Sjuk

Måndag eftermiddag 


Mycket kortfattat och utan krusiduller... jag är sjuk och ligger mest hela tiden. Har sovit praktiskt taget non stop - med undantag för att ta hand om djuren, sedan direkt i säng igen - sedan i söndags morse. Det är ingenting oroande, jag vet varför jag insjuknat och blir snart bättre. 

Vill bara berätta att jag idag fick ett så underbart vackert kort från kyrkoherden i Amnehärads kyrka här i Gullspång. Det skall hållas minnesgudstjänst den 3 november kl. 17 för alla som avlidit sedan förra årets minnesgudstjänst, och bl.a. skall man tända ljus och be för mamma och hennes anhöriga. Givetvis tänker jag delta...

Ofrivillig vaknatt

Fortfarande natt mot söndag 


I natt vakar jag ofrivilligt. Har försökt sova, men det går inte... så nu har jag mer eller mindre givit upp. I stället för att ligga och vända och vrida mig i en allt skrynkligare och därmed alltmer obehaglig bädd i sovrummet, sitter jag i vardagsrummet och försöker låta tröttheten ta över så att jag till sist kan lägga mig här i soffan och dåsa bort. Kanske kan det få mig att koppla av tillräckligt för att låta sömnen ta över.

Har skrivit ett meddelande till min vän med kattungarna och frågat om vi kan skjuta upp besöket till en annan dag. Det kommer inte att bli bra om vi genomför planerna nu - dels kommer jag att ha sovit för lite, dels kommer jag inte att ha hunnit återhämta mig vare sig fysiskt eller psykiskt tillräckligt för att vara sällskaplig, och dels har jag ingen ork att ta itu med städningen med så kort varsel och på så kort tid. Till det kommer att jag är helt renons på möjligheten att bjuda på vare sig fikabröd eller mat förrän jag fär min pension den 18:e (d.v.s. på torsdag). Nu vet jag ju att min vän inte skulle haka upp sig på något av det där - vare sig städningen, bristen på mat och fikabröd eller att jag är i god form. Jag vet att hon tar mig för den jag är, rakt upp och ner. Och jag vill verkligen träffa kattungarna! Men jag känner så tydligt att den här söndagen inte kommer att vara någon bra dag... så det är bättre, om det går, att vänta t.ex. till nästa helg. Till dess har jag kunnit ta itu med saker och ting. Framför allt lär jag vara trevligare att umgås med än jag är nu.

I morgon - eller rättare sagt senare idag - är det Tacksägelsedagen. På engelska blir det Thanksgiving Day - men den dag som internationellt kallas Thanksgiving infaller inte i oktober utan i november. Så kan det bli när man, trots att det är samma religion, har olika kyrkokalendrar.

Hur som helst tänker jag fokusera på just tacksägelse, trots att jag mår som jag gör just nu. Det finns fortfarande oändligen mycket att vara tacksam för, särskilt när man bor i ett land som Sverige! Vi har haft fred i flera hundra år, vi lever i en fri demokrati där alla har rätt att själv välja om och i så fall vilken religion man vill tillhöra och vilka politiska åsikter man vill ha. Praktiskt taget alla politiker på alla nivåer i samhället samt de allra flesta civila kämpar mot diskriminering och för jämlikhet, allas lika rättigheter och en mer medmänsklig värld. Nästan alla medborgare har tak över huvudet, trygghet och en inkomst som räcker till nödtorftet. Vi har skattefinansierad vård, omsorg och utbildning, en bra infrastruktur som vi fritt får använda oss av, mat på bordet och en varm säng att sova i om nätterna. Så här skulle jag kunna fortsätta i timtal... men du vet vad jag försöker säga. Vi tillhör helt enkelt ett av få folk i världen som har det alldeles väldigt bra, och som borde reflektera över det oftare.

Jag är också oerhört tacksam för att jag har fantastiska syskon, fina vänner och mina älskade djur. Inte ens i mina mest solitära stunder är jag alldeles ensam - det finns alltid någon som tänker på mig, som älskar mig och som bryr sig om hur jag har det. Inte ens när jag är som fattigast saknar jag bostad, mat på bordet och trygghet. Inte ens när jag mår som sämst har jag det riktigt illa... det finns fantastiskt fin vård i närheten, som jag kan söka mig till närhelst jag behöver, och jag får hjälp mot det som plågar mig. Jag varken fryser eller svälter. 

Just sådana här nätter, när man mår dåligt och tillvaron är jobbig, är det extra viktigt att tänka på sådana saker. Se det man har i stället för det man saknar. Ja, jag mår eländigt just nu... men det går över. Det kommer inte att döda mig.

Nu skall jag krypa ihop i soffan med Belle på bröstet och försöka läsa mig sömnig.

Jag mår inte bra

Natt mellan lördag och söndag 


Just nu rabblar min hjärna samma ramsa om och om igen: "Jag mår inte bra, jag mår inte bra, jag mår inte bra"... och jag vet inte ens varför. Vet inte heller varför jag inte kan sova, trots att jag är så trött att jag nästan faller ihop. Kanske för att jag drömde den ena mardrömmen efter den andra natten till idag? Och mådde intensivt illa när jag vaknade. Hela dagen blev svår efter det... ömsom huvudvärk, ömsom migränkänning, yrsel, deppighet, ett högt och jobbigt brusande i skallen (tinnitus), ingen som helst aptit m.m. Borde ha dammsugit och svabbat golven, men orkade inte. Det enda vettiga jag har gjort på hela lördagen var att tvätta ett duntäcke och köra diskmaskinen. Ja, och så har jag sträckläst Nisse Simonsons "Alltid nåbar - aldrig ifred", som visade sig vara precis så bra som jag hade trott då jag hittade boken i biblioteket.

Belle har börjat löpa - det är två månader för tidigt, och gör henne klängig och rastlös. Vilket tyvärr blir påfrestande när jag själv mår dådligt. 

I morgon vill en vän, som är uppfödare av norsk skogkatt, komma hit med sin senaste kull (två tjejer, cirka 12 veckor gamla) för att socialisera dem, lära dem umgås med andra katter och hundar, kunna åka bil o.s.v. Och jag VILL verkligen träffa dem, både henne och kattungarna... men samtidigt stressar mig tanken, eftersom jag inte har städat och vem vet vad en kattunge kan hitta på att tugga i sig? Robins stora nöje är att ha ner saker på golven och sedan dribbla in dem under möbler där jag inte kommer åt dem om jag inte städar där... och jag vill ju inte att kattungarna skadar sig på något. Till det hör att jag nog inte har kunnat sova mer än några timmar till dess, och därmed är både trött och känslig i morgon (som idag). Så jag inser att jag borde ställa in alltihop till en annan dag, när jag mår bättre och har lite bättre ordning här hemma... men i morgon kanske är enda dagen min goda vän kan komma? Usch, livet är alldeles för krångligt när man inte mår bra! Och ändå är det egentligen inte ett dugg krångligt, om du förstår vad jag menar. Det är jag som krånglar, inte livet.

Kanske helt sonika skall bära in CPAP:en hit till soffan och försöka slumra lite här? 

Kanske skulle må bättre om jag drack lite te och tog en huvudvärkstablett?

Kanske skall låta morgondagen bli vad den blir, oavsett vad?

Kanske inte skall blogga när jag mår så här...

Så omtänksamt!

Sen torsdagskväll 

Tidigare i kväll blev jag bjuden på middag hos Alex och Daniel - och möttes av en större omtanke än jag kunnat föreställa mig. De hade kokat ris! Under de år jag umgåtts med dem, har ris aldrig stått på deras matbord så jag har sett det i alla fall... men nu hade de tagit fasta på att potatis och pasta inte är bra mat för mig som diabetiker, så i stället bjöd de på ris och korv stroganoff för att jag skulle kunna äta med dem. Det kallar jag omtänksamt! Jag blev mycket rörd och förklarade det för dem, men jag vet inte om de förstod hur stor deras gest var för mig...

När jag kom hem satte jag igång en tvättmaskin och en diskmaskin, placerade Belles nytvättade bädd (den hon brukar ha i sin bur i bilen) framför den elektriska kaminen och slog igång den för att få lite värme i vardagsrummet - visst är det konstigt att det kan kännas kyligt inomhus nu i kväll när det var så varmt och soligt ute under dagen? Kanske är jag trött, kanske mår jag inte riktigt bra utan att vara riktigt klar över det på ett medvetet plan. Jag kan ju ha blivit smittad med t.ex. förkylning, men att den inte brutit ut än, menar jag. Fast troligen är jag bara trött. Hur som helst har jag gjort i ordning en hel kanna Darjeeling åt mig och lagt en liten pläd runt axlarna, så jag skall nog snart vara varm igen. Om Belle la sig i bädden? Icke! Hon kröp ihop i den andra bädden, den hon fick av Alex och Daniel för en tid sedan och som nu ligger i soffan, och ville att jag skulle dra den stora fleecefilten över henne och Robin. Får se om något av djuren testar bädden framför kaminen senare... synd att den inte är större, för då kunde jag själv ha rullat ihop mig där - hihi!

I morgon har jag absolut i-n-g-e-n-t-i-n-g på schemat, utan funderar på att ägna dagen åt att ligga i soffan och läsa. Det kallar jag fredagsmys! (Undrar om någon etnolog har kommit på tanken att ta med en förklaring av nutida uttryck i en avhandling eller bok om modern kultur, så att man om hundra år begriper vad ordet "fredagsmys" innebär?)

Glömde förresten en sak i mitt förra inlägg. När jag pratade med bibliotekarien om mitt val av läsning den här gången, och förklarade att jag nyligen förlorat min mamma - som också var min sambo och bästa vän - berättade hon i sin tur att hon för fem år sedan förlorade sin man som också var pappa till deras tre barn. Det var gripande, jag beklagade sorgen och vi utbytte erfarenheter om detta att gå vidare med sitt vardagsliv när den som man brukade dela det med inte längre finns där... man hittar olyckssyskon lite varstans, bara man är öppen för det, och kanske kan sådana samtal hjälpa bägge parter att må en liten smula bättre? Känna sig lite mindre ensamma om upplevelserna. Få sina tankar och känslor bekräftade. Fast när jag vandrade hemåt, tänkte jag framför allt på hur fruktansvärt svårt det måste vara för en efterlevande förälder att gå igenom sin egen sorgeprocess och samtidigt orka vara ett reellt stöd för sina sörjande barn... det skall jag försiktigt försöka sondera lite närmare nästa gång jag träffar henne, för det känns viktigt att få förmedla att jag inser hur komplex hennes situation blev när maken dog. Om hon vill prata om det, vill säga, men det märker jag ju.

Nekros!

Torsdag, tidig kväll 


Igår kväll när jag skulle lägga mig, upptäckte jag en svart fläck på vänster stortå. Först tänkte jag att jag bara blivit smutsig och försökte torka bort det svarta... men sedan, när jag undersökte fläcken på allvar, insåg jag att det faktiskt var en nekros. Visserligen en liten en, cirka 3 mm bred och ungefär lika djup, men i alla fall. Nekrot vävnad betyder att diabetesen har börjat förstöra kapillärerna, de allra minsta blodkärlen i kroppen, och det är en larmsignal att ta på största allvar. Lyckligtvis har jag kvar det mesta av de medicinska omläggningsmaterial m.m. som hemtjänsten använde på mammas nekroser, så jag plockade fram lite av det och kunde efter att ha rengjort noga faktiskt ta bort hela den nekrota vävnaden samt lägga om såret så omsorgsfullt som möjligt. Idag, när jag ändå var vid vårdcentrum, tittade jag dessutom in hos fotvårdsterapeuten och diskuterade läget... och hon sa, precis som jag misstänkte att hon skulle, att jag måste kontakta min diabetessköterska. Så har det alltså hänt som jag försökt skjuta upp så länge som möjligt - diabetesen har börjat bryta ner min kropp. Nå, jag vet i alla fall hur jag skall agera nu och vad jag måste tänka på... mammas dyrköpta lärdomar kommer mig till godo. 

För att tala om något trevligare, har vi haft underbar brittsommar idag: solen sken så varmt att jag borde ha tagit en tunnare jacka på mig när Belle och jag gjorde vår långpromenad i skogen, för oj, så svettig jag blev! Belle njöt i fulla drag av att ta riktigt god tid på sig att "läsa tidningen" och säkert också att slippa ha kläder på sig... hon avskyr när jag klär på henne, men när det är kallt, regnigt eller snöigt ute så måste jag ju skydda henne. Den päls hon har täcker nästan inte ens skinnet, så tunn är den. Och även om kroppen är "välstoppad" nu när hon är överviktig (faktiskt en liten fördel så här års - fett isolerar och värmer, det är bl.a. det vi människor och djur har det till utöver den extra energireserven) blir hon snabbt kall och börjar frysa. Det är som med Cornish Rex-katterna jag haft och har - de är inte gjorda för kyla, trots att de är en spontanmutation ur vanlig huskatt. Pälsen på en katt är isolerande och vattenavstötande... men underullen, det enda rexens kropp täcks av, blir omedelbart blöt och kall i regn och snö.

När Belle var nöjd med utelivet och redo att gå inomhus igen, bäddade jag ner henne tillsammans med Robin i soffan och vandrade ner till biblioteket vid vårdcentrum. Det var ovanligt lugnt där - bara en man som satt vid en av de fem lånedatorerna och en man som läste dagstidningarna - så jag fick möjlighet att diskutera några litteraturförslag med bibliotekarien innan jag började gå runt och botanisera i hyllorna. Tyvärr kan jag inte låna allt jag vill läsa, för det har blivit en tydlig trend de senaste åren att skriva stora tjocka böcker och sådana klarar jag inte av att hålla i (ja, jag vet att det finns talböcker - jag har ett sådant lånekort men kände inte för det just den här gången)... men jag hittade en hel del intressant ändå, inte minst bland Kulturrådets böcker där man kan hitta allt från poesi till lite "smalare" fackämnen. Den här gången blev det framför allt böcker om sådant jag grunnar på extra mycket just nu: ensamhet, tystnad, att gå vidare efter en svår förlust o.s.v. Lånade om två böcker jag har läst förut, men som fått förnyad betydelse för mig: dels Patricia Tudor-Sandahls "Tid att vara ensam" och dels Nisse Simonsons "Alltid nåbar - aldrig ifred". Kan varmt rekommendera bägge! En av Kulturrådets böcker är jag också särskilt nyfiken på: Toril Mois "Språk och uppmärksamhet" - litet format, men ett stort ämne! Däremot fann jag ingenting läsvärt i hyllan för naturvetenskap, tyvärr... eller rättare sagt, allt som står där är läsvärt, men jag har redan läst det - hihi! Och att föreslå dem att köpa in böcker om kosmologi och kvantfysik kanske inte är fruktbart... jag vet inte om intresset bland andra låntagare är tillräckligt stort.

Nu sitter jag här och funderar, till katternas förskräckelse, på att dammsuga. Tog mig för att torka av skåpsluckor m.m. i köket tidigare, och nu är det nog dags att ta itu med golven i alla rum. Samt damma av bl.a. kristallkronan... skulle sätta nya stearinljus i den och upptäckte spindelväv! "Det är de små, små detaljerna som gör det" som Povel Ramel sjöng... 

Å, måste få berätta en sak till innan jag slutar blogga för den här gången: i eftermiddags lyfte jag helt sonika upp Rafael (han tycker inte om det just när man lyfter honom, men stillnar när man väl har honom i famnen) och höll honom framför fönstret till uteplatsen så att han fick titta på småfåglarna där ute. Som han spann! Vi stod en lång stund innan han verkade tappa intresset och ville ner på golvet igen... lille gubben, jag undrar om jag skall ordna något slags trappkonstruktion så att han kan komma upp i fönstren på egen tass, trots sin svåra artros? Och sätta fast en dyna eller något i det fönstret, som han kan ligga bekvämt på medan han spanar på fjäderkotletterna. Kanske jag rentav kan få tillstånd av hyresvärden att ha en fågelmatare utanför fönstret, i alla fall en liten en för solrosfrön eller talgbollar?

Äldre inlägg

Nyare inlägg