Dragit mig undan en vecka

Sen tisdagskväll 




Har du någonsin vaknat av att du gapskrattar? Inte jag heller... förrän idag. Tyvärr kan jag inte berätta varför min dröm var så rolig - det måste man känna till exakt vad varje kortjänare gör under en  katolsk mässa för att begripa, eftersom diverse tokigheter framme vid altaret var vad drömmen handlade om. Men så jag skrattade! Det kom från mitt innersta djup, tror jag, och fick mig att må väldigt bra *'ler stort*. Dessutom fick det mig att minnas en händelse från när jag var alldeles ny som kortjänare, d.v.s. på nittiotalet... det var en mässa vi firade i Danmark, på en av kyrkans "sommarskolor" (kanske inte så mycket "skola" egentligen; mer att vi nordbor möttes för att fira en massa underbara gudstjänster, lyssna till  olika föredrag och umgås under avkopplade former). Det minnesvärda för min del var att i den mässa jag nu tänker på deltog sex biskopar, fjorton präster och många andra kortjänare... och alla, jag betonar ALLA, gjorde små fel! För mig som rookie i gänget var det en mycket trösterik och viktig upplevelse, för den lärde mig dels att det inte gjorde något om jag också begick misstag - och dels att man aldrig någonsin skall inbilla sig att man är fullärd.

När jag nu minns mer av just den "sommarskolan" kommer jag också ihåg en annan läxa, som dock serverades några andra kortjänare: att man aldrig skall dra förhastade slutsatser utan ta reda på fakta innan man säger något. Deltagarna bodde i olika små hus, och varje hus hade hand om köksuppgifterna en dag... men när "vårt" hus skulle diska m.m. efter lunchen, blev jag tillsagd av biskoparna att i stället stå i skrudkammaren och stryka korkläderna åt alla som deltog i kortjänsten. Detta visste inte mina "rumskamrater" om, så jag fick kritik för att jag hade smitit ifrån mina plikter i köket... men om det är något jag har lärt mig av klostertraditionen så är det att lyda mina överordnade och att ta emot kritik utan att gå i försvar. Gud låter allt uppenbaras när det är dags! Och det skedde redan samma dag, någon timme efter kökstjänsten, då alla samlades för att klä om till nästa gudstjänst och fann alla sina kläder strukna och upphängda, redo för användning. Ja, jag fick ursäkter av de som hade kritiserat mig... men det kändes faktiskt inte viktigt för mig - det viktiga var att jag hade fullgjort det mina överordnade hade ålagt mig, och gjort det bra, dessutom. Kanske är det därifrån jag har fått kärleken till att stryka? Det har kommit att bli en meditativ handling för mig, en stunds stillhet då jag får vara ensam med Gud. För folk brukar i regel inte flockas kring den som stryker kläder och annat linne - hihi!

Nå, åter till nuläget.

Den här veckan, som ligger ungefär mitt i den s.k. Stora fastan, har jag dragit mig tillbaka från omvärlden för att dels umgås med Gud, dels förbereda mig för passionsmysteriet under Stilla Veckan (påskveckan) och dels ta hand om mig själv mer än jag brukar. 

Bakgrunden till det sistnämnda har att göra med något som skrämde mig genom att det skrämde någon annan. I fredags träffade jag nämligen min husläkare och fick veta att han är så rädd för min kaotiska diabetes att han för några veckor sedan, då jag missade ett möte med honom p.g.a. att jag hade skrivit fel i kalendern, faktiskt hade varit på väg att skicka polisen hem till mig eftersom han befarade att jag låg död i bostaden! "Du kan få en hjärtinfarkt eller en stroke när som helst om vi inte får ordning på ditt blodsocker" sa han med djupaste allvar där han satt och höll mina händer i sina. "Och det var vad jag trodde hade hänt. Jag blev mycket, mycket rädd". Hans ord har ekat inom mig sedan dess, för hur ofta uttrycker en läkare att han är rädd? De kan prata om allvar, risker, att de är bekymrade o.s.v.... men rädd? Hans rädsla skrämde mig också, och det med rätta - för jag har svårt att inse i hjärtat vad huvudet redan känner till, nämligen hur farlig en obehandlad diabetes är. 

Dessutom berättade han för mig att han har stenkoll på hur ofta jag tar ut mediciner från apoteket och hur länge de borde räcka, vilket gör att han också har stenkoll på om jag slarvar med dem... och så förklarade han att många symptom jag lider av, men inte har reflekterat så mycket över, hör ihop med min diabetes. T.ex. att jag är så trött och ändå har sömnsvårigheter, och att jag blivit tilltagande glömsk under det senaste halvåret. Nu fick det vara nog, betonade han till sist: jag måste sluta ha så mycket för mig och i stället se min diabetesbehandling som mitt "heltidsegagemang". Detta sedan jag berättat hur de senaste veckorna varit, rent faktiskt: att jag inte varit hemma särskilt mycket, att jag engagerat mig i Hyresgästföreningen och börjat utbilda mig för att agera som husombud här i bostadsområdet, att jag tillsammans med andra boende tagit itu med att rätta till olika problem (t.ex. uppdaterad köksinredning i flertalet lägenheter, fläktar, tvättstugan, källaren och lekplatsen), att jag mist både en älskad katt och flera nära och kära o.s.v... "Allt det där är nog viktigt, det också" sa han "men det gör det bara ännu mer akut att du koncentrerar dig på diabetesbehandlingen".

Så nu har jag fått ringa återbud till flera kurser i Hyresgästföreningens regi och uttrycka förhoppningen att jag skall kunna gå någon av dem i höst i stället, och jag har avbokat mycket annat som jag hade påtagit mig... kvar är nu en begravning, klerikala synoden efter Skärtorsdagsmässan i Stockholm samt församlingens årsmöte i Västerås. 

Begravningen gäller en mycket god vän till mig, som jag visserligen kände till var allvarligt sjuk men som ändå dog överraskande för en kort tid sedan. Det kom som en chock - man kan nog aldrig vara förberedd, hur väl man än känt till något, tror jag. Jag var ju absolut inte beredd när mamma dog! Och Mikaels död kom också som ett slag i magen, lika mycket som Berits. 



Skrivet senare samma natt:

En av de saker som jag har allra svårast att tackla är när jag har bestämt mig för att ta hand om mig själv, och skjuta annat åt sidan för en begränsad tid - och så dyker det upp något där jag förväntas engagera mig. I morgon eftermiddag vill en kvinna träffa oss aktiva här i området för att planera en studiecirkel, och jag har pratat med de andra om fika och fikabröd m.m. samt varit med om att bestämma var mötet skall äga rum. Tack och lov inte hos mig, utan hos Maria. Men själva datumet bestämdes utan att jag var med, och nu blir det som sagt i morgon... men jag har ju lovat mig själv att inte delta i något denna vecka! Inte träffa någon, inte gå någonstans, inte göra någonting utåtriktat, utan bara ta hand om mig själv och mina djur. Så hur gör jag nu?!? Går jag på mötet eller inte? Mitt hjärta är tudelat, för jag vill inte svika de andra som skall vara med i studiecirkeln - men jag vill inte heller svika mig själv. 

Ibland tänker jag att det här är mitt mest centrala relationsproblem... den ständiga avvägningen mellan andras behov och mina egna. 

Ironiskt nog sände en kär vän mig en väldigt viktig text just idag (alltså tisdag - eftersom jag fortfarande är vaken känns det inte som onsdag än). Hon hade fått den på ett föredrag som behandlade precis detta dilemma, och jag har tänkt göra övningen när jag har bloggat klart. Så här ser den ut:








Det här stämmer ju dessutom med vad kuratorn försökte lära mig: att se mig själv som lika viktig som andra. Att mina behov också måste få plats, att de inte får bli sekunda i en sådan omfattning att jag skadar mig själv. Och faktum är ju att jag skadar mig själv just nu, eftersom jag inte sköter min diabetes och sliter för hårt på min kropp. Gör massor av saker för andras skull, men nästan aldrig något för min egen. Och nota bene: jag gör det för att det är roligt, för att jag gläds av att glädja andra! Det är också viktigt, sett ur min synvinkel: det är egoismen som förstör och river ned i relationer, samhället, världen, och jag vill inte vara en del av denna egoism. Men samtidigt ligger det ju sanning i att man inte kan finnas till för andra om man kör slut på sig själv. 

Mitt i allt detta sitter jag fast, oförmögen att hitta balansen. Var lägger jag ribban för mina krafter och min tid? Hur väger jag mellan andras behov och mina egna? Hittills har min lösning varit att då och då dra mig tillbaka och stänga av alla intryck utifrån (vilket också innebär andras behov)... men egentligen vill jag ju hitta ett mer integrerande sätt, där varje dag kan rymma bägge delar. Jag vet bara inte hur man gör. Var ligger den där magiska punkten där man är fullt ut empatisk och medmänsklig, samtidigt som man hushållar med sig själv och undviker att skada sig? Det ligger något mycket viktigt i uttrycket att man fullbordar sig själv genom att leva för andra... att det är ett slags allmän kallelse varenda människa är född till. För att vi är flockdjur, och lever i samhällen där vi skall ta hand om varandra. I ett kloster finns också tanken att om jag tar hand om var och en av de andra, kommer var och en av dem att ta hand om mig. Men så fungerar det inte ute i världen, tyvärr. Där är obalansen tydlig och mycket svår att komma tillrätta med... och det gör mig ledsen, får mig att känna en ännu starkare drift att väga över den goda vågskålen med mina gärningar och min omsorg om andra. Men det beror förstås på att de som går i kloster skriver under ett slags kontrakt, ordensregeln, som i detalj avgör hur man skall agera. Det finns faktiskt ett slags "samhällskontrakt" i världen också... en tyst, socialt baserad överenskommelse om att i ett samhälle hjälper vi varandra och de starka bär de svaga. Det är ju t.ex. därför vi betalar skatt för att sådant som sjukvård, skola, omsorg, vägar m.m. skall fungera. Men de starka ställer inte alltid upp på detta kontakt, utan vill använda sin styrka åt att själva njuta av livet. Tappade vi bort något någonstans på vägen? Var övergick 1980-talets anda av "självförverkligande" över i fullt utblommad egoism? 

Eller är dilemmat med balansen så svårt att folk ger upp och väljer antingen eller? Vilket då delar upp samhället i en grupp som alltid tar hand om andra och en grupp som bara bryr sig om sig själva. Där de svaga känner sig övergivna och de starka anser sig utnyttjade. Det hela är smärtsamt sorgligt, och jag är definitivt inte förmögen att se någon lösning på problemet.

Två nya och en gammal sorg

Söndagskväll 


Har precis kommit hem från en mycket givande cafékväll i Equmenia... en kväll som p.g.a. sitt innehåll väckte många tankar och känslor till liv. Eller snarare drog upp dem till ytan. För givetvis har de hela tiden funnits i mitt undermedvetna, bortom mitt räckhåll.

En av sångerna som kvällens duo sjöng var "I know him so well" från föreställningen "Chess". Det är en sång jag ofta sjunger på här hemma, förmodligen för att den vemodiga stämningen i den ger genklang i mig. Särskilt orden: "Isn't it madness he won't be mine? But in the end he needs a little bit more than me..." Och nej, jag går inte och bär på en obesvarad kärlek som skaver och gör ont! Det är något djupare, något mer grundläggande existentiellt, som innefattas i de här orden. Kanske lutar det åt detta att jag fortfarande inte har hittat meningen med mitt liv, eller rättare uttryckt, vad jag skall göra nu när mamma är borta. Ännu ett drygt år efter hennes död lever jag en dag i taget, utan mål att rikta in mig mot. Jag lever mitt vardagsliv och tar saker och ting som de kommer... men jag planerar inte framåt, ställer inte upp något att sträva mot i framtiden.

En annan sång, som vi alla sjöng tillsammans, var psalm 697. Den är kort, men oerhört viktig:


Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du
Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på
Du vet väl om …

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej
Du vet väl om …


Just den psalmen avslutade Berits begravning, och redan då tänkte jag på hur klokt gudstjänsten var upplagd med att först låta Berit komma till tals i text och sång (bl.a. i Arja Saijonmaas "Jag vill tacka livet" - har du någonsin lyssnat till texten på allvar?), för att sedan, som avslutning, rikta sig mot oss som satt i bänkarna och hade tagit farväl. Som en hälsning från Berit, och från Gud som nu tagit emot henne i det Eviga Livet. Mamma var definitivt också där och tog emot henne med öppna armar, det vet jag - de var som mor och dotter, Berit hade redan som barn uttryckt att hon hellre hade min mamma som sin mamma. Det var därför det var så oerhört viktigt att vi syskon allihop fanns på plats vid begravningen... det var inte en kusin utan en syster vi tog farväl av. 

Jag vet, jag har inte bloggat om begravningen. Inte om resan i sig heller. Överhuvudtaget har jag inte bloggat på flera veckor, trots att flera viktiga saker inträffat i mitt liv. Så småningom skall jag sätta dem på pränt, det lovar jag - men i små portioner, när jag orkar med.

I kväll vill jag bara som hastigast nämna att Rafael tassade över Regnbågsbron tidigt på morgonen lördagen den 23 februari. Också det skall jag återkomma till vid ett annat tillfälle. Nu talar jag bara om det för att ni skall förstå rubriken - Berit och Rafael är de två nya sorgerna.

Den gamla sorgen är pappa. 

Den 20 maj i år är det tio år sedan han dog, och sedan dess har minnena av honom mest färgats av allt det svåra med honom - hur han skadade mamma, mig och syskonen med sitt beteende och hur dåligt han själv mådde psykiskt. Hur oerhört krävande vården av honom var, just för att han inte medverkade själv utan skrämt gömde sig undan allt som skulle ha kunnat göra livet lättare för både honom själv och oss andra. Alla mörka minnen tog i princip helt utrymmet inom mig... men på sistone har det ljusa börjat bryta igenom, och drömmarna börjat handla om att jag vill rädda honom. Natten till idag drömde jag att han låg på ett dyrt och fint vårdhem i en liten stad långt borta - och långt uppe, för vägen dit var brant och trots att vi, när mamma och jag kom fram till staden, såg fordon överallt hade vi själva måst gå mil efter mil genom skogen för att nå fram. Väl inne på vårdhemmet fick jag svindel när jag tittade ut genom fönstren - det var som att titta ut genom fönstren på ett flygplan högt uppe i luften! Pappas rum var också konstigt, med väggarna fullständigt täckta av slarvigt målade tavlor. Det såg ut som om någon bara slängt ihop något utan vare sig tanke eller mening... och det störde mig verkligen, eftersom jag visste att pappa älskade konst och själv målade. Men vården var förstklassig, så där fanns inget att anmärka på. Så jag kom verkligen i strid med mig själv när jag inte visste om jag skulle ta honom med mig eller låta honom stanna kvar... en del av mig ville få vårda honom hemma, där vi kunde umgås dagligen och dela intressen (vi hade faktiskt många gemensamma intressen, pappa och jag), medan den andra halvan insåg att det inte skulle fungera och att han blev väl omhändertagen där han var.

Börjar jag äntligen nå in till de goda, vackra minnena? Till min pappa som han var bakom alla rädslor han bar på och som fick honom att bete sig så dumt? Bakom ångesten och oförmågan att fungera socialt eller låta andra ta plats...

Det finns så mycket jag vill prata med pappa om när vi ses i himlen. Jag vill berätta för honom att jag förstår vem han egentligen är, och hur han kunde ha blivit om någon tidigt hade sett och tagit itu med hans existentiella problem. Om han fått hjälp på det sätt som barn idag får hjälp. Jag är övertygad om att pappa hade aspergers, och ADHD, och kanske även andra diagnoser som "inte fanns" när han växte upp. På hans tid fanns bara en "diagnos": skitunge, besvärligt barn, omöjlig att ha i möblerade rum o.s.v. Så sa man nämligen om de barn som idag får en diagnos, terapi, stödinsatser och mediciner. Samt kärlek som de barn de är, oavsett problemen. När pappa växte upp fanns det bara en lösning på problemet: ungen skulle "skärpa sig". Men när man inte kan det?!? Då växer det barnet upp till en trasig vuxen, som inte fungerar i relationer och på arbetsplatser. Det var antagligen bara tur att pappa aldrig fastnade i något missbruk, för det hade förmodligen legat nära till hands. Men faktum är att jag bara såg pappa berusad två gånger under hela min uppväxt, och den enda narkotika han använde var den smärtlindring han fick då ryggen gick sönder. Och de tabletterna la han av med så snart han hade lärt sig att gå igen. Sedan kom förstås smärtlindringsbehovet tillbaka när hans förtvinade blodkärl i benet tvingade fram en amputation, med åtföljande fantomsmärtor. Men då hade han smärtplåster i stället, och överdoserade aldrig.

Nu måste jag ta paus från det här.  

Som jag trodde

Okristligt tidig torsdagsmorgon 

Jag misstänkte redan igår kväll att det skulle bli svårt att sova i natt. Har man legat till sängs i fyra dagar, fått ont i hela kroppen och känt det som att sängen varit en mycket otrevlig plats (skrynklig, klibbig av svett och smulig av kattsand som fastnat i djurens tassar och följt med runt i hela bostaden, bl.a. upp i min säng) lockar det inte att återvända dit även om man bäddat nytt och fräscht. Jag försökte verkligen, men nej... det gav mig bara ångest att ligga där och se timmarna rinna förbi. Så till sist gick jag upp, klädde mig i myskläder (pyjamasbyxa och en alldeles för stor t-shirt full av hål efter katternas klor) och gjorde mig en stor mugg te. Och nu sitter jag här i mitt soffhörn och väntar på att det skall bli riktig morgon, så att jag kan duscha av mig febersvetten utan att väcka grannarna.

En stor del av ågesten beror förstås också på att den enda medicin som saknades i paketet jag hämtade ut på ICA igår eftermiddag var just den mot ångest. Jag har varit utan de tabletterna i flera veckor, och när jag äntligen hade råd att beställa mediciner från Apotek Hjärtat var just den medicinen restad. Nu finns den dock igen, så framåt dagen skall jag vandra bort till apoteket och hämta ut den... och om några dagar mår jag säkert betydligt bättre i psyket än jag gjort på ett tag nu.

Sysslolös har jag inte varit i natt, så tro inte att jag bara legat och stirrat på klockan (d.v.s. telefonens skärm). När jag inte har något att göra, spelar jag ett onlinespel som heter "HayDay" och som går ut på att man sköter en gård med djur och odlingar, tillverkar saker av det gården producerar och säljer för att köpa saker man behöver till sin gård. Just nu är det aktuella projektet för min personliga del att laga en trasig eka som ligger förtöjd vid min strandkant så att jag kan fiska... i natt har jag surfat runt till alla grannarnas vägbutiker och försökt köpa fiskfiléer, eftersom folk kommer till min gård och beställer t.ex. fiskburgare eller fiskpajer. Så kan man också fördriva en trist natt! Och tycker du om spel som är lugna, stillsamma och handlar om djur och natur, rekommenderar jag verkligen "HayDay" (du kan hitta det t.ex. här: https://play.google.com/store/apps/details?id=com.supercell.hayday&hl=sv - och ja, det är gratis och man behöver inte köpa något för riktiga pengar - det går bra att spela ändå). Det var Alex som visade mig spelet en gång hemma hos sig (tror faktiskt att det var nyårskvällen) och jag blev snabbt förtjust i både temat och tempot. Spel skall vara lugna och fridfulla, annars är de inte avkopplande! Och man skall kunna gå ifrån utan att någonting händer... för spelar gör jag ju bara när jag inte har något vettigare för mig.

En annan sak som jag kunde ha ägnat natten åt, men har sparat till lite senare, är boken "Kvantfysik på 30 sekunder: de femtio viktigaste begreppen inom kvantteorin, vart och ett förklarat på en halv minut" av Brian Clegg, som jag lånat på biblioteket. Om den är så bra som den verkar, så finns den faktiskt med i årets bokrea har jag sett... fast det är tveksamt om jag har råd att delta i bokrean i år, så jag skall försöka hålla mig i skinnet. Kanske om det dyker upp en bok som jag länge velat ha... annars föredrar jag att låna böcker på biblioteket. 

Nu skall jag försöka locka Belle med mig ut på en promenad - plogbilen har just finkammat området, så det bör inte vara svårt att gå på vägar och trottoarer.

Feberfri?

Sen onsdagskväll 

Jag hoppas och tror att jag håller på att tillfriskna så sakteliga... och det är skönt, inte bara för att det är jobbigt att vara sjuk utan också för att det är eländigt att ha feber. Vet inte vad som är värst med just feber; att sängen blir klibbig och skrynklig, att jag drömmer otäcka mardrömmar eller att jag är så blöt av svett att jag nästan halkar ur sängen. För att inte tala om att Belles rastningar blivit superkorta och bara skett på uteplatsen. Men det sistnämnda är inte bara mitt fel, utan lika mycket Belles... hon avskyr snö och kyla (och skaren är så hård att hon kan gå ovanpå snön utan att sjunka ner) att Belle bara går någon meter från huset för att uträtta sina behov och sedan bums skall in till sängvärmen igen. Just de här dagarna har det förstås varit en välsignelse att hon inte velat ta milslånga promenader, eftersom jag inte är i skick att klara sådant och p.g.a. smittorisken inte velat blanda in någon annan i rastandet... det är inte juste att riskera någon annans hälsa, särskilt inte mina vänner som behöver kunna sköta sina jobb eller Nina som inte har något immunförsvar. Dessutom arbetar Alex, Daniel, Perry och Maria alla fyra på Amnegården där det bor människor som inte klarar infektioner... så jag har verkligen velat ligga lågt de här feberdagarna för alla eventualiteters skull.

Idag mår jag dock som sagt bättre, har varit uppe och t.o.m. tagit Belle på korta rastpromenader i området. Själv vandrade jag dessutom ner till ICA och hämtade ett paket med mina mediciner, som jag hade beställt och i min enfald trodde skulle komma till brevlådan... å, apropå det säger ryktet att vi skall få brevlådor i porten snart, i stället för några meter utanför den. Vilket betyder att jag kan tassa ut i morgonrocken och hämta min tidning i stället för att klä på mig för vinterväder bara för det lilla ärendet. Man blir kanske latare  (bekvämare?) med åren... i Otterbäcken var brevlådan ute vid vägen, här är den bara några meter från husväggen, och ändå ser jag fram emot att få posten inburen i trappen - hihi! Å andra sidan, på alla ställen jag bott på tidigare (alltså, innan jag blev skaraborgare) hade jag lucka i min ytterdörr... så på sätt och vis sluter sig cirkeln - nästan i alla fall - när brevlådan flyttar inomhus igen.

Eller, vänta nu... heter det postlåda? Lär mig aldrig vad lådan jag får min post i heter jämfört med den jag postar saker i. Nåja, du förstår vad jag menar.

Nu börjar det bli dags att krypa i säng igen... men efter att ha legat febersjuk i fyra dagar har jag ingen som helst lust att lägga mig igen! Inte ens med ny, fräsch bäddning. Jag har ont i hela kroppen efter allt liggande, och känner mig rastlös och alldeles för pigg för att kunna sova... skall ta lite te och dämpa belysningen, så kanske jag går ner i varv tillräckligt så småningom. Kanske rentav sätta mig att virka någon timme? Det är väldigt rogivande... 

Å, glömde nästan: nu drar min "karriär" som bovärd för Hyresgästföreningen så sakteliga igång... i slutet av februari är det bomöte här i området, och i mitten av mars skall jag på min första utbildningsdag. Skall bli spännande! Rubriken för utbildningen är "Förändra din kommun - påverka med remissvar". Trist nog sker den på samma dag som min yngste bror fyller 50 år, men eftersom jag inte har hört något om fest än antar jag att han - liksom de flesta som fyller under vinterhalvåret - skjuter upp firandet till sommaren. Hoppas jag i alla fall. För jag vill ju vara med och fira honom, så klart!

Influensa?

Söndagskväll 

Nej, det här är nog ingen förkylning... det beter sig alltmer som en influensa med värk i kroppen, feber, ont i bihålorna m.m. Så dumt att jag aldrig tog influensasprutan i höstas! Jag brukar alltid ta den, och klara vintern utan att bli smittad, men i år ansåg jag mig inte ha råd... en läxa att komma ihåg nästa gång det är dags för vaccination, helt klart. Nåja, jag har inga "måsten" just nu, utan kan unna mig att ligga lågt och vänta ut det inre kriget mellan det invaderande viruset och mitt immunförsvar. Antibiotika biter ju ändå inte på sådant här, utan det är bara att härda ut... och undvika att smitta ner någon.

Har, bortsett från ovanstående, haft en riktigt vilsam söndag idag. Mest har jag legat i soffan och gosat med djuren, lyssnat på musik och spelat spel på min "padda" (läsplatta). Fixade en riktigt god middag åt mig också - lite pommes, en lunchkorv och ett stekt ägg samt ett berg av grönsaker - så jag är mätt och belåten.

Belle har fått rasta på uteplatsen... hon ville ändå inte gå någonstans, utan gav mig de där förtvivlade blickarna som sa att om hon fick bestämma skulle hon hålla sig till våren har anlänt. Jag brukar be Maria om hjälp att rasta Belle när jag mår dåligt, men jag vill inte smitta ner henne och Belle vill, som sagt, inte gå mer än någon meter från husväggen och sedan snabbt tillbaka in i värmen... så varför krångla till det? Ibland tänker jag att man omger sig med de djur man fungerar bäst ihop med; såväl katterna, Belle som jag själv är tvättäkta soffpotatisar så här års. Under våren och sommaren, däremot, älskar vi att vara ute!

Tog just en dusch och skall nu dricka lite hett te och titta på en dokumentär om astronomi på TV medan håret torkar. Sedan kryper vi allihop ner i sängvärmen... 

Äldre inlägg

Nyare inlägg