Natten mot onsdag

Under tisdagen har jag fått ett antal goda råd, som jag under kvällen kontemplerat...

"Du måste lära dig att säga nej"

En klassiker, för hur många gånger har man inte hört det sägas? Ändå är det en av mitt livs allra svåraste läxor, för varje "nej" jag uttalar riskerar att såra eller förarga någon. I alla fall känns det så. Och är det något jag inte vill, så är det att skada någon.

Vilket för oss in på nästa goda råd...

"Du kan inte alltid undvika att såra någon eller göra någon arg. Ibland måste du sätta ditt eget bästa före andras"

Detta har jag ofta hört, och aldrig lyckats lära mig. För mitt bästa har alltid prioriterats lägre - ibland av andra, men oftast av mig själv - och andras behov har alltid, i alla år, känts viktigare än mina. Nu är faktiskt första gången i mitt liv som jag inte har någon annan att ta hand om, så nu är förstås rätt tillfälle att äntligen utöva denna självkärlek... men det är inte lätt att ställa om sig; omedvetet söker jag efter någon annan vars behov skall prioriteras högre. Varför är jag så "rädd" att såra eller förarga någon? Egentligen är jag inte rädd alls, alltså i ordets rätta betydelse, utan snarare lägger jag större vikt vid andras känslor än mina egna. Det innebär förstås - vilket jag också fått påpekat för mig - att jag hellre sårar eller förargar mig själv än andra. Så oavsett hur jag vänder mig, blir någon sårad eller arg. Frågan blir då för den som talar med mig, hur det kommer sig att det är värre att någon annan blir negativt påverkad än att jag blir det? På det har jag inget svar... men jag inser att det är ologiskt tänkt av mig. Och då är vi inne på nästa goda råd i raden... "Du måste börja tänka på dig själv och på vad du vill" Det här har jag heller aldrig klarat av annat än under korta stunder, och efter en sådan stund har jag i regel väldigt dåligt samvete. Frågan är varför? Sedan jag blev vuxen... nej, nu höll jag faktiskt på att göra mig skyldig till en lögn, för pappa fortsatte att ha åsikter om vad jag borde respektive inte borde göra ända fram till sin död år 2009 (då jag alltså var 45 år)… korrigering: sedan pappas död har ingen haft åsikter om att jag gjort något för min egen skull, sådant jag velat göra, utan man har rentav uppmuntrat mig i den riktningen. Ändå har jag fortsatt att prioritera ner mina önskemål och prioritera upp andras. Och det gör jag fortfarande! Varför, kan jag inte svara på. Jag vet nog helt enkelt inte hur man gör... och inte heller hur man lär sig det. Eller rättare sagt, hur jag ärligt och rakt på sak uttrycker min vilja oavsett vilka reaktioner jag får av andra. Oj, nu snubblade jag på något jag själv inte tänkt på tidigare, och som kan hålla i nyckeln till hela den här gåtan. Låt mig upprepa det, mest för min egen skull: Hur jag ärligt och rakt på sak uttrycker min vilja oavsett vilka reaktioner jag får av andra. Är det där pudelns kärna vilar? Knöt plötsligt allt jag skrivit här i kväll ihop sig i en enda mening? Men då dyker en annan fråga upp på händelsehorisonten: HUR GÖR ANDRA FÖR ATT KLARA DETTA UTAN ATT KÄNNA SIG SOM EGOISTER?!?



Skrivet senare samma natt: Hade en märklig dröm. Jag skulle just gifta mig, och min blivande make och jag befann oss i ett rum intill den sal där vigseln skulle ske. Jag hade ställt mig i ett öppet fönster, lutad mot fönsterbrädan, och min blivande make ställde sig tätt bakom mig och la armarna om mig, så jag la mina händer i hans. Så sa jag att jag inte ville gå ut i salen, att jag önskade att vi kunde gifta oss i enskildhet i stället för omgivna av en massa människor. Han svarade att vi måste, eftersom folk annars skulle tro att vi bara lekte gifta. Då tittade jag ner på våra händer och insåg att mina också var manliga. Jag var själv man, och skulle gifta mig med en man... det var därför vi behövde ha så många vittnen. Tänker inte försöka tolka den här drömmen just nu. Kan bara konstatera att om jag mötte den mannen i verkliga livet, hade jag utan tvekan gift mig med honom. Oavsett vem eller vad jag själv var! *skrattar*