Onsdag eftermiddag 


Det känns i själen att mitt undermedvetna hela tiden bearbetar tankar och känslor kring det jag studerar om nattvarden. Igår kväll läste jag ut Alf Härdelins lilla skrift, och efteråt tänkte jag att jag inte kommer att kunna skriva mina artiklar (för nu artar det sig ju, som sagt, till att bli en hel serie) utan att ha tillgång till också de här texterna i Härdelins skrift... så nu har jag skrivit till stockholmsförsamlingen och bett att få köpa boken, eller åtminstone ha den på långlån (jag har ju lånat den från deras bibliotek) så att jag inte behöver lämna tillbaka den innan jag är färdig med mina artiklar. Det här betyder inte att jag håller med Härdelin på alla punkter... men han väcker viktiga frågor, som jag vill gripa tag i och fundera kring. Och mer än så kan ju ingen göra, eftersom det inte finns - och aldrig har funnits - en enda människa som helt och fullt förstår nattvardens alla dimensionen. Gjorde man det, vore det varken ett sakrament eller ett mysterium. 

Under natten har högsommaren smugit sig på oss med samma tryckande värme som vi hade förra sommaren, så när Belle, Miri och jag kom ut för vår morgonpromenad slog hettan emot oss som en vägg. Det var som att gå rakt in i en bastu! Och flickorna blev förstås glada, för iggisar älskar värme... men jag mår inte alls bra av att det är så här varmt, så jag har förlagt alla våra promenader till skogen där träden åtminstone skuggar och det blir en smula svalare. Att vistas på uteplatsen fungerar inte alls idag, det gör mig bara illamående och ger mig huvudvärk, så mellan promenaderna stannar vi inne bakom vinklade persienner och dricker mycket vatten. 

Har sett en intressant diskussion på TV-kanalen Axess med mytforskaren och läraren Joseph Campbell, där han utvecklar spännande funderingar kring vad som driver människan att överträffa sig själv, klara kriser som möter henne och tveklöst riskera - eller rentav offra - sitt eget liv för att rädda en annans. Han tog som exempel en man som räddade en ung kille från att hoppa från en klippa och som på frågan efteråt hur han kunde ha agerat så - tänkte han inte på sitt ansvar för sin familj, sina barn, sitt arbete m.m.? - svarade "om jag hade släppt taget hade jag inte kunnat leva en enda dag till". Jag förstår precis vad han menar, och bl.a. författaren Astrid Lindgren har uttryckt samma känsla i sin roman "Bröderna Lejonhjärta" där hon låter en av huvudpersonerna säga: "Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort". Vad hon menar är inte enbart att man inte får vara feg i ett läge där en annans liv är i fara, utan att man faktiskt i sina egna ögon mister sitt människovärde om man inte agerar... man slutar att se sig själv som medlem i det mänskliga släktet. Och det är en social och känslomässig död som är betydligt värre än den fysiska. För det finns sådant i ett liv som är mer outhärdligt än att dö - det vittnar bl.a. alla självmord om. Och bara individen själv vet var gränsen går - det kan ingen annan vare sig se eller avgöra. Dessutom är det svårt att döma en man som den som räddade killen för att han i stunden inte tänkte på sin familj, på att om han dog skulle hans barn bli faderlösa... för vems liv skall anses viktigare än en annans? Var hans eget liv viktigare än den unga killens? Mannen ifråga gjorde säkert ingen bedömning, det hann han inte med... han reagerade spontant, styrd av sin egen inre kompass.


Skrivet senare samma kväll:

Att gå på promenad med två iggisar är rena träningspasset! Miri har uppenbarligen en väldigt stark jaktinstinkt, hon behöver inte ens se ett tilltänkt bytesdjur innan hon försöker sätta iväg - ofta hoppande på bakbenen, när kopplet tar slut! - och det får förstås igång Belle också... och i andra änden stretar jag emot, håller kopplen lite extra korta och försöker resonera med flickorna om det olämpliga i att jaga kopplad för att inte tala om att det så här års är förbjudet att släppa lös hundar eftersom djuren i skogen har ungar. Men det är ändå en fröjd att gå ut och gå (eller vad jag skall kalla det) med två iggisar, och jag förstår absolut de som gärna har en hel flock i koppel. Det är som med Cornish Rexar... bara en "räcker" liksom inte - hihi! Och det beror förstås på att de har så stor glädje av varandra, behöver varandra och interagerar så mycket. Hundar är flockdjur, även om Belle verkar trivas bra som ensamhund också... särskilt som hon också har en liten flock i Robin, de är oerhört tajta och både äter och sover tillsammans. Och visst, Cornish Rex är en katt - men efter att ha levt med rexar i flera decennier är min uppfattning att de beter sig mycket som hundar. Så mitt lilla skämt om att varken Robin eller Belle är riktigt säkra på om de är hund eller katt ligger faktiskt rätt nära sanningen om hur de beter sig.

Det som gör mig lite extra glad är att Miri, trots att hon haft en obehaglig upplevelse i mötet med en rex, accepterar Robin. Hon visar ingen rädsla, och jag tror inte att det dröjer länge innan de kanske rentav sover tillsammans! Det tror jag dessutom skulle glädja Michelle, som varit bekymrad över att Miri visat rädsla för Marie-Anns (Michelles mamma) tre rexhonor. Tänk om mötet med Robin har fått Miri att lugna sig, åtminstone lite grand?