Tisdag eftermiddag 

När jag var i tonåren fascinerades jag av en bok av barnpsykoterapeuten Virginia M. Axline: "Dibs söker sig själv". Det fanns så många dimensioner i lille (han var cirka fem år, om jag minns rätt) Dibs kamp för att förstå sig själv och omvärlden, genom att vistas tillsammans med Virginia i ett lekrum en timme i veckan. Nu hittade jag boken på biblioteket i Mariestad och lånade den igen... och den är lika bra den här gången. Men jag funderar också på det faktum att Dibs i sina lekar hela tiden talar om både vad han gör och vad han tänker och känner. Han konfirmerar det liksom genom att berätta för terapeuten, Miss A, som han kallar henne. Det här fick mig att stanna upp i texten och grunna på mig själv och framför allt min blogg. Varför skriver jag? Vad är min blogg egentligen till för? Jag har alltid sagt att den är mitt sätt att hålla familj och vänner uppdaterade om vad som händer i mitt liv, eftersom vi lever så utspridda och inte har tid att hela tiden hålla kontakten. I bakhuvudet lekte också tanken att jag kunde kommunicera med mina bloggbesökare och kanske få kloka råd, nya infallsvinklar, reflektioner m.m. av dem. När man är ensam tänker man ibland "i skruv", fastnar i cirkelresonemang som - om de överhuvudtaget leder någonstans alls - mest leder nedåt. Men nu, efter vistelsen i Västerås, börjar jag tänka att kanske bloggar jag av samma skäl som Dibs hela tiden pratar om vad han gör och varför... för att befästa det, kontrollera mot resten av världen att min inre värld stämmer. Låter det krångligt? För mig är det lite förbryllande, för samtidigt har jag ju - just genom min vistelse i Västerås - äntligen funnit fast mark under fötterna, kommit underfund med vem jag är och vad jag vill. Jag är stabilare än någonsin, och tänker inte låta rubba mig annat än i den riktning som utvecklar, styrker och förädlar mig. Så kanske skriver jag bloggen för att inte glömma vad jag lär mig? Lite som Wendy Mitchell skriver i  sin blogg för att inte glömma, vartefter Alzheimern kräver alltmer av hennes minnen. 

På tal om att inte låta mig rubbas, så har jag skrivit ett brev till en god vän där jag beskriver varför jag inte orkar träffa henne just nu. Vad som känns fel i vår relation och vad jag personligen behöver för att den skall fungera. Det blev ett långt brev, men jag ville dels vara tydlig och dels skapa något som hen kan gå tillbaka till hur många gånger som helst för att se vad jag sa och - ännu viktigare - vad jag faktiskt inte sa. Det är i mitt tycke inga orimliga "villkor" jag ställer upp: att jag får bestämma själv när och hur länge jag orkar ses varje gång för sig, att jag inte kan vara vare sig extraplånbok eller chaufför, att jag inte kan ta ansvar för sådant jag inte har med att göra... ja, lite så. Samt att jag inte vill känna mig bevakad, utan vara fri att göra vad jag vill när jag vill utan vare sig förklaringar eller ursäkter. Brevet gick iväg för några dagar sedan och sedan dess har jag varit sååå trött! Trött bortom ord. Jag försökte besöka Kyrkornas Secondhand igår och ja, jag köpte två saker för en slant Mia givit mig att unna mig något lyxigt för; det blev en fin tröja och en mycket vacker blå vas, som jag ställde en bukett konstgjorda vita rosor i som jag fått av Nina. Både vasen och blommorna är ständiga påminnelser om två personer som verkligen förstår mig, och som stöttar mig i ljus och mörker. Men när jag kom ner i källarvåningen till butiken, där de har bl.a. böcker och musik, blev huvudet totalt blankt. Jag kunde inte koncentrera mig, inte leta, inte ens strötitta... mycket ovanligt för att vara jag. 

Likadant var det på sång- och cafékvällen i Equmenia - det var så trevligt där och härligt att få sjunga tillsammans med de andra (och trubaduren, som spelade gitarr så att jag nästan blev avundsjuk), men jag fick hela tiden kämpa för att inte somna. Lyckligtvis trodde nog de flesta att jag var försänkt i bön, för jag satt med knäppta händer... hihi! Och eftersom jag visste att mitt blodsocker inte fick bli ännu lägre - i så fall hade jag verkligen somnat! - unnade jag mig en bit cheesecake till kaffet. Ljuvligt gott! De bullar alltid upp så mycket fint på cafékvällarna - olika sorters smörgåsar, kakor, tårtor m.m., och det är mycket billigare än på ett vanligt café... t.o.m. jag har råd att fika, och har jag inte råd säger de åt mig att ta ändå. Att ha en kyrklig gemenskap, även om den inte är "ens egen" (alltså, i mitt fall LKK) betyder så mycket... man behöver få vara omgiven av människor som delar ens tro, som försöker gå i Jesu fotspår precis som jag själv, och särskilt sången betyder mycket för mig. Vi sjunger givetvis i LKK också, hela mässan är full av sång, men den är av en mer "högtidlig" och "gammaldags" natur... i Equmenia är det enklare och mera "country-betonade" sånger med refränger man snabbt lär sig även om man aldrig hört sången förut. 

Idag slocknade jag här på soffan; hade tänkt läsa efter att vi hade ätit frukost och tagit en (kort, p.g.a. regn) promenad i området, men jag hann knappt öppna boken innan jag somnade. Hur länge jag sov, vet jag inte... kanske en timme... men så väcktes jag av ett skrapande, skramlande ljud från uteplatsen och tänkte att Måns var på besök så jag gick för att kika ut genom dörren (jag har ju två dörrar till uteplatsen: en i sovrummet och en här i vardagsrummet). Utanför låg en karl på knä och donade med plåtbitar! Jag vet inte vem av oss som blev mest överraskad *skrattar* men jag förstod ju vad som pågick: redan när de satte in den nya dörren häromdagen sa de att en "plåtkille" skulle komma tillbaka en annan dag och klä kanterna i skyddande plåtar. Så jag tackade bara för att han gjorde jobbet, och så lät jag honom vara ifred. 

Själv tänker jag fortsätta att ta det väldigt lugnt - försöka läsa, om jag inte somnar igen. Jag har inga måsten, ingenting som skall hända... så jag gör vad jag känner för.