Natt mellan torsdag och fredag 

... men det känns som om  jag behöver stanna uppe i natt, vaka över någon eller något. Fråga mig inte varför, för jag vet inte av att någon där ute behöver mitt vakande just i natt - det är bara en mycket intensiv känsla jag har. Eller är det mig själv jag vakar hos? Utan att veta orsaken, menar jag. 

Hur som helst har jag tänt flera böneljus och rökelsen jag köpte på medeltidsmarknaden i Hova i måndags, gjort en kanna hett te och släckt ner överallt utom just här vid soffan. Bellen ligger nedbäddad intill mig och Robin sitter i vardagsrumsfönstret och spanar ut i mörkret... antagligen efter sin antagonist Måns, som förmodligen tassar omkring där ute för att ha koll på sitt revir, jaga möss eller kanske bara njuta av att få vara ensam. Jag har mycket gemensamt med katter, har jag för länge sedan insett... särskilt behovet av ensamhet och tystnad, att få gå mina egna vägar utan att någon lägger sig i vart och varför, följa min inre klocka för mat och sömn m.m. 

Den senaste tiden har jag tre gånger drömt att någon försöker stjäla min bil, och i varje dröm har jag tagit till allt möjligt för att stoppa dem. Första gången var den en släkting (dock ingen som existerar i verkligheten) som alldeles tydligt försökte få mig att lämna över bilnycklarna, andra gången var det grannar på gården (och den gången bodde jag på Ålgatan i Fisksätra igen) som hoppade in i och försökte köra iväg med bilen, och den tredje lurade människor ombord mig på ett tåg genom att kidnappa Belle och slänga in henne i en tågvagn medan de själva stack iväg i min bil... jag undrar vad de där drömmarna betyder? Det är förstås så att bilen kostar mig mycket och att jag då och då blir rådd att sälja den, leva utan bil, vilket känns ungefär som att någon klipper av den sköra tråden till min självständighet och frihet. Andra har åsikter om hur och när jag använder bilen, särskilt utifrån tanken att jag borde använda mig av kollektiva färdmedel i stället (utan att reflektera över att vi i stort sett saknar sådana här) - och de diskussonerna gör mig illa, eftersom jag vet att bilar är miljöbovar och att jag som alla andra måste dra mitt strå till stacken för att stoppa den globala miljökatastrofen. Jag gör vad jag kan, men liksom andra har svårt att avstå från t.ex. flygresor, konsumtion av varor som transporteras på ett miljöskadligt sätt, teknik som drar en massa el och dessutom tillverkas med miljöfarliga metoder m.m. har jag svårt att göra mig av med bilen. Jag skulle nämligen aldrig kunna köpa en mer miljövänlig bil, eftersom de är dyrare än t.o.m. villor här... så jag skulle sitta fast i Gullspång, aldrig kunna besöka familj och vänner, aldrig kunna gå i min egen kyrka, aldrig kunna handla något som inte går att bära hem från ICA eller Hamnbutiken o.s.v. Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring till varför jag absolut inte vill bli av med bilen. Kanske det är det som mina drömmar handlar om? Ungefär som när någon som inte själv röker försöker tvinga någon annan att sluta?

Du kan inte tro så tyst det är här just nu. Allt jag hör är det stilla surret från laptopen och det lika stilla ljudet (kan inte beskriva det som knatter, för det är mycket tystare än så) av tangenterna jag trycker ner när jag skriver detta. Snart kommer jag att höra Robins små snarkningar också, för han har precis rullat ihop sig ovanpå Belle här i soffan.

Jag önskar att jag hade ett väggur som tickade stillsamt, kanske pinglade snällt varje timme. Tänker ofta på det, att en tickande klocka faktiskt förstärker tystnaden i övrigt... för det är bara när det är tyst, som man hör tickandet. I köket har jag en sådan klocka, en billig sak av plast som jag fick som bonus en gång när jag handlade av det ekologiska kosmetikaföretaget Yves Rocher för många år sedan, och den är jag barnsligt förtjust i. Från min barndom är jag också van vid väggur, för det hade "alla" - ofta stora, tunga träföremål eller golvur i stil med Moraklockor. Alla tickade och alla slog minst en gång i timmen, ibland pinglande och ibland dångande beroende på urets stil. Digitala ur är inte alls lika personliga och känns mer linjära än cykliska, d.v.s. för ett digitalt ur går tiden "framåt" medan en analog klocka går "runt". Givetvis är båda sätten att se på tiden lika rätta och lika fel, båda två - sett ur en kosmologs eller fysikers synvinkel har tiden ingen favoriserad riktning, utan det är själva materian som markerar utvecklingen från ordning till kaos, d.v.s. det vi upplever som förfall (åldrande, rost, mögel o.s.v.) och på subatomär nivå finns inte ens det utan materia kan uppstå och försvinna, försvinna och uppstå om vartannat. Men sådant bryr sig de flesta människor lika lite om som klockorna på väggen.

På tal om väggur, så har jag börjat grunna på hur jag vill möblera om här hemma - särskilt i mitt sovrum. Det är för mycket saker och för lite vila i rummet, helt enkelt. Så jag skall sätta mig ner och tänka ut precis hur jag vill ha det... och jag börjar, som jag skrev i mitt förra inlägg, genom att göra mig av med sådant jag inte vill ha och inte behöver. 

Nu skall jag dricka te och virka en stund medan jag ber.