Fredag förmiddag 


Ja,så är det sannerligen... världen är mycket mindre än man trodde som yngre. När jag kom tillbaka efter en riktigt lång promenad med hundarna och nästan hunnit till "vår" port, kom en gammal dam med rollator över gatan för att få hälsa på hundarna. Givetvis började vi småprata (jag älskar äldre människor, och det gör Belle också så hon visade sig från sin allra bästa sida) och jag kunde inte undgå att höra den särpräglade gutiskan i damens röst. "Kommer du från Gotland? Jag har bott i Visby" sa jag och hon sken upp, berättade att hon bott här i Skallberget i sex år men tidigare hela sitt liv i Hall (som, för den som inte vet, ligger på norra Gotland). Jag frågade om hon trivs och att jag leker med tanken på att flytta hit, och hon nickade ivrigt: "Gör det! Du kommer inte att ångra dig!" Så berättade jag att min moster och morbror hade gård på Hall, och när jag nämnde deras namn strålade hon som en sol, sa att hennes far hade arbetat hos min morbrors far och att hon kände hela familjen Pettsson (Pettersson, men på Gotland drar man ihop efternamnen) mycket väl. "Ja, lilla Berit gick ju bort i våras" konstaterade hon "och sedan dog mor hennes". Jag nickade och berättade att jag deltagit i Berits begravning och då träffat Hildegard för sista gången. "Hon var min mammas syster" berättade jag. "Och mamma är också borta nu". Så småningom skildes vi åt efter att ha kramat varandras händer, och jag hoppas verkligen att vi ses igen för det känns som att jag har fått en ny vän - som åtminstone delvis delar mitt förflutna. Är mycket lycklig över detta möte!

Det här har förstås satt igång ännu fler funderingar kring att flytta hit. Det känns som om fördelarna travar sig på varandra, som om Gud själv visar mig steg för steg, bit för bit, att det är hit jag skall. Nu har jag ju en gång för alla bestämt att jag bara flyttar om det är Guds vilja, och att jag inte vågar lita på min egen tolkning utan behöver stöd utifrån för det... så nu skall jag fråga biskopen om vi kan ses igen och prata mer om de här sakerna. Jag behöver bli klar över vad som är min mänskliga vilja och vad som är Guds vilja i mig, alltså vad mitt "jag" säger och vad Guds röst i mitt hjärta säger. 

Tyvärr gör det här också att jag börjar bli orolig för att komma hem till Gullspång. För om mina vänner hör att jag tänker flytta till Västerås, kommer de att bli ledsna... vi umgås ju så flitigt, praktiskt taget varenda dag, och om jag försvinner ur "gänget" kommer det naturligtvis att lämna ett hål för dem. I alla fall till en början. Missförstå mig nu rätt - jag tror definitivt inte att jag är oumbärlig, och jag har faktiskt bara bott i Gullspång i två och ett halvt år. Innan dess visste jag visserligen vilka Maria och Alex var, eftersom vi träffades då och då på Amnegården när jag var där med mamma, men vi umgicks inte... så jag kan inte precis utgöra en avgörande del av deras liv och de har sina sociala nät även utan mig, om jag säger så. Men visst, just för att vi umgås så intensivt och bor grannar så att det är väldigt enkelt att gå mellan våra lägenheter/uteplatser, har vi kommit att bli delar av varandras vardag på ett sätt som förstås innebär att min eventuella flytt därifrån märks tydligare än om vi bara hade setts då och då. Och de är ju mina vänner för att jag älskar dem och trivs med att vara med dem! Så jag kommer att sakna dem, det är det inte tu tal om. Lyckligtvis finns ju telefoner och Internet! Och precis som jag i alla år rest för att hälsa på vänner på andra orter, kan jag mycket väl resa till Gullspång för att träffa mina vänner där. Inte alls lika spontant, men i alla fall.

Skallberget... Golgata... minns du den där profeten jag träffade för några månader sedan, som sa att jag skulle springa rakt in i korset och gömma mig där? Korset stod på Golgata.