Natten mot tisdag  

För ovanlighets skull sammanfaller en av mina sömnlösa nätter med att jag vakar hos mamma. Jag är så intensivt trött att jag egentligen inte vill annat än krypa i säng, men jag vet med mig att jag inte skulle kunna somna som jag mår just nu. Min ångest är för stark, och tankarna surrar alldeles för oroligt inombords. 

Till att börja med blev det ingen värdering av huset idag - mäklaren ringde återbud, och jag vet inte hur snart vi kan få till ett nytt tillfälle. Dröjer det länge, får jag väl kontakta någon annan i stället... men förhoppningsvis hör hon snart av sig igen och bokar en ny tid.

Ovanpå det har jag ännu inte kunnat få hjälp av Laxen att bära in veden, och med de här regniga dagarna hinner den bli genomvåt och därmed svårare att elda. Önskar att jag hade en presenning att lägga över den, men sådana kostar pengar och dessutom behöver jag åka ända till Skövde för att få tag i en tillräckligt stor. Nu har mamma lämnat ett meddelande på Laxens telefonsvarare, och förhoppningsvis dyker killarna upp här någon av de närmaste dagarna.

En tredje sak som oroar mig är mina svårigheter att sköta diabetesen rätt. Jag går omkring med ett sug efter alldeles fel saker mest hela tiden... snacks, godis, mackor... i slutet av den här veckan är det meningen att jag skall lämna ett HbA1c-prov, och jag fasar för hur det kommer att se ut! För att inte tala om hur bekymrad min diabetessköterska kommer att vara - och mamma, som ser sitt lidande som meningsfullt enbart för att det kan få mig att sköta mig bättre än hon gjort och därmed undvika hennes öde. 

Andra saker tynger mig också just nu... men dem vill jag inte skriva om, inte än.

Vet ni, i kväll när elementen hade blivit ordentligt varma av mitt eldande, fick jag en nästan oemotståndlig just att sjunka ner intill ett av dem, kura ihop mig emot det och bli sittande där en lång stund... jag frös liksom inifrån, som om det var själen som huttrade av ett slags kyla som inget eldande i världen rår på...