I natt kom vintern

Fredag kväll 


I morse, när jag drog upp rullgardinerna i sovrummet, var hela världen där ute vit. Under natten har vi fått nästan två decimeter snö, och när Belle, Miri och jag tog vår morgonpromenad var det redan sandat överallt. Samt rejält isigt där bilarna hade kört. Åsynen av snön hade dock fått mig att inse att hundarna behövde jackor och jag själv vantar m.m, så vi var väl rustade för vad som väntade. Faktiskt verkade hundarna glada - antagligen föredrar de torr snö framför blött blask, som vi haft de senaste veckorna. Dessutom sken solen - och det gör den fortfarande, så det är riktigt vackert ute. Betydligt ljusare också, och trots att jag egentligen inte gillar snö tycker jag om att det blir ljusare... man blir så trött av mörkret.

Dessutom inspirerade snön mig att börja förbereda för advent. Gick ut till förrådet för att hämta mina adventssaker... men de var inte där?!? Gick in igen och letade överallt utan att hitta dem. Alltmer oroad vände jag upp och ner på mammas sovrum, där det står massor av kartonger och kassar fyllda med saker som jag vid tillfälle skall köra till olika välgörenhetsloppisar... och lo and behold, längst ner, längst in, stod en kartong med ordet "Adventslådan" skrivet på i tjock svart tusch. Och i den fanns allting! *suckar lättad* Sedan ägnade jag hela eftermiddagen åt att trassla ut sladdar, kolla lampor och slutligen placera var sak där den skulle vara: en orange adventsstjärna och träjulbocken (julröd, tillverkad av Sörgårdens Dagverksamhet) i köksfönstret, en stor krans på ytterdörrens utsida, ett rött hjärta i fönstret på den ena verandadörren och en krans i fönstret på den andra (i sovrumsfönstret hänger en vit, lysande ängel året runt) och sist, men inte minst, två vita stjärnor (stående) och den elljusstake som är formad som ett hjärta i vardagsrumsfönstret. Det blev riktigt fint! Å, och så placerade jag som vanligt adventsljusstaken med de fyra batteridrivna ljusen på bordet (ja, jag använder bara konstgjorda ljus där djuren kan komma i närheten). Där skall snart ligga en gammal fin, handbroderad duk också, bara jag har fått stryka den först. Minns tyvärr inte vem som broderat den, men den har funnit med sedan min barndom så troligen är den gjord av farmor eller mormor. Får fråga syrran - hon kanske vet. Fin är den hur som helst, och jag vill gärna ha den på mitt nya soffbord.

Apropå syrran, ringde jag henne och berättade att min plan att bo hos Michelle veckan mellan jul och nyår har kraschat, sedan den som skulle hjälpa henne med en sak lämnat återbud och hon därför inte har vare sig plats eller den rätta tiden för mig. Och att köra mellan Gullspång och Linde t.o.r. på julafton kändes inte genomförbart. "Å, men jag trodde att du skulle sova över här" var hennes svar... så nu är det bestämt att jag firar julen hos hennes familj, och nyåret har jag gjort upp nya planer för. Ett tag såg det ut som att jag skulle få fira bägge helgerna ensam här hemma, men nu känns det jättebra - det blir helger i familjens famn, precis som jag ville! *glad*

Nu skall jag ställa mig att stryka gardiner till vardagsrummet och köket (de andra får vara som de är), så att jag kan hänga upp dem i morgon. Då skall jag också försöka orka få upp ljusslingorna på uteplatsen... det bör göras medan det är ljust, särskilt nu när uteplatsen är full av snö. 

Dagarna flyter samman

Torsdag eftermiddag 


Nu när jag koncentrerar mig på att försöka ta hand om mig själv, flyter dagarna samman på ett sätt jag inte är van vid. Förut fanns det alltid saker som måste göras - var och varannan dag innehöll punkter då jag skulle göra det för den och det för den, om du förstår vad jag menar. Alltså, jag hade klockslag att hålla mig till och en person som såg till att jag inte missade dem eftersom det jag skulle göra handlade om att finnas till hands för någon annan. Skjutsa, hjälpa till, göra tjänster åt, uträtta ärenden åt o.s.v. Det gjorde dagarna kortare, för jag var alltid på väg någonstans. 

Nu, när mitt liv till största delen handlar om mig och min lilla fyrfota familj, ser tiden annorlunda ut. Jag har fortfarande ett slags schema att leva efter, men det handlar om sådant som stiga upp och göra mig i ordning för en ny dag, äta, ta mediciner, gå ut med hundarna o.s.v. Någon enstaka gång skall jag kanske på läkarbesök eller t.ex. till biblioteket, men för det allra mesta är det jag själv som bestämmer vad varje timme skall innehålla. Och det är jag inte van vid - så dagarna flyter som sagt samman.. går in i och ut ur varandra. Dessutom har jag mer tid på mig... dagarna känns betydligt längre, det finns mer tid att fylla med mening. Särskilt som TV:n är avstängd. Och att jag kommer upp kl. 9 varje morgon, förstås.

Så vad gör jag i stället? Tja, förutom promenaderna med hundarna och en eller annan fika någonstans, pysslar jag mest här hemmavid. Tvättar då och då, med efterföljande torkning, vikning/hängning och placering i skåpen. Lite strykning någon gång emellanåt. Diskmaskinen fylls vartefter och körs väl var tredje-fjärde dag, ungefär (jag har en stor inbyggd diskmaskin med gott om plats). Jag försöker att dammsuga och svabba golven en gång i veckan, i övrigt sopar jag och använder sprejmoppen om fläckar uppstår. Och om jag orkar, ser jag till att inte belamra vare sig bord eller bänkar, vilket går någorlunda. 

Mesta tiden vilar jag, medan jag gosar och leker med djuren, läser, löser korsord eller virkar. Fast just virkandet går inte så bra just nu... jag spillde en hel mugg kaffe över en grytvante jag håller på med åt en vän, och den blev så fördärvad att jag måste börja om och göra en ny. Vilket fick mig att tappa sugen lite grand (inte minst som den var nästan klar!). Men jag har snart samlat nytt mod, och skall starta om på nytt.

Matlagningen går däremot väldigt bra, inte minst nu när jag baserar de flesta rätterna på thai! Äggnudlar har fått ersätta pasta i mitt skåp, och jag har massor av idéer för hur jag varierar dem, grönsaker och protein på olika sätt. Äter nog bättre än jag någonsin gjort, tror jag... men så är också blodsockret riktigt bra. Mitt blodtryck är också som det skall numera, och kolesterolhalterna ser helt okej ut på proverna. Så någonting gör jag ju rätt, inte sant? ;) 

Nu har jag precis givit djuren sina middagar (hundarna får färskfoder, Robin äter Sheba-paté) och jag har lagt fram en kycklingfilé att tina. Den skall sedan tärnas och stekas  i kryddor (en hel del vitlök) samt blandas i en matig sallad - mmm! Och medan jag väntar, tror jag att jag skall börja på en bok jag lånade på biblioteket idag: romanen (ja, du uppfattade mig rätt - det är en roman! *skrattar*) "Folk med ångest" av Fredrik Backman. Den skall visst vara väldigt rolig, enligt recensionerna. Lämnade tillbaka all den litteratur om psykiska sjukdomar som jag hade lånat tidigare, för nu har jag fått veta det jag sökte efter, och tänker i stället satsa på roliga böcker ett tag som omväxling.

Hade tänkt hämta in adventslådan från förrådet och börja kolla att lampor m.m. fungerar... men efter att ha vikt en stortvätt med lakan och påslakan har jag alltför ont i ryggen. Tar det i morgon i stället!

En rolig synvilla (rolig, därför att den var bokstavlig)

Måndag kväll 

Gullspångsbostäders (kommunen) hyresbestånd här i området Skärva består av tre avlånga hus (som ligger i hästskoform runt en dunge och en lekplats) med fyra portar i varje. Eftersom Skärva ligger i en brant backe (som det mesta här i Gullspång - vi bor ju ovanpå en grusås) har tio av de tolv portarna bara två våningar, vilket får området att se ut som tre rader radhus. Bara min port och den port som ligger mittemot, på andra sidan lekplatsen, har tre våningar. Så det kanske inte var så konstigt att min hjärna tricksade med mig i kväll, mörkt som det var och allt, och plötsligt fick mig att se ett av grannhusen som just ett radhus. Och blev lite avundsjuk på att de som bodde i lägenheten på bottenvåningen också hade två rum en trappa upp! *skrattar* Det tog flera sekunder innan jag hann ifatt min egen tankegång och konstaterade att det rör sig om två lägenheter, en under och en ovanpå. Men själva känslan sitter kvar... kanske är det en kvardröjande upplevelse från huset, där vi hade tre (om man räknar in källaren, som var inredd) våningar att röra oss på? Dock; skall jag kunna uppfylla min dröm om att få flytta till Västerås, kan jag inte samtidigt drömma om ett parhus... det kommer jag aldrig att ha råd med att hyra, än mindre köpa. Men jag är okej med det - det är ju ändå bara en dröm, och dessutom skulle ett radhus innebära negativa effekter utöver det ekonomiska som jag inte skulle orka med: en större trädgård att sköta, mer städning, snöskottning m.m. Nej, vad jag behöver under resten av mitt liv är ett lättskött och ganska bekvämt liv utan obehagliga överraskningar, så enkelt är det. Äventyrlig kan man vara som ung och frisk - den tiden är passerad för min del. Och egentligen spelar det ingen roll... jag har ingenting emot att bli gammal, och stillsam är jag redan - hihi!

Det är fem dagar kvar till första advent, det nya kyrkoårets inledning och starten på den fyra veckor långa fastan som förbereder oss för Kristi födelses mysterium. Av den anledningen har jag börjat planera det lilla pyntande jag skall göra i år: lite ljusslingor utomhus, stjärnor i fönstren och adventsljusstake här på bordet i vardagsrummet. Jag har också börjat skriva julkort... men dels p.g.a. att frimärken blivit så dyra och dels p.g.a. att jag har tappat bort min adressbok, blir det inte så många. Till dem jag har kontakt med på nätet får det tyvärr räcka med onlinehälsningar, och så hoppas jag att alla förstår min goda vilja trots det enkla formatet. Just detta att jag inte hittar min adressbok gör också att jag inte kan skicka julkort till min släkt utomlands, bortsett från min amerikanske bonusbror Lee och hans fru Linda (för deras adress kan jag utantill). Roligt är det dock - särskilt att välja bland korten vilket som skall till vem. Eftersom jag började söka tidigt har jag lyckats få tag i ganska många kristna kort, och resten är allmänt juliga utan tomtar och annat som jag tycker kommer i vägen för det kristna budskapet. Andra får fira julen hur och varför de känner stämmer för dem - för mig är och förblir julen en kristen högtid. Det är inte tomtens födelsedag vi firar, som jag ser det. 

Ett salutogent perspektiv

Fredag morgon 


... eller förmiddag, kanske är rättare uttryckt. Whatever! 

Ordet "salutogent" kommer från latinets salutogenes betyder enligt uppslagsboken "hälsans ursprung". Jag skulle vilja vidga betydelsen till att betyda att man fokuserar på vad man kan, snarare än vad man inte kan. Alltså väljer att se det positiva hellre än det negativa i vad det nu handlar om just då. Själv lärde jag mig inte ordet i en ordbok utan genom min väninna Mia, som studerade till socionom och där mötte uttrycket "ett salutogent förhållningssätt". Eftersom Mia och jag delar en intensiv kärlek till ord, delade hon med sig av detta - och jag tog det genast till mitt hjärta. 

Efter den nyttiga kommentaren om att min blogg ofta tar formen av "litanior" (som katolik har jag en annan uppfattning om vad ordet litania betyder, men det är ett annat samtalsämne) har jag tänkt mycket på hur jag uttrycker mig när jag skriver. Och jag inser att trots att jag själv ser mina blogginlägg som redogörelser för mina försök att inta ett salutogent perspektiv på saker och ting, kan andra uppfatta det som att jag rabblar samma saker om och om igen. Och det stämmer förstås, eftersom jag hela tiden blir tvungen att återerövra insikterna - åtminstone till jag lärt mig dem på riktigt, d.v.s. i både huvudet och hjärtat (världens längsta halvmeter). Frågan är hur jag ändrar mitt sätt att skriva så att det blir läsbart för andra? Kanske behöver jag tänka till lite extra på det där med att se saker salutogent... och inte skriva så långa stycken, utan dela upp dem i mindre "portioner"?

Hur som helst, denna morgon har jag gjort en hel rad salutogent färgade reflektioner. Oavsett om jag har saker att göra eller inte, kommer jag varje morgon upp ur sängen - och sedan jag fick den fina klockan av Nina försöker jag inte dra mig. Bara en sådan sak! som min bror brukar säga. Jag har börjat få rutiner i min dagliga tillvaro - något mamma ofta tjatade om, men jag själv skyggade för eftersom jag ansåg att min migrän satte käppar i hjulen för dylika planer. Varje dag börjar och slutar likadant, oavsett om det är vardag eller helg, och vissa punkter på "dagordningen" är fasta, som t.ex. djurens och mina måltider, mediciner, hundpromenader och lite annat som behöver göras varje dag oavsett vad. Det har jag insett att djuren mår bra av också, så vi vinner på det alla fyra. 

Inte heller deppar jag ihop när jag drar upp mörkläggningsgardinerna och ser att det är dimmigt, gråkallt och blött ute. Jag vaknar inte längre med ett "nej" utan med den bestämda inriktningen att dagen skall bli bra. Jag går varje morgon runt och tänder lamporna i fönstren, så att det lyser upp både inåt och utåt. 

Jag tar mina mediciner, och mina sprutor, när jag skall. Äter bra (och gott). Promenerar mycket, även om jag nästan får dra Belle med mig eftersom hellre tillbringar hela vinterhalvåret under en varm filt om hon får bestämma själv. För hennes del får promenaderna gärna bli superkorta - ut, göra sina behov, in igen. Miri är mycket piggare på att promenera för gåendets skull, och igår tog jag faktiskt med henne ensam ut medan Belle låg inrullad i en filt i sovrummet. Jag behöver motionen, och det gör egentligen Belle också om hon skall kunna gå ner i vikt (vilket hon behöver)... men hur motiverar man en hund som avskyr varma kläder lika mycket som hon avskyr dåligt väder?!?

Jag mår bra, både fysiskt och psykiskt! Mina sjukdomar finns förstås kvar i bakgrunden, men jag antar att mitt förbättrade psyke gör att jag inte lägger lika mycket märke till dem. Och mycket har förbättrats - migränen är betydligt "snällare" (d.v.s. kommer mer sällan och varar kortare tid), blodsockret, värdena kolesterolen (det finns ju två sorter) och blodtrycket ligger normalt, psoriasisen håller sig väldigt lugn, ångesten och depressionen lyser för det mesta totalt med sin frånvaro (jag får fortfarande ångestattacker, men de är glesa och kortvariga) o.s.v. Det enda jag har svårt att ignorera är smärtorna i ryggen, höger höft och knäna... men det kan jag ta, och blir de jobbiga finns smärtlindring i badrumsskåpet - fast helst vilar jag bort dem. Vill vara rädd om mina njurar, eftersom jag minns hur svårt mamma hade med sina.

Sorgen efter mamma går i vågor, framför allt beroende på mina drömmar och när jag hittar saker eller möter situationer som påminner smärtsamt mycket om henne. Just det där med sakerna är sitt eget kapitel: jag tror att jag har sagt många gånger i mina inlägg att jag kämpar aktivt mot att vara alltför fäst vid döda ting - det är en livslång, men oerhört viktig kamp - och just de saker som är förknippade med mamma är de svåraste. I garderoben hänger t.ex. hennes fusk-minkpäls kvar, ett plagg jag aldrig skulle få för mig att bära men som jag inte klarar av att göra mig av med. Jag har kvar andra plagg också, som jag inte förmår göra mig av med - varje gång jag försöker, ser jag mammas lyckliga ansikte inför mig. De är plagg hon älskade intensivt! Likadant upptäckte jag igår att jag känner för en mycket sliten brödsåg, som borde få pensioneras men som jag håller kvar vid bara för att den kommer från mitt barndomshem. Jag har fler sådana saker, som egentligen inte behövs men som jag håller fast vid av just den anledningen att de "alltid funnits där". Vad gör jag med mammas dockskåp? Jag klarar inte av att ge bort det till vem som helst - jag vill att det skall hamna hos någon som älskar det lika mycket som mamma gjorde.

De här sakerna måste jag givetvis göra upp med... men hur? 

Nå, nu skall jag göra mig en mugg te och krypa upp i ett soffhörn för att läsa.

Skärpning, Kicki!

Torsdag kväll 


Blev så irriterad på mig själv i morse... hur många gånger den här veckan har jag sagt till mig själv att dammsuga och svabba golven? Hur många gånger har jag suttit i soffan och suckat djupt över fläckar, torkade löv och grus utifrån? Och hur många gånger har jag gått till sängs med orden "I morgon skall jag..."? Nå, nu fick jag nog av mig själv och plockade fram städutrustningen - dammsög golven och svabbade dem sedan. Det tog självövertalning, smärtlindring och böner... men det blev gjort! Och nu är det så fint att jag bara går runt och beundrar det. Kan man plasta in golv så att de inte blir smutsiga igen?!?

Talade sedan i telefon med en god vän, som jag inte sett på flera år men som jag hade mycket kontakt med på den tiden mamma levde. Hon sa något som nästan fick mig att skratta: "Jag orkar inte alltid läsa dina litanior, för de handlar alltid om samma sak". Hon menade bloggen, och hon har alldeles rätt - den blir väldigt repetitiv, eftersom jag uppenbarligen har svårt att lära mig de viktigaste läxorna och därför tragglar samma saker om och om igen. Hon tyckte också att de "vänner" som plågar mig med en massa telefonsamtal förstör för andra vänner, som kanske skulle vilja ringa mig men som inte törs därför att jag är så trött på telefonen och ofta stänger av den. Det var nyttigt för mig att höra! För det låter fullt rimligt - jag har bara inte tänkt i de banorna. Undrar just hur många trevliga telefonsamtal jag har missat genom att försöka undvika de jobbiga? Det tål att tänkas igenom. Och jag tackar Gud att jag har vänner som har modet att vara rakryggade mot mig! Hur skulle jag annars få veta vad jag behöver ändra på för att saker och ting skall bli bättre?

Till det sorgliga med dagens samtal var att jag fick veta att en gemensam vän är på väg att bli änka (hennes make har terminal cancer), och det tynger verkligen mitt hjärta. Jag ringde henne direkt efteråt, men kom till en telefonsvarare och talade in ett meddelande där jag förklarade att jag fått veta vad som hänt, att jag tänker på henne och hennes familj och att jag finns här om hon orkar och vill prata. Talade för säkerhets skull in mitt telefonnummer, ifall hon har tappat bort det eller bara inte orkar hålla reda på annat än det allra viktigaste just nu. Om ett par dagar gör jag ett nytt försök att ringa... jag vill att hon skall känna att jag verkligen bryr mig om henne. 

Orkar inte skriva mer i kväll... har tandvärk, så jag har tagit en tablett och tänker sätta mig i soffan och vila till den tar. 

Äldre inlägg

Nyare inlägg