Svårt med koncentrationen

Onsdag kväll 

Funderar så mycket på detta med telefonen... de som ringer till mig kan ju givetvis inte veta när det är lämpligt eller om de råkar störa mig (själv frågar jag alltid om jag ringer olämpligt just för att vara beredd på svaret "ja, kan vi pratas vid senare?" eller liknande)... men det är svårt att koncentrera sig på t.ex. en andlig bok eller djup bön när man blir avbruten av ringsignaler. För även om jag ställer telefonen på "tyst" kan jag inte göra samma sak med paddan... eller kan jag det? I så fall ber jag den som vet hur man gör att berätta det för mig! Jag kan ju av olika anledningar behöva ha paddan påslagen, t.ex. för att kolla upp texter eller något annat faktabaserat som stöd för det jag just då sysslar med... men vill inte tala med någon. Hur gör andra när de behöver vara ifred och ändå behöver ha tillgång till tekniken?

Det här med att koncentrera sig är svårt; det talade Maria och jag om när vi sågs i eftermiddags. Hon har en hörselnedsättning som gör att hon blir väldigt trött i huvudet när många talar samtidigt eller det spelas musik etc. runt om henne. Mamma pratade också ofta om det, att just detta att höra många röster samtidigt gjorde att hon egentligen inte hörde en enda ordentligt utan bara ett slags "röstbrus". Tänker också på alla mina vänner som lider av ME (utmattningssyndrom) eller neurologiska, psykiska eller känslomässiga svårigheter och därmed blivit extremt ljudkänsliga... att vila innebär då inte bara att man sitter eller ligger bekvämt någonstans och ingenting gör, utan också att man måste befinna sig i en tyst och stillsam miljö där ingenting händer eller hörs. Själv har jag tinnitus, som blir värre av ljud jag inte valt själv, och min hjärna klarar inte av att "hålla ihop" tankarna när folk pratar, spelar musik eller har andra ljudliga aktiviteter för sig i min närhet. Ibland undrar jag om detta är något som dykt upp de senaste decennierna, med tekniken och den allt stressigare omgivning vi för det allra mesta befinner oss i... eller har det alltid funnits människor som inte står ut med ljudfyllda miljöer? Vi verkar vara så många numera, menar jag. Förut kände jag ingen annan än klosterfolk som älskade tystnad... nu verkar nästan alla mina vänner lida av "sound pollution" ("ljudnedsmutsning"?) och blir fysiskt sjuka av andras ljud. Kanske lever vi för tätt inpå varandra numera? Kanske visar vi inte varandra tillräcklig förståelse för att somliga behöver ha det tyst, därför att vi själva inte har samma behov? Eller så handlar det i sistnämnda fallet av att den som inte är ljudkänslig tycker att den har lika stor rätt till sina ljud som den andre har rätt att slippa dem... och vem skall då prioriteras?

En vän frågade mig tidigare idag om jag ville komma över på en fika framåt kvällen. Jag sa att jag skulle fundera på saken och höra av mig... men när jag kom hem och möttes av mejl m.m. med besked om ganska många nya förbönebehov att lägga till den långa listan över dem jag redan ber för, bestämde jag mig för att nej, kvällen måste få ägnas åt bön. Skickade alltså ett SMS och tackade nej till fika. Sedan stängde jag av ljudet på telefonen och datorn (men stängde inte av den, eftersom det är där jag har bönelistan). Men hade totalt glömt bort paddan, som mitt i min bönestund började ringa envetet. Det var den där vännen som ringde via Messenger när jag nu inte hade svarat i telefon (vilket jag inte visste, eftersom jag hade stängt av ljudet), och jag försökte tänka bort ljudet... men det var stört omöjligt. I stället väntade jag till ringandet tystnade och skickade ett kort svar om att jag behövde be och inte hade tid att prata. Vännen kontrade med att hen bara skulle fråga om jag skulle komma, och jag svarade "Fick du inte mitt SMS?". Sedan blev det tyst... men eftersom de flesta av mina vänner inte är kristna, och absolut inte förstår meningen med att be, förstår jag ju att mitt skäl inte verkade rimligt för hen. 


Skrivet en liten stund senare:

Jag kollade bland "Inställningar" på min padda och hittade inte bara hur man gör - den går t.o.m. att ställa in på "Stör ej" speciella dagar, klockslag (efter/före) och särskilda händelser! Så nu har jag ställt den på läget "Stör ej" efter kl. 20 på vardagar och 18.30 på helger samt för varje dag före kl. 10... verkligen praktiskt! Det finns definitivt fördelar med tekniken också... 

Åter till tankegångarna! Det här med bön är något som man måste vara troende själv för att förstå, tror jag. Särskilt hur viktig den är - oavsett om man ber för andra eller umgås med Gud - och att den intar en högt prioriterad plats i ens liv, t.o.m. före sådant som socialt umgänge eller andra plikter. Det går inte ens att säga sig vara kristen utan att samtidigt vara en bönemänniska, eftersom alltsammans handlar om ens personliga relation med Gud Treenig (Fadern, Sonen Jesus Kristus samt den Helige Ande)... annars reducerar man sin tro till ett slags allmän moralkodex. Och då behöver man varken kyrka, präster, Bibeln, gudstjänster, böner eller något annat som hör till utövandet av kristendomen.

För mig är bönen lika viktig som mat och sömn. Därför skjuter jag regelbundet allt annat åt sidan för att försjunka i bön - givetvis sedan jag sett till att ingen, vare sig djur eller människa, far illa medan jag ber - så ofta jag ges tillfälle. Det kommer före allt som inte handlar om livets grundläggande behov, och jag kan absolut förstå att den tanken är svår för andra... det är därför jag skriver om den här. En fika är t.ex. inte ens i närheten av lika viktig, oavsett om den sker med en person jag älskar och värderar högt. För det jag gör i dess ställe, när jag nu tackar nej till en fika för att be, är ju att "fika" med Gud! Och säger något i stil med att "du, jag är så väldigt orolig för den och den personen... snälla, kan du ägna Dig åt hen och hjälpa hen?" Nota bene, det är Gud som vet vad som behövs bäst - varken jag eller den jag ber för. Vi vet så sällan vad som faktiskt är bäst för oss... och vi ber ofta om väldigt tanklösa saker där vi inte funderat tillnärmelsevis tillräckligt på konsekvenserna eller hur vi formulerar oss. Har ni läst H. G. Wells historia om mannen som uppfyllde människors önskningar? En man ville "gå ner i vikt" och det beviljades honom: han var fortfarande lika tjock, men blev lätt som luft och svävade som en heliumballong under taket i rummet. Vad hade hänt om han hade gått utomhus? Själv begick jag misstaget att be Jesus Kristus att få dela hans lidande under påskveckan... det var sista dagen jag kunde arbeta, redan samma kväll låg jag på akuten med ett migränanfall som var så intensivt att alla trodde att jag hade fått en hjärnblödning. Man skall vara väldigt försiktig med vad man ber om! Det finns en anledning till att Jesus lärde oss att be "Ske Guds vilja"... det är bara att tänka på jämförelsen med ett barn som vill "vara uppe hela natten och äta hur mycket godis som helst"... hur tror ni det barnet mår dagen efter? Och det vet föräldrarna, varför de ibland säger nej till vissa önskemål. Precis som Gud gör, om vi ber om sådant som inte är bra för oss. 

En ny vecka har börjat

Måndag eftermiddag 

I morse blev det äntligen av att jag tog mig till Närhälsans labb för att lämna ett HbA1c. Under hela förra veckan kände jag mig alltför förkyld, och dels drar sådant upp blodsockret och dels riskerar man ju att smitta andra... och jag vet, efter att ha vårdat både pappa och mamma, att för äldre har förkylningar en otäck benägenhet att övergå i lunginflammation. Hur som helst var där mycket folk - det har jag noterat förr, att måndagar tycks vara den dag då alla "skolor" (artrosskola, diabetesskola, hjärtskola m.m.) schemaläggs... och i väntrummet till labbet var vi ett gäng som passade på att prata om ditten och datten. Mest om den brist på moral som numera gör det "acceptabelt" för folk att ljuga hur mycket som helst för vem som helst för att få igenom sina agendor. Som Trump i USA, han har liksom inga gränser alls för sitt ljugande, och den där Boris Johnson i Storbritannien som lurade drottningen att stänga parlamentet! Det här sänder skrämmande signaler till vanligt folk: om så högt uppsatta personer som USA:s president och Storbritanniens premiärminister (för att inte tala om Rysslands ledare Putin!) kan ljuga fritt, så varför skall vanligt folk behöva tala sanning? Och våra politiker? Det här "fake news-fenomenet" skapar ett klimat där ingen vågar tro på någonting som sägs, och inga värden är heliga. Demokratin lever ett synnerligen hotat liv just nu... och utan demokrati kommer den här onda spiralen att eskalera allt fortare mot total samhällskollaps. Att vi aldrig lär oss av historien? Vad hände t.ex. med Romarriket och hurdant blev livet i världen efter dess fall? Vi tappade bort massor av uppfinningar, kunskaper, insikter m.m. som det tog över långt över tusen år att återupptäcka! Som rinnande vatten i bostäderna och därtill ett väl fungerande avloppssystem, t.ex. Och vikten av god hygien för att hålla sig frisk. Och hur man byggde höghus (jodå, åtta våningar var inte ovanligt i Rom m.fl. större städer på den tiden), hållbara vägar, stora broar och andra offentliga anläggningar... men de flesta idag vet antagligen inte ens om vad människorna under antiken kunde åstadkomma, antar jag. Vi slår oss bara för bröstet och inbillar oss att allting är våra egna uppfinningar. 

Nå, nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan att provtagningen gick bra och att jag på hemvägen passade på att posta en liten födelsedagspresent till Mia... om PostNord för ovanlighets skull gör vad de skall kommer den visserligen några dagar för tidigt, men hellre det. När jag parkerade bilen hörde jag hundarna skälla - hur länge hade de hållit på med det?!? Jag måste lära Miri av med det där ofoget, innan jag blir vräkt... det är hon som börjar, och sedan hakar förstås Belle på. Lilla prinsessan kommer nog att få stifta bekantskap med antiskällhalsbandet igen, misstänker jag...

Apropå hundarna, så har vädret varit underbart fint hela dagen, så våra promenader har varit långa. Det är alltid ett äventyr att promenera med hundar... idag hade någon trampat ner en synnerligen välväxt flugsvamp som Belle sett många gånger förut och aldrig brytt sig om, men nu när den låg ner skrämde den henne! Först gick hon i en vid cirkel kring den, sedan smög hon tillbaka och tog sig allt närmare på det där ryckiga viset som djur gör när de hela tiden är redo till reträtt. Först sedan hon kommit så nära att hon kunde nosa på svampen insåg hon att den var ofarlig, och då fnös hon mycket talande. Medan jag skrattade! Det fick jag tillfälle att göra en stund senare också, då hundarna spanade och lyssnade efter minsta lilla ljud i skogen men totalt missade att det satt en ekorrunge nedanför en tall bara några meter bort... att de inte såg den?!? Först när den lille hade tagit sig en bra bit upp längst trädstammen, högljutt grälande på de inkränktande hundarna, upptäckte långnosarna att ett byte gått dem totalt förbi... de såg allt lite snopna ut, och det undrar jag inte på!

Mitt på dagen blev jag väldigt trött och hämtade in CPAP:en i vardagsrummet för att unna mig en liten lur tillsammans med djuren. Vi sov nog en dryg halvtimme, tror jag... en sådan skillnad från förr, då jag kunde sova bort flera timmar i sträck utan problem! En halvtimme räckte dock för mig idag, och när vi en stund sendare gick ut passade vi på att gå in till och välkomna Maria hem från sin weekend hos bästa väninnan i Värmland. Jag kokade kaffe åt oss medan Maria packade upp och så rapporterade jag om hur Måns haft det innan Maria berättade om sin vistelse. Hundarna rullade ihop sig i soffan, och Måns verkade mycket lycklig över att ha sin matte hemma igen... så vi stannade inte längre än att jag hunnit dricka kaffet innan vi sa hejdå och lämnade dem ifred.

Nu börjar det bli dags att laga middagsmat - djuren har redan ätit. Tvättar gör jag också, för sakerna från uteplatsen var naturligtvis inte i bästa skick efter ett halvårs exponering för väder och vind. Tyvärr gick bottnen sönder i en av bäddarna, så tvättmaskinen blev full av stoppning som jag fick plocka ur bit efter bit och slänga... men eftersom kanterna hade klarat sig och själva bädden blev ren tänker jag behålla den och göra en ny botten. Dock fixar jag förstås ny stoppning. En filt fick jag slänga, men de andra har klarat sig bra och är fräscha igen efter tvätten... nu återstår bara att tvätta en bädd till, men den tror jag skall hålla. Jag har varken råd eller lust att kasta saker som går att rädda.

Tänk, det mörknar redan ute och klockan är inte ens 18... det är tur att jag har så mycket planerat, som skall bli roligt att göra, för annars skulle jag bäva inför senhösten och vintern. Nog för att mörka kvällar och nätter är mysiga, men mörka dagar... nej, dem tycker jag inte om. Och att titta ut genom fönstret på morgonen och se att marken är vit (lyckligtvis än så länge bara av frost) känns inte heller bra. Tror att hundarna håller med mig på den punkten, för frosten innebär tröjor och ingen av dem är särskilt förtjust i att bli påklädda. Å andra sidan gillar de inte att frysa heller! Så av två onda ting får man välja det minst plågsamma... d.v.s. att klä sig ordentligt. Önskar jag kunde förklara för dem att jag hatar mössor, vantar och tjocka jackor lika mycket som de hatar sina tröjor och overaller...

Blivit bättre hemma

Söndagskväll, snart läggdags 


När jag bodde i Västerås, pratade Michelle och jag ibland om varför jag inte ville åka hem. Vissa orsaker var uppenbara - t.ex. att jag kände mig stressad av det täta umgänget med grannarna tillika vännerna, som jag älskar men inte orkar träffa lika ofta som de vill, och att jag målade in mig i hörn hela tiden genom att ta på mig ansvar för saker jag inte borde lägga mig i o.s.v. (de där sakerna har jag redan pratat en hel del om, så jag skall inte upprepa mig här) - men andra kändes mer dunkla. Michelle föreslog att min djupa depression från redan innan mamma dog, som sedan blev ännu värre med hennes frånfälle, kanske hade satt sig i väggarna... och det var en tanke jag kunde ta till mig, för det har jag varit med om tidigare i en helt annan bostad. 

Den gången slutade det med att jag tvingades flytta, därför att ångesten berodde på att det var så lyhört att jag inte vågade röra mig och ständigt gick med trasiga nerver p.g.a. grannar som städade nattetid, andra grannar som antingen grälade och slogs eller hade sex så deras säng dunkade i min vägg, oväsen i trapphuset alla tider på dygnet o.s.v... området må ha varit ett av Nackas mest idylliska utanpå sett, men den sorgliga sanningen var att trots att jag älskade själva lägenheten och läget som sådant klarade jag inte av att bo där mer än ett par år innan jag var ett nervvrak. 

Lägenheten jag flyttade till var mer modern och jag älskade den också, läget var fint och kollektivtrafiken så bra att man inte led av att bo långt från jobbet (jag arbetade då först på Riddarholmen och sedan på Östermalm i Stockholm, medan jag bodde i Orminge på Värmdö, d.v.s. den inre skärgården). Även där kunde man ibland höra grannarna, men inte alls på det viset... att jag alls flyttade därifrån berodde på att jag köpte huset i Otterbäcken tillsammans med mamma för att vi alla skulle få större livskvalitet. Då var jag långtidssjukskriven, på väg att bli pensionerad, så det gjorde ju ingenting att här inte fanns jobb... och vi trodde att pappa skulle må bra av en egen trädgård, stort dubbelgarage och massor av plats i källaren för sina hobbies. Det var bara det att vi inte hade bott i huset i mer än ett halvår då han fick en massiv hjärtinfarkt och blev rullstolsburen med allt tyngre vårdbehov för varje år som gick. 

Nåja, åter till den nuvarande bostaden! Redan när jag flyttade in här bar jag med mig mycken ångest, en djup depression och en tilltagande känsla av att jag inte klarade någonting. Mammas vård och umgänget med henne blev så viktiga i mitt liv att ingenting annat fick plats där - förutom djuren, förstås. Och jag ägnade mina dagar åt att städa och tvätta, eftersom hemtjänsten och hemsjukvården hade höga krav på hygienen och lättillgängligheten m.m. Och de kom ju hit fem-sex gånger per dag, så det räckte ju inte med en vända... jag fick göra det till mitt heltidsarbete att sköta hushållet minutiöst, samtidigt som jag försökte förse mamma med god och näringsrik mat, förgylla hennes tillvaro på alla sätt jag kunde och sköta om djuren, som betydde så mycket för oss båda. Antagligen satte sig all den där tröttheten, oron (inte minst för ekonomin!), ångesten och depressionen i väggarna här också... men faktiskt känner jag nu, efter den långa sorgetiden och allt bearbetande jag gjort sedan i våras, att jag faktiskt har kontroll över situationen på ett helt nytt sätt. Renoveringen av rummen är ett led i processen att få mig själv att må bra var jag än är och hurdant livet än ser ut... jag "städar bort" det gamla och förändrar med de medel jag har (och sådant jag får till skänks av goda medmänniskor) mitt hem så att det inte bara blir väldigt lättskött utan också trivsamt att vara i oavsett hur jag mår. För man mår ju faktiskt inte bra hela tiden - livet har sina dalar också, och det kommer givetvis att finnas stunder när både ångest och depression knackar på igen. Tanken är att jag skall vara mer beredd då.

Vardagsrummet är nästan klart nu - det återstår i princip bara några detaljer - och sovrummet har jag redan tänkt ut hur jag vill ha. Köket är jag i det stora hela nöjd med som det är, men det finns ju ett rum till att ta itu med... mammas sovrum... och det har jag nog absolut inte grubblat färdigt över än, för där växlar mina planer från dag till dag, närapå. Skall det bli ett andligt rum, ett hobbyrum, ett gästrum eller något annat? Vad behöver jag bäst? 

En detalj antingen krånglar till det hela - eller löser problemet! - men den kan jag inte prata om ännu. Så den får jag återkomma till när det blir officiellt. Än så länge är det en mycket sekretessbelagd diskussion mellan mig och biskopen. Å andra sidan har jag inte bråttom med mammas rum, utan kan vänta med det till saker och ting har klarnat...

Nu är det dags för oss att gå ut för "nattkissen", och sedan skall jag se om Måns mår bra och har allt han behöver. Nattinatti!

Vilodag...

Söndag eftermiddag 


Ja, okej... jag sitter ju inte alldeles stilla hela tiden - det är inte nyttigt för en diabetiker. Röra på sig måste man varje dag i veckan! Och vädret är underbart idag, med solsken från en i stort sett molnfri himmel, så hundpromenaderna blir långa och avkopplande. Nu sitter jag dock i soffan och dricker te medan Belle och Miri sover här i soffan (givetvis under en filt) och Robin undersöker allt jag ställt i sovrummet

Jag bröt nämligen lite, lite grand mot min egen regel om att söndagen är en vilodag idag och packade ihop uteplatsen. Det gäller ju att passa på när vädret är okej, så att sakerna är torra, menar jag. Och det tog max en halvtimme att vika ihop stolarna, ställa bordet mot väggen och lägga stolarna ovanpå (utom den svartgrå, den fick i stället ligga under bordet, där jag också ställde in parasollfoten, krukor som är för stora att ta in och lite annat som klarar att vistas utomhus över vintern) - och så trädde jag den finurliga presenningen över alltsammans och drog till det isydda snöret nertill. Nu är allting skyddat, oavsett väder och temperatur... och det jag ställde in i sovrummet skall göras rent, alla dynor, hundbäddar och filtar skall tvättas, och lilla bordet m.m. skall ut till förrådet. Men det tar jag i morgon! Det viktiga idag var att få in det.

Herr Frost har nämligen kommit till oss, marken börjar bli hård och under morgonpromenaden glittrade det som diamanter överallt i gräsmattorna. Det är vackert, men vemodigt... årets sommar har varit så underbar, och betytt så livsavgörande mycket för mig, att jag inte gärna skiljs från den. Men nåja, jag har minnena kvar... och tiden går fort. 

Om jag skall vara riktigt, riktigt ärlig (och det skall jag ju) har jag faktiskt planer på att göra två saker till idag: väga upp och frysa in köttfärsen jag köpte igår samt gå runt och samla ihop alla djursaker (koppel, halsband m.m.) för att lägga i de lådor till Robins hylla som jag fick av Marie-Ann i fredagskväll. Lådorna är av hållbart tyg och perfekta att lägga sådant i så att jag vet var jag har det. Älskar förvarning som knappt märks! För det värsta jag vet, och något som har plågat mig i många, många år, är bråte överallt... min jobbiga livssituation skapade en "image" av mig som slarvig som jag har mått uruselt över hela den här tiden, för faktum är att en av de saker jag ärvde genetiskt av min pappa var pedanteri! Egentligen vill jag att varenda liten nål skall befinna sig på sin plats, och det skär i hela mitt inre när det är stökigt omkring mig. Det är därför den här renoveringen av rummen är så superviktig - nu skapar jag utrymme, fria ytor, enkelhet och vilsamhet runt omkring mig, och förhoppningsvis skall det få mig att må mycket bättre mentalt framöver. 

I övrigt vilar jag, gosar med djuren när de är vakna, läser och virkar. Samt dricker te och pratar med Gud. Som man skall på en söndag. För söndagen är faktiskt den vilodag Han av stor kärlek har skänkt oss att inte bara umgås med Honom utan framför allt återhämta oss från alla vardagens plikter och svårigheter. Judarna är riktigt bra på det där - de lagar inte ens mat under sin sabbat! Och de är väldigt noga med tiden också... att komma med ett lamt "jag skall bara..." när sabbaten inträder går inte. Undrar om muslimer också tar sin vilodag på lika stort allvar? Vi kristna är i alla fall fruktansvärt dåliga på att unna oss denna gyllene chans att bara vara... trots att vi ständigt gnäller över hur ont om tid vi har och hur stressade vi är. Till och med när vi påstår oss vila är vi lika aktiva som vanligt... stillsamma reflektioner har blivit fysiska yogaövningar, trevligt umgänge har blivit kravfyllda middagsbjudningar (ofta planerat dagar i förväg med allt vad det innebär av städning, inköp av dyra varor i stressiga butiker och gräl i köket för att folk går i vägen för varandra), långa sovmorgnar har blivit tidiga träningspass med jogging eller gym... och så där håller vi på, i stället för att bara sjunka ner i våra soffor tillsammans med familj, släkt och vänner och prata bort tiden över veckans längsta fikastund. Eller varför inte unna oss att vara alldeles ensamma en stund och slippa det sociala? Det finns positiva saker som vi, som följer reglerna i våra religioner, får "på köpet"...!

Det tog inte lång stund...

Lördag eftermiddag 

... innan den nya soffan fylldes av kuddar och filtar för att tillgodose djurens behov. Varför jag valde att ställa soffan utmed fönsterraden begrep de omedelbart och både Robin och Miri har suttit (eller rättare sagt legat) på soffryggen långa stunder för att spana ut genom fönstret. Perfekt! Nu dröjer det inte längre förrän också Belle fattar... och jag är glad, för det var just detta jag ville uppnå. Nu har de bra utsikt över baksidan med uteplatsen, gräsmattorna och parkeringen... Robin kan hålla koll på sin antagonist Måns, och Miri och Belle kan titta på folk som passerar. Livet har plötsligt blivit lite mer spännande här i reviret... och matte är mer än nöjd!

Soffan är så fin - stor och bekväm! Om jag hade köpt den hade jag kanske inte valt den i brunt, men faktiskt passar färgen jättebra ihop med resten av möblemanget i vardagsrummet och med alla filtar och kuddar är det färgglatt ändå. Tack så jättemycket, Michelle, för den här presenten! Och tack, både du och Marie-Ann, för att ni tog er tiden och besväret att inte bara åka hit med den, trots att ni var trötta efter en lång arbetsdag, och hjälpa mig montera den på plats utan även montera isär och ta med er den gamla! Vid det här laget vilar den förmodligen ut på någon sopstation i Västerås efter lång och trogen tjänst... medan vi gonar ner oss i den nya.

Är väldigt trött idag, den rejäla förkylningen tar ut sin rätt och värken i bihålorna sprider sig - förstås - upp i huvudet. "Allting hörer samman" som Carl von Linné sa. Men jag har inga måsten, jag har redan klarat av det kyrkliga uppdrag jag skulle ta hand om under förmiddagen och nu kan jag bara vila och njuta av att mitt vardagsrum snart är färdigrenoverat. Det som fattas är en eller två mattor, ett mindre soffbord (det jag har får nästan inte plats mellan divandelarna på soffan), läsfåtöljen med fotpall som jag skall få av Maria samt att jag får upp ikonerna m.m. på väggarna igen. Innan de är uppe, känns rummet absolut inte färdigt... och dessutom ekar det, så jag oroar mig varje gång Miri skäller att det skall störa grannarna. Måste lära henne av med att skälla varje gång hon hör någon i trapphuset... det fungerade ju med Belle, så det borde fungera med Miri också. 

Tyvärr kunde inte Michelle och Marie-Ann inte stanna länge igår (det begrep jag så väl, de måste ha varit väldigt trötta vid det laget), men jag fick i alla fall bjuda på lite fika och vi hann prata en stund. Alex kom också över, för Daniel ville vara ifred en kväll och tänka (han har precis mist en arbetskamrat, som dog häromdagen) och hon blev kvar större delen av kvällen. Så Alex blev den första gästen att provsitta nya soffan! Och medan västeråsarna kvar kvar, fick hon ju träffa Hedda också... min lilla gullunge, dotra min, som växer så det knakar och är så kavat och orädd. Hon kommer att bli en skönhet när hon är vuxen, och det säger jag inte bara för att hon är ett av mina tre speciella "skötebarn", neeeeej då... *skrattar*

O, nu kom även Belle på att man kan sitta på soffryggen och spana ut genom fönstren! Och medan djuren roar sig med spaningsarbete, skall jag gå hem till Maria och se hur Måns har det. Jag tar nämligen hand om honom den här helgen, medan Maria besöker sin bästa vän med familj långt upp i Värmland.

Äldre inlägg

Nyare inlägg