Natten mot fredag 

För en stund sedan vaknade jag kallsvettig med hjärtklappning och en intensiv ångest... jag hade haft en dröm, men minns inte vad den handlade om - bara att den hade väckt en så djup fasa inom mig att jag nästan inte kunde andas. Tänk om mamma dör?

Missförstå mig rätt - det är klart att mamma dör någon gång, ingen människa lever i evighet på den här sidan om Kristi Löfte. Precis som att vi alla måste dö för att nå Det Eviga Livet. Döden som sådan skrämmer mig inte ett dugg... men att mista henne nu, när vi kämpat oss igenom så mycket och vunnit så många segrar mot infektioner, hjärtsjukdom, njurkollaps och andra farligheter... tanken är alldeles för smärtsam och ångestskapande för att jag skall kunna tackla den. Särskilt inte mitt i natten! Man känner sig av någon anledning alltid som mest sårbar på nätterna... kanske för att det är svårare att nå hjälp så här dags? Eller i alla fall krångligare. Samtidigt har jag alltid tyckt att nätterna är tryggare än dagarna, eftersom man inte kan nås av räkningar, problemskapande händelser o.s.v... d.v.s. sådant som brukar få mig att må dåligt. Migrän kan jag tackla, de flesta sjukdomar också - men ekonomiska bekymmer knäcker mig fullständigt. Jag hatar pengar.

Hur som helst, nu sitter jag här och vågar inte somna om. Tanken på att mista mamma skrämde upp mig bortom ord... och jag inser att jag också skräms av den egoistiska undran vad det blir av mig när hon är borta. Inte så att jag inte överlever rent fysiskt - alla överlever sina föräldrars död på något märkligt vis, precis som föräldrar överlever att de mister ett barn och älskande överlever att de mister den de älskar - fast ärligt talat begriper jag inte hur! Vi människor är fantastiska i vår anpassningsbarhet och förmåga att uthärda och gå igenom praktiskt taget vad som helst... krig, pogromer, övergrepp, förlust... på något sätt "samlar livet ihop kjolarna och går vidare". Men, som sagt, hur?!? 

Jag har gått igenom ett slags katharsis när jag blev så sjuk att jag inte längre kunde jobba och därmed tvingades omformulera hela min självbild, min framtid och vem jag skulle vara nu när jag inte kunde identifiera mig genom mitt yrke. Det tog över tio år och medförde mycken smärta, ångest och sorg. Om mamma dör, måste jag gå igenom alltsammans igen... för i nuläget är min viktigaste uppgift (i mina egna ögon) att finnas till för hennes och för djurens skull. Och det mesta av min dag går till att sköta dessa uppgifter, se till att vardagen fungerar för dem (och givetvis också mig). Men jag kan inte se mig själv utan detta! Alltför mycket tid skulle lösgöras och bli innehållslös... jag är rädd för att bara bli sittande här, mer eller mindre apatisk, utan att kunna ta mig för annat än det som får djuren och mig att överleva fysiskt. 

De flesta som förlorar sina föräldrar har ändå en partner och kanske också barn... men jag blir (om mamma dör) alldeles ensam här hemma. Samtidigt som jag skriver detta, skäms jag... för jag har också flera vänner som mist bägge sina föräldrar och som lever vidare ensamma, utan familj, utan att gå under. De finner mening i sin tillvaro - var skall jag finna min?

Och så kommer en sådan där idiotisk, barnslig, fullständigt urbota fånig tanke: tänk om jag gör något bra: skriver en bok, skapar ett konstverk, åstadkommer skillnad i samhället... vem skall jag dela den glädjen med om mamma är borta?

Natten gör verkligen konstiga saker med ens tankevärld.