Torsdagskväll  

Det förtjänas att sägas igen: vilken dag! *puh* 

Eftersom jag vakade hos mamma hela natten, fick jag bara drygt två och en halv timmars sömn på morgonkvisten innan det var dags att försöka klarna någorlunda i skallen igen. Då kom nämligen sotaren och gjorde ren såväl pannan som skorstenen, sedan dök Laxen upp med en traktor och fyra karlar som tog in varenda vedklabb och staplade den snyggt i vårt pannrum... och så var det dags för mig att åka till Närhälsan för att förklara för diabets-sköterskan att jag var i ett så dåligt skick idag att jag helst såg att vi bokade en ny tid om några veckor. Jag var ytterligt ofräsch, kläderna var solkiga, jag hade inte ätit frukost och inte heller tagit mina mediciner, än mindre borstat tänderna... och till råga på allt somnade jag så klart i väntrummet så att hon fick väcka mig när hon kom ut för att hämta mig. Mina förklaringar lockade tydligen fram moderskänslor i henne, för hon krokade vänligt min arm, sa så rart att "Men nu är du här" och ledde mig in i sitt arbetsrum där jag fick prata av mig om hur kaotiskt livet varit ända sedan mamma hamnade på sjukhus i juli. Varpå hon fick syn på mitt finger.

Ni minns säkert hur mitt högra pekfinger strulade hela sommaren; blev bubbligt och kliade, fjällade till all ytterhud föll av o.s.v. Det höll på i nästan tre månader innan fingret slutligen läkte och blev så fint... till för några dagar sedan, då eländet startade igen. Och igår såg jag att det hade blivit infekterat - vilket ärligt talat var den enda orsaken till att jag inte ringde återbud till diabetessköterskan i morse för att få sova några timmar till. Jag var helt enkelt rädd för att drabbas av sepsis (blodförgiftning). Nu undersökte sköterskan fingret försiktigt, försiktigt - varpå hon reste sig, försvann ut några minuter och kom tillbaka med i stort sett halva Närhälsans personalstyrka. Jag riskerade inte att få sepsis - jag hade redan fått det! Så jag blev undersökt av läkare, sköterskor tog prover på infektionen, andra sköterskor tog flera blodprover och slutligen lades fingret om med heltäckande Mepilex (smärtstillande, infektionsbekämpande förband som används särskilt till diabetessår) m.m. innan slutligen diabetessköterskan satte igång med sin egen undersökning av mig: kollade vikten (jag har gått upp fyra kilo *snyft*), tittade på mina fötter och ögon, kollade blodsockret (som just då var 16,5!) och tog ett HbA1c (det svaret skall  jag få via telefon i morgon). Så pratade vi om att jag har börjat få ont av insulininjektionerna och att jag kämpar med ett svårt sockersug, och jag fick väldigt bra tips om hur jag skall komma till rätta med bägge delar. På vägen ut fick jag veta att jag måste komma tillbaka nu på måndag och få fingret omlagt, samt att jag skulle besöka apoteket och hämta ut antibiotika innan jag åkte hem. Så det gjorde jag.

Resten av dagen sov jag som drogad, tungt och med den ena mardrömmen efter den andra. Först vid 17.30 väcktes jag av Belle, som behövde gå ut... och när vi kom in igen satte jag mig att skala potatis och kålrot, som jag sedan tärnade och kokade för att göra rotmos. Egentligen skall det vara morot i också, men det hade jag ingen hemma, tyvärr. Mamma hade kommit hem flera timmar tidigare och fått hjälp av hemtjänsten att krypa i säng, men lagom när maten var klar (det enda jag gjorde till moset var att koka köttkorv och ställa fram senap på bordet) kom hon upp en stund och åt. Jag hade tänkt runda av med te åt oss, men mamma var så medtagen att hon inte ens orkade gå till badrummet när hon behövde utan måste skjutsas i rullstol, så vi beslöt att hon skulle lägga sig i väntan på hemtjänsts kvällsbesök.

Det var då jag fick veta att hon inte fått något insulin på hela dagen, eftersom hon låg på tok för lågt i blodsockret... och när hemtjänst dök upp (i kväll bestående av två sjuksköterskor) och de kollade sockret igen, var det fortfarande så lågt att de skippade långtidsinsulinet också. De skötte även om hennes fötter och det behövs verkligen, för nu är ytterligare två tår på väg att dö... stackars mamma, det gör henne så väldigt ledsen och jag vet inte hur jag skall kunna trösta henne.

Nu sover både mamma och djuren. Själv har jag tagit mina mediciner och skall bara dricka en mugg svartvinbärste innan också jag nattar mig... åh, så skönt det skall bli!