Mammas dödsdag

Natten mellan lördag och söndag 

Om cirka tre och en halv timme är det exakt år sedan mamma dog. Skrämmande nog är den 9 december också Marias mammas födelsedag - och hon dog på exakt samma sätt som mamma, som en följd av av njursvikt, hjärtsvikt och diabetes, fem år tidigare. Vi har pratat mycket om det på sistone, Maria och jag, och vi hoppas att våra mammor nu mår fint på andra sidan Regnbågsbron, i det Eviga Livet som Jesus lovat oss. 

Under söndagen (d.v.s. senare idag, tekniskt sett) skall vi därför åka till KSS och besöka njuravdelningen, där våra mammor vårdades den sista tiden i sina respektive liv. 

Troligen skall vi också besöka en person som ligger inlagd på strokeavdelningen sedan i torsdags - en gemensam vän till oss. Denna vän fyller år på måndag... och jag lärde känna henne veckan efter mammas död. Det är många trådar som löper samman just nu, känns det som. Ironiskt nog låg hon på sjukhuset samtidigt som mamma förra året, men på hjärtavdelningen... och hon följde med stor medkänsla mina rapporter under mammas sista dygn i livet. Det har känts bra att tänka på det efteråt, att någon befann sig alldeles i närheten och bar mig genom den där fasansfulla natten genom sina böner... ja, alla ni andra var mig också nära den natten, det vet jag eftersom jag hade kontakt med så många av er via FB och den här bloggen.

En annan sak som "räknas ner" just nu är ju den stundande julen; nu är det bara femton dagar kvar och jag märker att folk börjar reagera med stress. Inte jag, dock! Det mesta är redan klart här hemma - kvar är bara att ta in och klä julgranen, samt göra i ordning julmaten. Troligen kommer Maria och jag att fira julaftonen tillsammans, och på kvällen kommer Alex och Daniel för gemensam julklappsöppning. I alla fall ser det ut så just nu. Och egentligen har det ingen avgörande betydelse för mig; jag tänker fira jul oavsett om någon vill vara här eller inte. Har ordnat julklappar till katterna och vet vad Belle skall få, så läget är lugnt...

Mår bättre psykiskt, förresten. Varför vet jag inte. Kanske för att jag har fått tillbaka läslusten? Eller för att bilen fungerar? Eller så är det helt enkelt bara för att det just nu är väldigt lugnt så jag hinner med det dagliga, som städningen och omsorgen om både djuren och mig själv, utan att bli stressad. Jag är noga med att inte lova för mycket och att hålla jobbiga saker ifrån mig - inte låta mig dras in i konflikter, inte vilja mer än jag orkar o.s.v. Och jag sover bättre om nätterna. 

Flera av er har frågat mig hur jag tänker fira min födelsedag. Det korta svaret är: inte alls. Jag gör som jag brukar, tittar på Nobelfesten kvällen innan och äter något gott... men i övrigt har jag inga planer, eftersom jag inte har råd att göra det jag egentligen skulle vilja: tanka bilen och köra iväg till en god vän. Men bli nu inte ledsna för min skull - jag är van och brukar inte fira min födelsedag med några större åthävor ;)

Sömnlös natt

Måndagskväll 

Min oro för Rafael bara växer... trots att han får Recovery och annan fet mat ungefär var tredje timme, går han inte upp i vikt. Under all den långa, fluffiga pälsen är han avmagrad och knotig - man känner vartenda ben, varenda knota, varenda sena. Skulle jag ta honom till vår veterinär, är jag 99% säker på att han skulle råda mig att låta Rafael dö... men jag klarar inte av det, inte så länge Rafael inte visar några som helst tecken på lidande och fortsätter att röra sig normalt, hoppa upp i och ner från sängen utan problem, äta som en häst o.s.v. Med största sannolikhet är det hans njurar som sviktar och i så fall är det bara en tidsfråga - en relativt kort sådan, dessutom - innan det är slut. Misshandlar jag honom genom att inteavliva honom utan låta honom själv välja när han behöver tassa över Regnbågsbron? Om han sett sjuk ut, d.v.s. mer än genom att vara mager, skulle jag givetvis ge upp kampen... men han har pigga ögon, är väldigt pratsam och kurrig, älskar våra stunder med Furminatorn o.s.v. och jag försöker lura mig själv att tro att jag trots allt kanske, kanske kan vända viktkurvan uppåt genom att vara envis i mitt matande. 

Förlåt mig, Gud/Skaparkatten, men jag klarar inte av att mista en katt till! Inom ett år har jag mist mamma, Sixten och Philemon - jag orkar inte ens tänka på att mista Rafael också. Hur mycket skall en enda liten människa behöva bära?!? Jag vet, jag vet, miljoner människor i världen har det mycket, mycket värre än jag... men jag har bara detta liv att jämföra med, och mina krafter tog slut redan då mamma dog. Mer bekymmer än så här knäcker den lilla gnista jag har kvar... det här är inte något allmänt gnällande, utan ett konstaterande av hur jag mår. Varje dag handlar om att orka lyfta huvudet, orka genom en dag i taget... mer än så är det inte. 

Förlåt att jag öser ut mig min förtvivlan så här, men just nu äter oron för Rafael upp mig och inte blir det bättre av att jag försöker detaljmäta mitt blodsocker inför läkarbesöket den 13:e... jag glömmer hela tiden bort att mäta, och då blir kurvan fel och min läkare kommer inte att få ut något vettigt av testerna. Ekonomin är också, som vanligt, ett svart moln på min himmel... nej, jag skall nog inte blogga mer i kväll, ni har nog av era egna bekymmer och jag kommer inte på något gladare att skriva om.

Första advent

Söndag kväll

Första advent - det nya kyrkoåret inleds
Huvudtanke: Urskiljningsförmåga 




Jag måste få börja med att be min kära vän Annika Ni. om ursäkt för att jag glömt lägga till henne i vänlistan på min nya FB-sida: FÖRLÅT! Det var absolut inte avsiktligt på något sätt, jag hade bara fått för mig att du redan var addad...

Idag är det den första advent och det nya kyrkoåret startar. Det verkar kanske konstigt för sekulära - ickekristna - människor att börja just denna dag, men det beror på att juldagen handlar om Jesu födelse och adventsveckorna är en förberedelsetid inför denna centrala kristna händelse. Advent är en fastetid - kallas också "den lilla fastan" (den stora är de fyrtio dagarna före påskdagen) - då det är meningen att kristna över hela världen skall fira ett slags andlig reträtt och be mer än vanligt, visa barmhärtighet mot sina medmänniskor i ännu större utsträckning än under resten av året och på de sätt som känns rätt för individen (man vet ju i regel vilka ens största svagheter är) förbereda sig för Guds födelse i ens hjärta. I min kyrka har därför adventssöndagarna teman som skall stödja oss i detta andliga arbete: första advent fokuserar på urskiljningsförmågan (d.v.s. hur vi skiljer mellan viktigt och oviktigt, sant och falskt, rätt och fel, klokt och oklokt o.s.v.), andra advent handlar om sjävförglömmelse (hur vi vänder oss bort från egoism och självhävdelse för att bli mer öppna för världen och medmänniskorna), tredje advent riktar vår uppmärksamhet mot kärleken till nästan (den dagen firas dessutom jungfru Maria extra mycket - vid den tiden var hon ju höggravid) och fjärde advent berättar för oss om rätt handlingsrätt, vilket också utgör en summering av de tre föregående "läxorna": när vi tillägnar oss urskiljningsförmåga och utövar självförglömmelse kan vi i kärlek agera som sant kristna och i Jesu efterföljd. Nu är vi ju människor, ofullkomliga varelser som ständigt faller och som - ibland ofrivilligt och ibland av vår bekvämlighet - glömmer de viktiga insikter vi vill basera våra liv på (som Paulus skriver i Romarbrevet 7:19: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag") och därför behöver vi gå igenom den här andliga undervisningen varje år, varje adventstid.

Som jag skrev igår, skulle jag idag ha besökt Nerikes kattklubbs klubbmästerskap i Örebro... men när jag vaknade i morse mådde jag så dåligt att jag insåg att det inte var särskilt klokt att sätta sig bakom ratten så jag skickade ett SMS till Maria J och berättade att jag inte skulle komma. Hoppas hon inte tyckte att jag svek... men jag antar att hon hade fullt upp som det var, och jag hoppas att dagen blev riktigt lyckad för hennes och hennes katters del. Själv somnade jag om, och när jag vaknade igen strax efter lunch mådde jag bättre och följde med Maria ned till torget för Gullspångs traditionella första adventsfirande. Belle var måttligt road av promenaden, för det duggregnade och hennes fina jultröja blev alldeles fuktig... men hon fick i alla fall en kokt korv vid Lions stånd och sedan gjorde vi en snabb runda runt torget bara för att konstatera att det mesta firandet av någon underlig anledning redan hade klarats av. Så tidigt har de inte avrundat firandet under något år tidigare som jag varit med! Jag var uppriktigt besviken; bara två öppna stånd, musikerna packade ihop strax efter kl. 16 (då hade vi varit på torget i tio minuter) och det enda som verkade intressant - hantverks- och handarbetesförsäljningen, gratis fika som kommunen bjöd på, konstutställning och lotteri - hölls inomhus så att jag inte kunde vara med eftersom hundar inte var tillåtna. Hoppas verkligen att de skärper sig till nästa år, för det här var inte alls roligt! Inte ens tomtens utdelning av små julklappar till barnen och Luciatåget (vem som blir årets Lucia brukar presenteras genom att kandidaterna anländer till torget i hästdragen släde/vagn) fick vi se, för de hade kommit innan det ens blivit mörkt ute och var nu försvunna igen. Så Maria, Belle och jag gick hem till Maria och fikade i stället, åt en god soppa till middag och tittade på damernas handbolls-VM (matchen Sverige - Serbien) på TV en stund. Efter det gick Belle och jag hem till Alex och Daniel också, innan vi återvände hem så att jag kunde duscha och tvätta håret. 

Julstämning

Lördagskväll 


För första gången sedan mamma dog, är jag inte ensam här medan jag bloggar. Maria och Perry står i köket och lagar mat! Det känns verkligen konstigt, men givetvis trevligt... särskilt som Maria och jag dessförinnan bakade pepparkakor tillsammans i mitt kök och med det spred julstämning i alla rummen. Det doftar ju så gott att grädda pepparkakor! Maria gjorde katter och jag iggisar, och nu har vi fyllt varsin burk med bruna, fina pepparkakor som vi skall ha var och en hos sig... fast hur länge de räcker vete Gud allena. För säkerhets skull har vi redan bestämt att vi skall baka igen närmare jul och då ha dubbel deg så att kakorna räcker ett tag - hihi!

I övrigt har vi mest tagit det lugnt idag; jag har städat klart i köket och dels hjälpt Maria sätta upp en ljusslinga med vita lampor på hennes uteplats och dels satt upp en ljusslinga med mångfärgade lampor på min uteplats. Så nu återstår det för min del bara att få upp en stjärna i mammas fönster också, så är adventspyntandet avklarat. Krans på ytterdörren har jag också fått upp, och det blev väldigt fint *glad*.

Att ha fått så mycket klart, och hjälp med det som varit jobbigt, har verkligen hjälpt upp mitt humör. Nu är jag inte lika deprimerad som förut, och känner att jag klarar av vardagen ett tag framöver... december är ju också en så ljus och mysig månad för att vara vintertid, och man har julen att se fram emot... så jag tror att jag skall orka med rätt bra.  

I morgon är det första advent! Och den skall jag fira genom att gå på kattutställning i Örebro... Nerikes kattklubb har klubbmästerskap och jag har blivit inbjuden av Maria J att komma. 


PS. Nu är mammas stensamling - i trygga kartonger - i säkert förvar i källaren till jag kan ordna hyllor och ställa upp härligheten. Känns jättebra! DS.

En riktig vän

Sen fredagskväll 

Vad är definitionen på en riktig vän? Jag skulle vilja säga att det är den person som inte väntar på att man skall fråga om hjälp, utan ser ens situation och erbjuder sig att rycka in. För ibland kan man inte fråga - man skäms, man vill inte störa eller besvära, man försöker och försöker själv för att andra har sina liv att leva... och en riktig vän ser ens kamp, förstår och kommer till undsättning. 

En sådan vän är Maria. Hon har sett hur jag har mått dåligt i själen, varit trött och deprimerad en längre tid och inte fått någonting gjort här hemma... och idag kom hon, kavlade upp ärmarna och hjälpte mig klara av alltihopa. Vi har bytt gardiner i fönstren och satt upp julbelysning, hämtat in julsakerna från förrådet, dammsugit och svabbat golven, städat i köket och en massa andra bra saker som jag så väldigt länge behövt ta itu med men inte gjort. Egentligen skulle vi ha bakat pepparkakor också, och allt är förberett men det hann bli för sent på kvällen - så det får bli i morgon i stället. Nu har jag ju inga andra plikter som stressar mig! Och på kvällen kommer Perry och lagar mat åt oss... kan det bli trevligare?

Nu kan det förresten sägas: det är Perry som köpt huset. Att han fått lagfarten stod i Mariestadstidningen igår, så nu är det offentliggjort och vi väntar nyfiket på reaktionerna... hihi! Och jag är så glad, för Perry älskar katter... så det kommer att bo flera katter i huset när han är färdig med renoveringarna och flyttar in. Det värmer mitt hjärta - kattgården kommer till användning, och förmodligen skall Perry t.o.m. bygga ut den rejält. Mitt älskade hus och den underbara trädgården hamnar i kompetenta händer och jag är övertygad om att han kommer att bli lika förälskad i stället som jag varit i alla år.

Nu skall jag sitta här en stund och bara njuta av hur fint allting är här hemma, hur adventsstjärnan lyser i fönstret - inramad av de röda julgardinerna med hjärtan och domherrar - och hur gott teet jag just har bryggt är. Mitt hjärta talar ordlöst om för Gud hur oändligen tacksam jag är! Sedan kryper jag i säng och sover lugnt, viss om att ingenting längre hänger över mig som damoklessvärd. 

Äldre inlägg

Nyare inlägg