Natten mellan onsdag och torsdag  

Nu kan jag äntligen berätta för er vad som legat bakom min ångest, min sömnlöshet och de migränanfall jag haft på sistone. Orsaken till mitt svamlande om limbo hör också hit.

Saken är den att mamma och jag tyckte så mycket om den där lägenheten vi tittade på, att vi la ett bud på den - och eftersom säljaren hade fattat tycke för oss (inte minst mamma), accepterade hon det. För att spara tid (säljaren ville att ägarskiftet skulle ske redan den 15 november, så det började bli ont om tid) skrev vi alla papper utan att invända svaren från banken och HSB... och sedan satt vi här och väntade, och väntade, och väntade. Till vi i måndags fick veta att banken sa nej. Och så igår kväll att även HSB beslutat sig för att avslå. Bägge angav samma orsak: att vi har betalningsanmärkningar p.g.a. skuldsaneringen. Och det kan vi ju inte göra någonting åt... det är ju som det är med den saken. Följaktligen fick vi efter gårdagens besked ringa upp säljaren och berätta att vi måste avbryta alltsammans. Hon blev arg och ledsen -inte på oss, utan på framför allt bostadsrättsföreningen som hon tyckte visade prov på ett omänskligt synsätt mot en gammal sjuk dam som mamma ("Vem som helst kan hamna i samma situation" sa hon flera gånger) - men förstod att vi inte hade något val. Jag i min tur beklagade att dyrbar tid hade gått förlorad för henne att leta efter en annan köpare p.g.a. att vi fått vänta så länge på besked och önskade henne allt gott... för vi har blivit ganska goda vänner under den här tiden, och vi har bestämt att trots allt hålla kontakten via telefon och e-post. 

De första timmarna efter allt detta mådde både mamma och jag mycket dåligt... men sedan började ett slags beslutsamhet växa fram, en vilja att bita ihop och nästa gång göra rätt från början. Vi stannar här i huset i vinter, vinnlägger oss om att få stenkoll på vår ekonomi och förbereder huset så bra vi förmår för en försäljning till våren, då skuldsaneringen är klar. Till dess skall vi också ha läst på ordentligt hur allting fungerar med bostadsrätter, köp och försäljning m.m., så att vi vet exakt vad som gäller och vilka rättigheter/skyldigheter vi har... och vi skall fortsätta att prata med vänner och bekanta om vad vi letar efter. Nästa gång vill vi hinna med bättre i svängarna, inte svepas med i en febril aktivitet därför att säljaren har bråttom - med facit i handen inser jag hur illa det gjorde oss att allting hände så fort och att vi aldrig gav oss tid att stanna upp och verkligen reflektera. För lägenheten var så fin att vi kände oss hemma i den, och det fick oss att vilja blunda för de två saker som egentligen inte var bra för vare sig mamma eller mig: den minimala balkongen och det lika minimala badrummet. Ingetdera var särskilt handikappvänligt. Och kanske trivs man inte i längden om man kompromissar bort saker som egentligen betyder väldigt mycket för en? Jag tänker på det där med att byta ut en stor trädgård (som vi har här) mot ingenting alls (den lilla balkongen, där det inte ens rymdes blomkrukor på golvet). Det som drev mig var tanken på att mamma frös... och visst, det är viktigt att hon inte gör det, men att köpa en lägenhet så här snabbt bara för att komma undan kylan är nog inte så smart som jag trodde. Eller efterrationaliserar jag nu? 

Hur som helst, när lugnet hade återkommit satte mamma och jag oss att betala månadens räkningar, och efter det beslöt vi oss för att vi så snart vi kan skall be några personer vi känner (som är väldigt duktiga på ekonomi) att hjälpa oss. Jag ringde också till Kooperativet Laxen, som lovade komma i morgon bitti och bära in all veden, och så tog jag till mig ett råd jag fick av en god vän att titta på kompletterande värmekällor som inte får elräkningarna att fara iväg utom kontroll... vi skall nog klara av den här vintern också, som vi gjort i sju år redan (sedan pappa dog och vi konverterade systemet från villaolja till ved).

I natt vakar jag hos mamma, eftersom det är dialysdag i morgon. Sedan kommer sotaren och efter det skall jag träffa min diabetessköterska... men när det är klart, åker jag hem och sover ut. Tror faktiskt att jag kommer att sova riktigt bra nu... för vet ni, att få ett nej är bättre än att befinna sig i ovisshet. Nu vet jag hur den närmaste framtiden ser ut och kan planera dagarna, och det ger mig ett slags frid i sinnet.