där trädgårdsstolen var en fridfull och avkopplande syssla, kan jag konstatera. Den tömde för en stund mitt inombords på röriga tankar och jobbiga känslor, jag målade och njöt av att få göra någonting i sakta mak. Dessutom lyssnade jag, utan att direkt lyssna, till hur deras grannar hade något slags fest i sin trädgård på andra sidan häcken och som vanligt förundras jag över hur människor beter sig. Antagligen var gänget åtminstone salongsberusade, för de var rätt högljudda och tycktes fladdra från det ena samtalsämnet till det andra i något slags rundgång där alla upprepade samma saker om och om igen, som om de trodde att ingen hörde på vad de sa. Det är som jag tänkt flera gånger - jag borde inte ha utbildat mig till jurist, utan borde ha satsat på beteendevetenskap i stället. Tänk att få betalt för att studera folk! Vet ni, när jag vandrade hemåt med Belle, efter att ha målat klart stolen, kunde jag höra det där sällskapets röster eka över nejden ända upp till halvvägs in i mitt eget bostadsområde... stackars Kari, som försökte sova! Nina och Inga (deras närboende vän) var åtminstone fullt upptagna med att röja ur garaget och lyssnade säkert inte på vad grannarna pratade om... och själv la jag ingenting på minnet, bara reflekterade just där och då och släppte det sedan.

En sak måste jag säga: att måla en trädgårdsstol i sällskap av en iggy är en upplevelse! Belle gick i löplina och cirklade kring mig mest hela tiden (utom när jag bröt levergodisar i små bitar och slängde ut över gräsmattan så att hon fick leta upp dem), och de stunder jag låg i gräset för att komma åt undertill på stolen tog hon sig t.o.m. för att lägga sig ovanpå mig! *skrattar* Det är som med rexar - står man inte ut med att hela tiden ha dem tätt inpå sig, skall man inte skaffa sig sådana raser. Cornish Rex och Italiensk vinthund har märkvärdigt mycket gemensamt, framför att bägge är människocentrerade och oerhört sällskapstörstande... jag minns att jag brukade beskriva Aragorn, min första rex, med frågorna "Vad gör du? Får jag vara med? Går det där att äta?"... och det stämmer så bra in på Belle också. Liksom Imma, Conny, Rufus, Philemon och Robin. Tänk att jag har haft nåden att få leva tillsammans med så många underbara rexar! Och nu Belle, min första egna hund... jag är rikt välsignad, sett ut den synvinkeln. För att inte glömma bort Majsan, Jenny och Rafael, mina underbara husisar! Nu är bara Rafael kvar, ett stillsamt långhårigt gostroll som totalt glömt bort att vara skygg och numera gärna hoppar upp i soffan för att hälsa på alla som kommer hit... hur gammal han är, vet ingen annan än kanske han själv och så Skaparkatten, förstås... men jag hoppas innerligt få behålla honom i mitt liv i många år än. 

Nej, om jag skulle dricka ett jättestort glas iskallt vatten och sedan göra ett nytt försök att sova? Natten är inte över, och det är redan +26 grader ute (+28 inne), så trots att jag duschade länge i svalt vatten när jag kom hem från målandet, har jag redan hunnit bli klibbigt varm igen... jag saknar inte mycket från huset, men ett badkar skulle jag bra gärna ha velat ha här!

Äldre inlägg

Nyare inlägg