Regnig lördag

Lördag eftermiddag 


Michelles första arbetsvecka, tillika min första "arbetsvecka" som kennelflicka, är över och vi har tagit helg... vilket betyder att vi fick sovmorgon i morse och sedan har tagit det lugnt. Gjort saker, ja visst, men i lugn och ro. Bl.a. har vi städat köksskåpen och skafferiet, så att det blivit jättefint (och välorganiserat). Så har vi besökt flera affärer som Marie-Ann och Michelle ville visa mig, som t.ex. Åhléns Outlet. Personligen fann jag ingenting åt mig, men Marie-Ann lyckades fynda två par jeans för 50 kronor/styck! Tyvärr fanns det inga i min storlek, annars hade jag givetvis också slagit till. Vi avslutade med en sen lunch på Burger King, där vi smaskade i oss kycklingnuggets (18 stycken plus två dipsåser) för 39 kr... och jag tror att det var den renaste och mest välstädade hamburgerrestaurang jag någonsin besökt, så det kändes bra på alla sätt och vis.

I övrigt har jag planer på att lära mig Michelles ångmopp och göra golven fina i hela lägenheten nu när hon är hemma och kan hålla undan hundarna. Särskilt valparna, som växer så att det nästan syns och som är överallt när de inte sover... att så små ben kan springa så fort! Men så är de ju iggisar, de små liven, även om det inte syns på dem än (allt som är spetsigt och smalt på en vuxen iggy är fortfarande valprunt på dem, om man säger så). Jag är så innerligt tacksam att få vara med om detta mirakel - de lär sig nya saker varenda dag, förändras inför ögonen på en... och de söker aktivt efter mitt sällskap, vilket förstås gör mig alldeles varm och mjuk i hjärtat. Det räcker med att jag stiger över grinden i dörrhålet till rummet så kommer de (må vara en smula vingligt) skuttande och springande mot mig för att klänga på mina fötter... då brukar jag sätta mig ner så att de får komma upp i min famn och sedan leker de med mitt hår, testar sina yttepyttesmå tänder på mina fingrar och slickar mig i ansiktet. Naturligtvis är det mycket att tänka på också... de håller på att lära sig gå på lådan, men det blir fortfarande "olyckor" utanför lite varstans på golvet (det är därför jag vill lära mig ångmoppen, så att jag inte behöver svabba med såpa eller annat rengöringsmedel) och sedan måste man torka små rumpor. Mat skall de också ha - just nu en blandning av uppblötta valptorrisar och mousse - samt mjölk från mamma Miri, förstås, för helt avvanda är de inte ännu. Men det roligaste är att gosa och leka... det tycker både valparna och jag! Och det tråkigaste är att hålla Belle och Ginny borta, för Miri accepterar absolut inte andra tikar i närheten. Geisha räknas inte, för hon är i Miris ögon fortfarande en valp... och hon både pysslar om och leker med de små, så att Miri kan gå undan och vila. 

Robin har fått träffa valparna och uppskattade inte bekantskapen. Tvärtom vände han och sprang därifrån! Men när de får komma ut hit i vardagsrummet tror jag att han vänjer sig - och själva behöver de "katt-tränas" i fall det finns katt i de nya hemmen, så det är egentligen väldigt praktiskt att Robin är med här. En annan praktisk sak är att lägenheten bredvid renoveras just nu, vilket gör att det borras, hamras och låter på andra sätt genom väggen i valparnas rum (Michelles sovrum) - och de sover lugnt vidare, så de får bra träning i att inte bli oroliga av oväntade ljud. Idag regnar det dessutom så det smattrar mot fönstren... också ett ljud de mår bra av att lära sig tåla. Tänk, så mycket ett litet barn måste lära sig på så kort tid för att klara resten av livet! Jag är fullständigt fascinerad... sitter och bara tittar på dem, ser hur de övar på allt möjligt en hund måste kunna som t.ex. att springa, klättra, hoppa, försvara sig (i lek, förstås) m.m. Och de har bara åtta veckor på sig, innan det är dags att flytta hemifrån! Man baxnar när man tänker på hur fantastiskt deras små hjärnor - och kroppar - utvecklas dag för dag, timme för timme...

Hur går det med min egen utveckling då? Tja, för det första kommer jag ju upp på morgonarna, även om jag sedan är mer eller mindre sömnig under dagen och inte piggnar till på allvar förrän så här dags på eftermiddagen. Men jag har frid i sinnet, känner mig glad och bekymmersfri, njuter av att telefonen är tyst och fortsätter att studera boken om gränsdragningar. Där finns så mycket att lära och ta till sig! Tyvärr (på sätt och vis) kommer det att innebära att jag, när jag kommer hem igen, inte är samma person utåt sett som jag var när jag åkte... och det kanske skrämmer mina vänner till att börja med. Det är inte så att jag kommer att vara avvisande och aggressiv, absolut inte! Men jag kommer att vara mindre foglig, eller hur jag skall säga... alltså, mindre benägen att vika mig, mindre förstående mot manipulationer, tjat och försök till övertalningar, i visst mått mindre tillgänglig överhuvudtaget. Kanske inte heller ställa upp lika ofta, framför allt inte på "brandkårsutryckningar". Med det menar jag att jag givetvis fortfarande kommer att ställa upp om någon behöver åka till KSS akut... men inte slänga mig i bilen för någon annans skull för att ICA stänger om tio minuter. 

Allting kretsar egentligen till samma sak: att låta andra personer leva sina liv själva, utan att jag tar på mig ansvar för något som jag faktiskt inte har ansvar för. Det är inte mitt problem om någon har planerat dåligt och plötsligt behöver en liter mjölk kl. 20.50 på kvällen. Inte heller är det mitt problem om någon granne till någon av mina vänner stör... sådant skall inte jag behöva bli inblandad i, om jag inte är närvarande själv och blir vittne till något som skall anmälas. För att fortsätta exemplen, är det faktiskt inte mitt ansvar om någon har problem på jobbet eller i en annan relation än den till mig... sådant måste jag också sluta lägga mig i. 

Jag skall utveckla det här ytterligare senare, men nu är det middagsdags för alla hundar (och Robin).


Det där med ursäkter och förklaringar

Samma onsdag, lite senare 


När jag skulle besvara min vän Hannas reflektion på mitt förra inlägg, drabbades jag av en insikt så stark att jag blev tvungen att gå ifrån en stund för att tänka igenom det hela. Vilken tur då att man har ett gäng hundar som alltid är redo för en promenad! Vill säga, om vädret är okej... när vi var allra längst hemifrån (jag klädd i t-shirt och flipflops) började det oväntat att vräka ner regn, och den reträtten tillbaka till lägenheten borde ha filmats. Jag kan  ju inte springa, jag slet ut både höfter och knän när jag tävlade på europanivå i orientering som tonåring, och hundarna var kopplade... men vi gjorde vårt bästa att rädda oss ifrån detta hemska blöta, som iggisar (och många andra hundraser) hatar så intensivt och absolut inte vill vara ute i och jag själv inte var klädd för. Sedan, när vi kommit in i hallen, belönade vi oss själva för att vi hade överlevt: hundarna fick varsin torkad kycklinghals och jag en stor mugg kaffe. Nu sover alla fyrfotingarna (givetvis under filtar!) och själv har jag satt på lite musik för att stödja minnet när jag tar itu med tanken Hanna väckte.

Vad jag skrev i mitt svar var nämligen att jag alltid har försökt förklara pappas elakheter med att han visste vad han borde gjort, men inte klarade av att bekämpa sin intensiva ångest. När orden var skrivna, slog det mig att jag i gårdagens inlägg hade skrivit att jag ursäktar en väns gränsöverskridanden (mot mig, alltså) åt hens vägnar för att bespara hen obehag. Och då började jag leta i minnet: hur många människor har jag gjort detsamma åt - alltså försökt hitta ursäkter för att de gjort mig illa, kränkt eller utnyttjat mig? Hur många gånger har jag dövat min smärta och sorg, ibland ilska och bitterhet, genom att formulera tänkta orsaker till andras beteenden gentemot mig? Är det här rentav ett mönster i mitt liv, något jag gör utan att tänka på det, om och om igen... varenda gång någon trampar över?

Och för att fortsätta tanken en bit till: hur ofta har jag ursäktat och förklarat andra människors dumheter för att trösta de som drabbats? Alltså inte bara inför mig själv utan även inför andra försökt förmildra, släta över, hitta något att säga som på något sätt gjort handlingen förlåtlig? Hur många gånger har jag tagit människor i försvar som inte bort försvaras utan tvingas stå för konsekvenserna av sitt agerande?

I hela mitt liv har jag beskrivit mig själv i termer som "oljan i maskineriet", "diplomaten", "bläckfisken" (d.v.s. med tentaklerna ständigt utsträckta åt alla håll för att känna efter att folk mår bra). Nu när jag sitter här och skriver inser jag plötsligt att de där sakerna inte är goda egenskaper, utan att jag tvärtom har skadat både mig själv och andra genom att låta människor slippa undan. Mitt beteende har givit dem spelrummet att inte behöva bättra sig, utan fortsätta gå på i ullstrumporna utan att tänka efter hur de skadar och förstör. Jag har underlättat ondska... åh, så hemskt! Det gör mig till en medbrottsling! Visserligen totalt omedveten, naiv och i all välvilja, men ändå... jag har ägnat så mycket tid och kraft åt att hjälpa fel människor... 

Jag måste ta en paus här.


Ett bortglömt minne dyker upp

Onsdag eftermiddag 


I natt vaknade jag med ett ryck, drabbad av ett bortglömt barndomsminne. Det hade naturligtvis att göra med boken jag håller på att studera... det sista jag läste innan jag släckte igår kväll var en text om hur barn blir jagsvaga av att deras föräldrar villkorar grundläggande behov hos barnen som t.ex. kärlek och trygghet genom utpressningar och hot av typen "Om du inte gör som jag säger/vill, så..." . Och minnet av en alldeles speciell händelse chockade mig vaken... jag var elva-tolv år gammal och stod i lilla hallen (där ytterdörren fanns) mitt emot min pappa, som inte tagit väl upp att jag sa emot honom. Nu minns jag inte vad jag hade sagt, alltså, vad själva sakfrågan handlade om, men jag minns att han stirrade stint på mig, vände sig om och öppnade ytterdörren på vid gavel samt svarade mig: "Om det inte passar, så är du fri att gå. Varsågod! Gå din väg! Du behöver inte bo här om du inte trivs". Hans reaktion fyllde mig med en sådan fasa att jag måste ha blivit kritvit i ansiktet och darrat i hela kroppen (jag minns att jag nästan kräktes av skräck, för jag var ett känsligt och lättskrämt barn, vilket alla i familjen var väl medvetna om - inte minst pappa), och hela historien slutade med att jag bönade och bad att få stanna, bad om ursäkt om och om igen fast jag hade haft rätt, gränslöst krälade i stoftet för honom... varpå han "storsint" stängde dörren och lämnade hallen. Jag hade fått sälja min spirande självständighet, min själ, för att inte bli utkastad ur familjen. Elva-tolv år gammal. Vettskrämd.

När jag tänker tillbaka på den här händelsen, fylls jag av en obeskrivlig vrede. Hur kunde han bemöta ett barn - sin egen dotter - på det viset?!? Hur var det ens tänkbart att tvinga ett barn, inte ens en tonåring, att så totalt underkasta sig i en situation som troligen handlade om en småsak? (De stora sakerna vågade jag nämligen aldrig mopsa mig om, så det kan bara ha varit något litet och oväsentligt jag ville göra/ha och som han inte gillade). Om jag hade varit där nu, som vuxen, och åsett sceneriet hade jag nitat honom - bara slagit honom med all min kraft (och när man är rasande, äger man övermänskliga krafter) rakt in i ansiktet med knuten näve. Och sedan skällt ut honom till han bara var en våt fläck på golvet. MAN GÖR INTE SÅ MOT ETT BARN! INTE EN ENDA VUXEN, ALLRA MINST EN FÖRÄLDER, FÖRNEDRAR ETT BARN PÅ DET DÄR VISET! 

Nu förstår jag varför mitt jag försvann... sorgen och ilskan är båda väldigt, väldigt tunga att bära just nu. 

Nygamla återupptäckter... eller vad jag nu skall kalla dem

Tisdag eftermiddag 


Nej, jag hade absolut inte hunnit blogga igår - att vara dagmatte är ett intensivt heltidsjobb! *skrattar* Och trots att vi hade ambitionen att komma i säng till 22, både Michelle och jag, blev det förstås inte så... vi behövde nämligen ta en biltur till Hälla för att proviantera både människo- och hundmat (och lite grand till Robin också) och p.g.a. att det var så mycket folk överallt tog det längre tid än vi hade väntat oss. Nåja, vi överlevde förstås! Men jag är väldigt trött idag och riskerar hela tiden att dåsa bort... så nu tänkte jag att om jag skriver, somnar jag i alla fall inte den stunden. Annars är inspirationskällorna många, för soffan är full av sovande hundar och i Michelles sovrum sover valparna tillsammans med "extramamma" Geisha.

Just det ja - en sak kan äntligen sägas. Det har varit en hemlighet ända sedan i början av sommaren, men nu har jag fått tillstånd av Michelle att berätta som det är: när Miri var hos mig i juni, var hon dräktig, och den 15 juli födde hon tre underbara valpar: en isabell tik, en isabell hane och en svart hane. De heter, om jag nu stavar det rätt: Hotaru, Hikaru och Hayato... japanska ord, som alluderar på naturfenomen, om jag minns rätt. Michelle väljer alltid japanska namn till sina kullar, eftersom hon älskar språket och kulturen, men sedan blir det lite som det blir när valparna flyttar hemifrån, förstås - hihi! Det är därför den av Belles döttrar som jag pratat mest om heter Dorika, och Miri heter Miri. Så har vi Ginny ("silver" - hon är grå i en väldigt vacker nyans) som är två år och lilla Geisha som är snart åtta månader. Belle däremot är ju inte född i Västerås (kennel Nattsmygarn) utan i Finland (kennel Nieninque). Nå, hur som helst existerade ju de här ljuvliga valparna redan när jag var här förra gången - små, med stängda ögon och oförmögna att röra sig annat än genom att kravla runt Miris kropp - men eftersom den första tiden är så känslig ville inte Michelle att folk skulle veta om att det fötts en kull... ni vet, Geisha var ju inte ensam i sin kull, utan hade en lillebror som dog efter några veckor, och jag tror inte att Michelle riktigt har kommit över den förlusten än. Dessutom drabbades stackars Miri av mjölkstockning och måste behandlas med mediciner, så varken Michelle eller jag sov särskilt mycket den där dramatiska veckan... men, som sagt, vi teg som muren och kallade min vistelse "semester" därför att jag ju inte kunde säga att jag störtade hit för att avlasta Michelle genom att se till och vårda mig ömt om de andra hundarna så att den lilla familjen fick lugn och ro i sovrummet. 

Inför den här längre vistelsen i Västerås kunde jag dock vara ärlig: jag är här som dagmatte, för valparna är bara fyra veckor gamla och kan inte lämna hemmets trygga famn förrän de är minst åtta veckor... men Michelle började jobba igår. Alltså fick jag plötsligt världens mest underbara jobb: att ta hand om sju hundar och en katt (ja, för Robin är ju också här)! Det är ett intensivt göra, kan jag lova... jag stiger upp 07.30 varje morgon (och då har Michelle redan klarat av "morgonkissen") och sedan går dagen i ett; med promenader var tredje timme (Miris blåsa är ju lite liten just nu), matande av små valpar (tre gånger under dagen), matande av stora hundar (två gånger om dagen), torkande av små ändor och "olyckor" som inte hamnat i toalådan utan på golvet), städande, körande av diskmaskinen (den är liten, så det blir två omgångar varje dag)... och så, förstås det allra bästa: massvis med lek och gos!

När hundarna sover (det händer då och då - hihi!) passar jag på att antingen dona med hushållet, virka eller läsa. Efter mycken eftertanke och en genomsökning av mitt bibliotek hittade jag en bok jag köpte på den tiden pappa levde och jag gick i terapi hos en annan kurator än den jag hade nu senast. Också då pratade vi tydligen om gränsdragningar - då mellan mig och pappa - men jag hade glömt bort både samtalen och boken. Till nu, alltså. För den fick komma med hit och igår började jag läsa. Och vilken upplevelse det är! Som en rak höger i magen, skulle man kunna säga. Boken heter "Det finns gränser! Och du kan lära dig att hitta dina egna" och är skriven av Henry Cloud och John Townsend, två välrenommerade psykologer som enligt inledningen har ambitionen att integrera psykologi med sund kristen tro. Exakt vad jag söker - en vägledning som handlar om en hälsosam gränsdragning utan att man behöver göra avkall på sin kristna tro.  Så jag läser den kontemplativt, d.v.s. långsamt och verkligen absorberande texterna (bildligt talat, alltså)... för här har jag äntligen några som öppet visar på hur jag förenar kärleken till mig själv med kärleken till nästan - mitt värsta problem, eftersom jag är så dödligt rädd för att bli högmodig och egoistisk, men samtidigt har nått den punkt där jag inte längre orkar vare sig fysiskt eller psykiskt att vara kärleksfull i den omfattning jag varit förut. Det har blivit omöjligt att blunda för mina egna behov, hur mycket jag än försöker... och alla säger till mig att jag måste ta hand om mig själv, men jag har inte klarat av det därför att jag har tolkat allting sådant som egoism. Eller som David Bowie uttrycker saken i sången "Ziggy Stardust": "Making love with his ego, Ziggy sucked up into his mind"... sådan vill jag inte bli, alltså så självupptagen att jag slutar se människorna omkring mig. Det är det jag menar med att jag är dödligt rädd för att tappa kärleken till min nästa bara för att jag tvingas börja sätta gränser utåt för att överleva. 

I boken gör de skillnad mellan "staket" och "murar" - det är inte svårt att inse skillnaden - och påpekar hur viktigt det är med en "grind" som kan släppa in det goda och bli av med det onda. De skriver att väldigt många människor gör precis tvärtom, alltså stänger in det onda (allt som skadat dem) och stänger ute det goda (allt och alla som skulle kunna hjälpa dem)... och det är naturligtvis långt ifrån bra. Inte heller är det bra att göra som jag gjort hittills, låta grinden stå vidöppen eller rentav inte ha någon grind så att vem och vad som helst kan komma och gå som det passar dem (men inte mig). Givetvis beror det på att jag växte upp i tron att jag inte skulle ha vare sig staket eller grind - att jag inte tillhörde mig själv. Det är därför jag så väl behöver den här boken, för som jag redan har skrivit i ett tidigare inlägg är det en missuppfattning jag levt med i hela mitt liv... att en kristen inte skall ha gränser utan vara "gränslöst kärleksfull". Men som de också skriver i bokens första kapitel: om du har din vattenspridare ställd så att allt vatten hamnar hos grannen, kommer grannen att ha kvarterets frodigaste gräsmatta medan din egen är brun och torr. Precis så känner jag mig! Eller kände, snarare... för faktiskt, sedan i våras börjar jag så smått bygga upp ett staket, med grind, omkring mig. Det gör ONT (ärligt talat är det skitjobbigt!!!), för jag har absolut inte kommit över skuldkänslorna och oron för att jag överger någon som behöver mig... men jag har kommit till den punkten att det gör ännu mer ont att inte snickra på det där staketet, att jag faktiskt höll på att gå under totalt av utmattning (Både fysisk och psykisk, för att inte tala om andlig). 

Min väninna Mia gav mig en ofattbart värdefull fråga en gång i tiden, som jag sedan dess burit med mig även om jag varit oförmögen att leva efter svaret: "Vem äger problemet?" Jag vet, jag har pratat om det tidigare, men nu aktualiserades det igen eftersom de i boken pekar på exakt samma sak: i Bibeln står det att vi skall bära varandras bördor - men det står inte att vi skall bära varandras ryggsäckar. En börda är definitionsmässigt något man inte orkar med, som man behöver hjälp med... en ryggsäck är däremot konstruerad just för att man skall klara av att bära den utan hjälp av andra. Och ryggsäcken är, skriver de, "det dagliga livets slit och släp". Bibliskt sett på saken skall vi alltså ta ansvar gentemot varandra (alltså inte öka på någons börda, t.ex. genom att vara okänsliga, skyffla över sina egna plikter på andra, utnyttja andras godhet och goda vilja o.s.v.) men vi skall inte ta ansvar åt andra. En enorm skillnad! Det här är verkligen en kärnfråga i mitt problematiska beteende, för jag tar över ansvaret, som om det vore mitt, och därmed inte bara kränker jag en människas förmåga att själv ta ansvar utan dessutom skadar jag personen genom att den aldrig lär sig ta eget ansvar. Och konsekvensen blir att först jag far illa, som blir tyngd under bördan av både mina egna och den andres problem, och sedan att den andra far illa när jag slutar "hjälpa till". För vad händer grannen när jag helt enkelt flyttar på vattenspridaren så att den i stället vattnar min egen gräsmatta? Jo, grannens blir brun och torr medan min börjar grönska... och plötsligt måste grannen ta på sig omaket att börja vattna själv för att få en fin gräsmatta på sin tomt (alltså, innanför sitt staket). Och det är ju väldigt besvärligt om någon dittills gjort jobbet åt en, så klart. Är det okristet att sabba grannens gräsmatta genom att sluta vattna den? Nej, för det var aldrig mitt ansvar - det var hela tiden gannens eget! (Bara om jag har lovat vattna regelbundet t.ex. som en gentjänst eller för att jag får betalt för det är det mitt problem). Alla som är föräldrar känner igen sig i det här, för det är så det blir om man curlar sina barn i stället för att uppfostra dem. När barnet växer upp utan att lära sig ta ansvar för sig själv, sina tankar, känslor, handlingar m.m. blir de outhärdligt bortskämda och totalt hjälplösa vuxna som livet igenom kommer att snylta på andra för att få saker gjorda. Och det kommer alltid att vara "någon annans fel" när saker går snett. Vem äger problemet?

Jag skall villigt erkänna det: i en av de relationer som blivit ett tungt problem för mig, och där jag har börjat gränsa kraftigt, finns det med en ingrediens som gör det hela väldigt svårt för mig: personen ifråga är av medfödda skäl på många sätt oförmögen att ta eget ansvar. Det kommer inte att hjälpa att man gränsar och därmed skjuter tillbaka ansvaret dit det hör hemma... och det är därför jag dröjt så länge med staketet mellan våra respektive "tomter". Jag har tänkt att eftersom hen inte kan, aldrig har kunnat, hur mycket personer runt hen än försökt undervisa om ansvarstagande, så kan jag inte kräva att ansvaret hamnar där det hör hemma... och så har jag burit det själv, precis som flera andra människor gör i hens sociala krets. Man kan hårddra det genom att vara brutal och säga att jag helt enkelt ursäktar hen å hens vägnar, så att hen aldrig behöver känna sig obehaglig till mods. 

Du minns kanske att jag i ett inlägg för en tid sedan pratade om två problematiska relationer, varav jag skulle bli tvungen att helt enkelt kapa den ena? Det är inte den ovanstående, utan en annan, som också står beskriven i den här boken fast under rubriken "De Kontrollerande och de Oemottagliga". En kontrollerande människa beskrivs som den som anser att andra har ansvar för hens problem samtidigt som de aktivt försöker pressa folk (t.ex. genom att skapa skuldkänslor eller ömkan) att ta hand om dessa problem. En oemottaglig person är en som är helt uppslukad av sina problem - som då andra skall lösa åt dem - medan de samtidigt inte tar emot den hjälp som erbjuds. Det är här min andra, väldigt jobbiga relation kommer in i bilden: personen ifråga anser sig krossad under sin egen börda, men vägrar att ta emot hjälp, och alltsammans är alltid någon annans ansvar. Aldrig hens eget. Jag tog upp den här relationen när jag  pratade om människor som identifierar sig med sina sjukdomar - som min pappa gjorde. Att ta emot hjälp blir då omöjligt, dels för att de saknar "sjukdomsinsikt" (d.v.s. de erkänner inte att de har ett problem) och dels för att de undermedvetet värjer sig mot botemedel, eftersom det skulle innebära att det inte längre var synd om dem. Och då skulle folk sluta dalta med dem, något de vant sig vid och behöver för sin känslomässiga överlevnad. Blir man botad, måste man ju börja ta ansvar! Och kan inte längre skylla sitt lidande på andra människor (eller instanser, som sjukvården eller någon utpekad juridisk person som t.ex. myndighet, företag, organisation, samfund etc.). Den person jag tänker på är osams med allt och alla, i stort sett - inte för att hen blivit orättvist behandlad, utan för att folk inte gjort som hen velat. Rättshaverister hamnar t.ex. i den här kategorin - de ger inte upp, hur ofta de än blir uppmärksammade på att de faktiskt har fel. Hypokondriker är en annan grupp i samma kategori - de klarar inte av att acceptera beskedet att de inte är sjuka, eftersom de behöver få vara sjuka för att bli uppmärksammade och omhändertagna. Min pappa led av existentiell ångest: han upplevde att om han inte hela tiden var i allas centrala fokus, fanns han inte. Jag har mött andra som är likadana, och de är inte bara energitjuvar utan - vilket jag är ett levande bevis för - även "jagtjuvar". D.v.s. de stjäl ens identitet i psykisk mening genom att ta upp hela det utrymme man själv behöver för att vara någon. Jag såg en skräckfilm en gång som handlade om ett monster som kallades "soul sucker"... och de otäcka dementorerna i Harry Potter-filmerna illustrerar samma sak. När de är färdiga med en, har man ingen själ kvar - man har upphört att vara en individ, en person. Här kan vi verkligen tala om människor som stänger in det onda och stänger ute det goda! Den beskrivningen passade på min pappa, och den passar på den person jag tänkte på i beskrivningen av den jobbiga relationen jag precis beskrev i detta stycke.

Nu hinner jag inte skriva mer - Michelle kommer snart hem, och jag skall börja med middagen. Idag blir det gryta! *mmmm* 

Lycka är...

Lördagskväll 

Lycka kan vara många saker, och är förstås olika för olika personer. Men en lyckokänsla jag tror att alla vi med olika typer av funktionsnedsättningar (oavsett om de är fysiska, psykiska eller av annan sort) kan dela är när man äntligen har lyckats städa hela bostaden. När allting överallt är rent och fint, så där fint att man skulle vilja slå in alltsammans i plast för att skydda det mot nytt förfall. 

Så känns det i kväll. Hela veckan har jag jobbat med att få rent här hemma, och idag kulminerade det hela i att jag bad Gud om krafter nog och sedan kavlade upp ärmarna ända upp till axlarna, närapå. Jag dammsög och skurade alla golven, diskade och tvättade precis allting, så att ingenting i den vägen väntar på mig när jag kommer hem igen. Köket är så fint att jag blir stående och bara beundrar det - alla dessa rena ytor, där ingenting onödigt belamrar utrymmet! Alla dessa öppna, obelamrade golv som också de är rena och blänkande fina. Allting på rätt plats. Det var precis så här jag ville att det skulle bli: att jag skall kunna åka till Västerås med den lättande känslan av att när jag kommer hem igen är allting fortfarande rent och fint. För det finns ingen här som kan ställa till något! Djuren följer ju med mig... 

Nu sitter jag här i soffan i min badrock, nyduschad och trött, men glad. En stor mugg doftande te står bredvid mig - min belöning för det hårda slitet. Så mycket mer finns inte att njuta av här hemma, nämligen, eftersom Maria har hämtat allting i kylskåpet utom filen (den skall jag ha till frukost i morgon). Det är rötmånad, och jag vill inte att någonting står och blir dåligt... och tänk ifall frysen eller kylen går sönder medan jag är borta! Inte för att jag tror det, men vis av erfarenheten vill jag inte ha någonting förstört. Så Maria fick alltihop, som ett litet tack för att hon vakar över min lägenhet och tar hand om min post medan jag är borta. 

Packningen är också i stort sett klar; allting ligger färdigt på sängen. Det enda jag inte kunnat bestämma mig för än är vilka böcker jag skall ta med mig... hur vet man det långt i förväg?!? Jag vill ju inte släpa med mig halva biblioteket, utan ta med bara sådant jag verkligen kommer att läsa. Hur mycket jag nu hinner med i den vägen, eftersom jag skall ägna den kommande månaden åt att ta hand om sju hundar och en katt! Åtminstone under Michelles arbetstid. Faktiskt försökte jag läsa på lite grand om hur man sköter små valpar och sedan bad jag Michelle om instruktioner... på vilket hon svarade "Du skall torka kiss, mata valpar och gosa". Lät enkelt nog! Fast sedan tillade hon att valparna har börjat äta mousse och att det är "väldigt kladdigt" - hihi! Antar att det där torkandet får utsträckas till lite av varje, men vem klagar? Jag längtar, det skall bli hur roligt som helst, och givetvis hoppas jag också få pyssla om Michelle lite med god mat o.s.v. Så slow cookern skall med den här gången! Jag har lovat att laga kalops (blir mitt första försök, men det skall nog gå bra) åt henne, för det tycker hon om. 

Nu är det snart dags att krypa i säng... så nästa gång jag bloggar, befinner jag mig i Västerås. 

Äldre inlägg

Nyare inlägg