Duschvattnet var vamt!

Lördagskväll 


Den som hängt med mig i bloggandet sedan jag bodde i Otterbäcken vet hur jag på den tiden drömde om att få tillgång till varmvatten utan att behöva elda i källarpannan i flera timmar, och hur lycklig jag blev när mamma och jag flyttade till den här lägenheten där värmen "bara fanns där" i både elementen och vattnet. Nu har jag bott här i ungefär tre år, och visst har jag så smått börjat vänja mig vid att jag inte behöver slita på kroppen för att få en varm dusch... men den här vintern har vattnet i kranarna mest bara varit ljummet, och i duschen t.o.m. på gränsen till kallt, så när jag i kväll drog igång duschen och kände värme strömma emot mig blev jag lycklig bortom ord! 

Nu sitter jag här, nyduschad och tacksam, dricker hett te och väntar på att håret skall torka. Så snart det inte längre droppar skall jag stryka mitt surplice... för i morgon skall jag assistera Krister (celebranten) som altartjänare i Trettondedagsmässan i domkyrkan i Stockholm, något jag ser fram emot och längtar efter. Tyvärr kan inte Maria vara kyrkvärd, som hon hade hoppats på, för igår gjorde hon illa sin redan skadade fot (spikad kors och tvärs i fotleden efter en allvarlig fotbollsskada) och kunde inte stödja på den. Hon sov här hos oss under natten, och idag har Belle, Miri och jag varit hos henne en hel del för att hjälpa till med sådant hon inte klarade av - själv var hon förankrad i sin soffa, eftersom vården sagt till henne att hålla foten i högläge och inte belasta den - som t.ex. måltider, omsorgen om Måns o.s.v. Dessutom hade vi förstås trevligt - fikade, handarbetade (hon broderade, jag virkade), småpratade och tittade på juniorkronorna i semifinalmatchen mot Ryssland (ishockey-VM). Det var åratal sedan jag tittade på en ishockeymatch, för jag brukar få så högt blodtryck av de stressiga kommentatorerna... men Maria är sporttokig, och vi befann oss ju hos henne, så då var det förstås hon som bestämde vad TV:n skulle visa. Hur det gick? Kronorna förlorade i sista minuten med målskillnaden 5-4, men oj, så jämn hela matchen var! 

Hur som helst envisas Maria med att vilja följa med till kyrkan i morgon, trots sin skada, så vi har lånat en rollator av Nina som hon skall få använda för att avlasta foten (genom att sitta på den och "sparka" sig fram med den friska fossingen). En rollator tar inte mycket plats i bilen, och är lätt att bära, så det tyckte vi var den bästa lösningen på problemet. Nina kan tyvärr inte följa med oss i morgon, dock, för hon mår inte bra nog för en så lång resa... 

Är så trött... Miri visar inga tecken på att sluta löpa, och Belle börjar bli med på noterna när hon vill "para sig", så det känns nästan som att bo i en bordell just nu... nej, skämt åsido får de egentligen göra som de vill så länge ingen kommer till skada, men när de bökar omkring i sängen nattetid sover jag inget vidare. Så i kväll får det bli extra tidigt sänggående... jag behöver kunna köra bil ända till Stockholm och hem igen i morgon! 

Har tänkt på det där med Miris och Belles ideliga ridande på varandra... är vi människor den enda art som skäms över vår sexualitet, tro? Jag menar, inte verkar hundar, katter, rådjur, älgar, lejon, fiskar och fåglar, för att nämna några få, blygas över att ha sex mitt framför ögonen på artfränder m.fl.? Undrar när människan som art slutade att ha sex öppet och började gömma sig... det måste ha varit ganska länge sedan, kanske när vi blev bofasta (alltså upphörde att vara jägare och samlare, och i stället blev odlare), eftersom det är så djupt rotat i oss? Vi skäms ju även å andras vägnar, och kallar oss själva för "voyuerer" m.m. om vi råkar se mer än vi "borde". T.o.m. när vi ser djur para sig (och de flesta arter parar sig ju tydligen av instinkt, inte för att det är roligt som vi människor - ja, bortsett kanske från extremt moral-konservativa individer, då)! Åtminstone brukar de flesta se generade ut eller vilja byta samtalsämne om jag råkar nämna hur Belle och Miri håller på just nu. Man kanske är konstig som inte tycker att det är konstigt?

Nå, nu skall jag sluta tänka på sex och i stället stryka mitt surplice - hihi!

Det var en mörk och stormig natt...

Senare samma onsdagskväll 


... eller, ja, det är väl inte direkt natt ännu även om det snart är dags att krypa till sängs. Blåser gör det dock så det knakar i fönstren! Ibland t.o.m. så hårt att Belle och Miri tror att det är någon som knackar på - och det sätter förstås igång deras skällande, eller rättare sagt, Miri börjar skälla och då faller Belle in. Utan Miri är Belle en ganska tystlåten och stillsam iggy, medan Miri är full av energi och ständigt beredd att föra oväsen... ibland tror jag att hon gillar det, och verkligen väntar på möjligheterna. Ärligt talat skäller hon åt de märkligaste saker, som t.ex. öppna fält när vi åker bil. Begriper verkligen inte varför det drar igång henne att omgivningen öppnar upp sig runt om? När vi kör genom skogar eller bebyggelse är hon tyst, men så fort vi kommer till åkrar och ängar... märklig jycke, det där. Men ljuvligt söt och go'! Och underbar att ha i knäet, för hon sitter som en surikat i ens famn och tittar sig nyfiket omkring tills hon tröttnar och somnar med huvudet hängande som en vissen tulpan.

Hur som helst, lagom när vi alla blivit alldeles utmattade av hennes löpbeteende, har Belle startat upp sitt löp! Låt oss hoppas att hon är sin natur trogen, för Belle brukar inte alls vara så här utmanande och "på" som Miri när hon löper. Hon blir tvärtom tröttare och mer trög inomhus, och utomhus beter hon sig i stort sett som vanligt bortsett från att hon markerar sin närvaro överallt och nosar efter hanar. Nu är jag långt ifrån kunnig på iggytikbeteenden och än mindre i största allmänhet, men både Miri och Belle sitter vanligen ner när de kissar - men under löpen lyfter de i stället på benet, samt sprätter omkring löv, gräs, jord m.m. efteråt. Är dock tacksam att de är just tikar, för de hanhundar jag haft hand om under kortare eller längre tid kissar på ett helt annat sätt - genom småskvättar överallt under hela promenaden. Man vet liksom aldrig när de är klara med kissandet och redo att gå in, medan jag alltid vet när Miri och Belle anser sig färdiga med rastandet. Det syns tydligt på dem, och de vänder själva hemåt (särskilt Belle), medan hanhundar som jag rastat inte är alls lika tydliga med sådana signaler. Nu är det säkert skillnad på raserna också, och på stora respektive små hundar... så ta inte mina beskrivningar som självklara iggybeteenden, är du snäll.

Från det ena till det tredje så har jag faktiskt lyckats vara en liten smula aktiv idag trots min tunga trötthet. T.ex. har jag packat ur diskmaskinen och packat i det odiskade, jag har påbörjat en virkning i rött och vitt, jag har hängt in diverse torra, nytvättade kläder och så har jag skrivit ett födelsedagskort till Krister, som fyller år i övermorgon. Däremot har jag inte fått mig av att börja på brevet till Mia än... men hon förstår och tar inte illa upp att hon får vänta. Vi är väldigt noga med sådant, Mia och jag - att aldrig vara något stressmoment för varandra och inte göra t.ex. brevväxlingen till en plikt utan bara skriva när vi har tid, lust och ork någorlunda samtidigt. Det är vilsamt och gör brevskrivandet mycket roligare.

Fr.o.m. i morgon höjs brevportot med 2 kronor, om du inte visste det. Så trots att jag egentligen inte skall lägga pengar på annat än nödvändigheter, köpte jag två kartor om tio märken vardera strax innan jul. Då har jag frimärken ett bra tag framöver i alla fall! Jag tillhör nämligen de som envisas med att använda vanlig postgång - skriver handskrivna brev till familj och vänner, skickar in färdiglösta korsord till olika tidningar, skickar vykort och födelsedagshälsningar m.m. Och jag älskar att få post! Inte räkningar, kanske... men vem gillar att få sådant?!?

Gott nytt år!

Onsdag kväll 


Denna år 2020:s första dag går i trötthetens tecken. Belle, Miri och jag kom hem vid 01.30-tiden i natt, och sedan tog det mig över en timme att komma till ro trots att jag var så trött att ögonen sved. Tror inte att det berodde på att grannen spelade musik för hela huset, för det störde mig faktiskt inte (kanske för att jag väntade mig att det skulle vara så, och tänkte att just en sådan här natt var det okej?)... men jag hade ont i skallen, trots smärtlindring, och kunde inte hindra tankarna från att snurra. 

På sätt och vis har jag en stark känsla av att det under detta år skall utkristallisera sig vart mitt "nya jag" leder mig, och jag är både förväntansfull och nyfiken. Frågan är om det blir som jag hoppas, eller om Gud vill något helt annat? För det jag själv skulle vilja vore att få flytta till Västerås, bli mer aktiv i kyrkan, umgås mer med familj och vänner (både öga mot öga och via telefon, post o.s.v.)... och ta hand om mig själ så gott jag kan. Kanske rentav försöka arbeta lite grand, ifall mitt huvud så tillåter? Det har kommit en helt ny sorts migränmediciner, s.k. CGRP-hämmare, och en av dem - Aimovig - har lyckligtvis redan godkänts att ingå i högkostnadsskyddet vilket skulle göra det möjligt för mig att ha råd med den. Dessa nya preparat krockar inte med min övriga medicinering, som annan migränmedicin gjort... skall nog ta upp frågan med min läkare när vardagen inträtt på allvar, och hoppas förstås att han skall kunna ge mig chansen att åtminstone få testa! En nackdel är att man måste ha provat "alla andra" sorter innan man kan få Aimovig, i alla fall enligt den artikel jag läste i Aftonbladet häromdagen, men jag har ju viktiga medicinska skäl till att jag inte gjort det... så kanske ändå...?

Innan jag glömmer bort det, skall jag berätta att jag firade nyårsaftonen med Maria och Nina hemma hos Maria. Vi åt gott (potatisgratäng med diverse tilltugg), drack kaffe och te, umgicks i lugn och ro... och framåt sena kvällen dukade vi fram olika kex och tre sorters ostar samt sockerfri, alkoholfri cider. För det mesta var hundarna på gott humör, och Måns verkade i det stora hela oberörd, men när fyrverkerierna började smälla fick vi försöka distrahera dem så att de inte skulle bli stressade, stackarna. Måns gömde sig hos Nina, Belle försökte krypa in först under soffan och sedan soffbordet innan hon borrade ner sig i soffhörnet bakom Marias rygg och Miri var orolig, men satt stilla i min famn och tittade storögt bort mot fönstren (vi hade dragit för persiennerna och hade TV-ljudet på). Då och då bjöd vi på godisregn, men det lockade dem inte... och jag kan förstå att man inte har någon vidare aptit när man är rädd, så jag envisades inte. Dock, när det inte small och hade sig utomhus, var stämningen väldigt god hos både två- och fyrbenta! 

Som vanligt (för mig i alla fall - jag vet inte hur de andra har för traditioner) tittade vi på nyårsfirandet från Skansen-scenen och hörde skådespeleskan Lena Endre när hon för första gången deklamerade Tennysons "Nyårsklockan"... men sedan stängde vi av och lyssnade i stället på hur P1 traditionsenligt lät landets alla domkyrkoklockor en efter en ringa in det nya året. Älskar klockklang! Mariestads domkyrka var förstås också med... egentligen lite märkligt att sta'n har en domkyrka, eftersom den inte har ett eget stift (den tillhör ju Skara)... men kyrkan är mycket gammal och har underbara klockor. Och sedan, när sista domkyrkan ringt ut, var jag lite busig och gav de överraskade Maria och Nina varsin liten nyårsgåva - hihi, det hade de inte väntat sig! Strax efter knackade Alex och Daniel på för att önska gott nytt år innan de kröp i säng... de hade firat hos goda vänner, och haft bloss i stället för raketer för att inte skrämma vare sig djur eller barn. 

Idag blåser det hårt, så promenaderna har varit korta. Det är tyst och stilla överallt, så jag antar att fler än jag är trötta... inte ens på FB är flödet som vanligt, utan mera några enstaka tillönskningar om god fortsättning, bilder från firanden m.m. 

Nu skall jag göra mig te och äta en apelsin, tror jag. Och sedan tänker jag ge TV:n en chans att visa något intressant program (igår var det värdelöst, så vi hade TV:n avstängd nästan hela kvällen) en stund innan det är sängdags för oss allihopa. 

God fortsättning på 2020!

Blåååååsigt!

Måndagseftermiddag 

Sitter här med en mugg hett te och försöker värma mig efter att ha varit ute i blåsten. Huja, så kallt det var! Rena stormen! Maria och jag hade tänkt ta en riktig långpromenad med hundarna, först ner till ICA, sedan till Apotek Hjärtat (som ligger i vårdcentrum) och sist till Amnegårdens café... men vi hade inte varit ute länge innan vi beslöt att det fick bli bilen i stället. Ärendena är dock uträttade nu, och vi har haft en väldigt trevlig fikastund på caféet där stämningen var god och alla på gott humör. När man lärt känna både omgivningar och personal på Amnegården kan man inte längre vara rädd för sin egen ålderdom och en eventuell inläggning på avdelning när man inte längre klarar sig själv...! Tvärtom ser man nästan fram emot det, så trevligt är det. Kan man boka plats flera decennier i förväg, tro? Hihi!

Nå, nu är vi hemma igen - Maria har gått hem till sig för att städa och förbereda för morgonkvällens nyårsfirande och vi andra behövde vila. Varför? Jo, för att Miri må vara lika söt som vanligt - men just nu är hon en total pest för oss andra tre i familjen. Gissa om vi allihop längtar till att hon slutar löpa?!? Hon försöker para sig med både Belle och Robin, Belle morrar och gläfser varje gång Miri försöker rida henne och Robin fäller tyst och stillsamt ut klorna så att hon får sig en vass tass när hon kommer för nära. Varpå Miri skriker och sedan börjar skälla huvudet av sig. Undrar om varje löp är så här för hennes del? Eller om det bara är för att förra löpet resulterade i tre söta valpar? Låt oss hoppas att det går över, för det är verkligen jobbigt... inte minst för Miri själv, förstås. Tack gode Gud att jag har kommit igenom klimakteriet! (Inte för att jag betedde mig som Miri innan dess!!! -*skrattar hysteriskt vid tanken* - utan för att jag är tacksam att slippa hormonförändringar i kroppen. Det unnar jag Miri också, men tyvärr går ju inte tikar in i något klimakterium, de stackarna. Inte katthonor heller, förresten... men de har den smarta taktiken att inte "gå i löp" förrän de blir parade, så de behöver inte heller tas med en massa tokiga hormoner. Åtminstone inte på samma våldsamma sätt som vissa tikar tydligen gör (sneglar menande åt högen med filtar under vilka Miri äntligen somnat). 

Just nu njuter vi alla av tystnad och lugn, med andra ord. Djuren sover - troligen utmattade - och själv vilar jag här vid datorn, dricker te och njuter av tystnaden. Så tyst det kan bli med en vind som ylar utanför och får fönstren att knaka. 

Skall försöka svabba golven senare i eftermiddag, mest för att jag vill att vi går in i det nya året med ett någorlunda välstädat hem. Fånigt, egentligen... jag menar, det är ju ingenting som förändras annat än att vi byter kalenderår, och det har nog mest med ekonomi att göra; budgetar, bokföring och sådant. Eller varför behöver vi skifta år? För att veta hur gamla vi är? Har faktiskt aldrig tänkt på det förut... varför i allsin da'r firar vi nyår överhuvudtaget? Hm, det måste jag ta reda på.

Nå, personligen har jag inget särskilt att göra som är kopplat till detta med årsskifte - livet rullar på som vanligt, oavsett vad kalendern säger. Nu siktar jag framför allt fram emot nästa söndag, då Maria och jag - och kanske, om hon orkar, Nina - reser till Stockholm för att fira trettondedagsmässa och gå på julfest i kyrkan. Ja, jag vet att det kan låta lite konstigt att ha julfest två veckor efter jul, men i en kyrka som vår, med ett nationellt "upptagningsområde", gäller det att lägga festerna till tidpunkter då folk ändå kommer till Stockholm för att delta i en extra viktig mässa. Före jul har ingen tid att komma, och den enda riktigt viktiga mässan är midnattsmässan (ja, vi är ju katoliker - vi firar inte otta) natten mellan julafton och juldagen... och då kan i princip bara de som bor i Stockholm delta, eftersom vi andra i regel är bundna till andra åtaganden med familj, släkt och vänner o.s.v. Dessutom ingår ju Trettondedagen i julmysteriet, eftersom det är den dagen de vise männen besöker Jesusbarnet - och deras resa från när och fjärran för att samlas inför den människoblivna Guden är ju precis vad vi själva gör när vi kommer resande från hela Sverige för att samlas i Stockholm. Så helt fel är det ju inte. Dessutom har var och en med sig en liten julklapp (som inte får kosta mer än max 50 kronor, för det handlar ju om symbolik och får inte utvecklas till något slags tävling i bra ekonomi eller generositet) som alla läggs i en hög och sedan delas ut under festen efter mässan... ja, det kan hända att man får tillbaka sin egen gåva, det har hänt mig en gång, men vad gör det?

Nej, jag tänker inte avslöja vad jag har ordnat för gåva. Risken är inte stor att mottagaren (vem det än blir) läser min blogg, men ändå...

Ont överallt

Söndag eftermiddag 


I morse ville jag inte stiga upp... det gjorde ont, ont, ont i hela kroppen och jag begrep inte varför utan ville bara stanna kvar i sängvärmen för att mildra värken så gott det gick. Men djuren behöver - och har rätt till - sitt, oavsett hur jag mår, så det var bara att fumligt ta sig upp och klä sig, ge dem deras frukost och rasta hundarna. Själv tog jag smärtlindring och funderade på varför jag har så ont - hade jag haft influensa, hade jag begripit det, men det här är något annat. Så slog det mig hur vädret växlar fram och tillbaka... igår minusgrader och snö, idag plusgrader och tö samt en hård blåst som får det att knaka i fönstren. Kan vädret påverka mig så mycket? Mamma reagerade på vädret, minns jag, och flera vänner till mig har berättat om hur de mår väldigt olika beroende på hurdant vädret är... men jag? Kan sådant komma så plötsligt? Jag menar, kan man efter att inte ha varit ett dugg väderkänslig plötsligt reagera på sådana saker? Är det åldern, månne? Inte för att jag kan påstå mig vara direkt gammal - femtiofem är nu för tiden inte alls gammalt, jämfört med hur det var när jag var barn (då ansågs femtio vara "hedervärt" och firades med storslagna kalas). Men att kroppen inte är densamma som förr, kan jag definitivt skriva under på... det tydligaste tecknet, förutom att hjärnan är segare (inte dummare, men mer långsam), är att jag blivit skrynklig. Eller rynkig, heter det visst - hihi! 

Hur som helst är jag uppe nu, hankar mig fram på hett te och smärtlindring, rör mig försiktigt och tar det lugnt i största allmänhet. Bjöd hit Maria på "paddfika" (vi brukar kalla det så här vi är hos varandra och fikar, men var och en pysslar med sin padda - eller i mitt fall datorn) och hon sitter uppkrupen i ett av soffhörnen och leker med något datorspel medan jag skriver det här. Var nyss ute med hundarna, men de trivdes inte alls med tillvaron och skyndade sig att göra vad de måste för att sedan genast streta tillbaka till porten. 

Ändå skrämmer mig inte det här med smärtan särskilt mycket... jag är mer rädd för att bli deprimerad nu när januari tar över. December är ändå, trots vintermörkret och kylan, en ganska ljus och glad månad med mycket att göra och en festlig stämning... men januari bär liksom ingen som helst försoning med sig, om du förstår vad jag menar. Den är bara mörk och kall, och känns väldigt lång, dessutom. Och efter januari kommer februari, som visserligen brukar bjuda på vackert väder men är ännu kallare... då ligger ens eget inre mörkret närmare ytan än under resten av året, känns det som. 

Drömde i natt att jag letade efter lägenhet i Skallberget. En ung kvinna som skulle flytta erbjöd mig sin lägenhet och vi gick för att titta på den... men den visade sig vara inredd i en gammal butik och bestod av två rum - ett där hela ena väggen var ett skyltfönster och ett som utgjorde kök för samtliga boende i huset. Där satt ett stort gäng ungdomar, alla trevliga, men jag insåg att det är stor skillnad på att umgås med unga människor och en helt annan att leva dagligt liv med dem omkring sig hela tiden. Dessutom, hur skulle det bli med djuren? Så jag blev tvungen att tacka nej, och på hemvägen blev jag jagad av ett enormt monster som kallades "valen" och som åt människor... begriper själva känslan, men varför en val? Jag har alltid älskat valar och anser dem vara några av de mest fridfulla djur som finns.

Äldre inlägg

Nyare inlägg