Söndagskväll 

Mitt experiment med lediga, vilsamma söndagar för själslig vederkvickelse och mental avkoppling verkar inte fungera som tänkt. Telefonen ringer, trots att jag (såvitt jag vet i alla fall) har bett alla att förstå att jag behöver vara i fred denna speciella dag, och själv är jag redan innan söndagen inträder så stressad att jag vaknar med migrän och blir liggande i antingen vånda eller näst intill medvetslöshet (beroende på om tabletterna tar eller inte) i stället för att njuta av frid och ro. Dessutom blir jag folkskygg och håller mig helst inne av rädsla att möta någon som vill umgås... för hur säger man nej till någon som vill vara vänlig och uppskattar ens sällskap?

Senaste samtalet med kuratorn cirkulerade mycket kring frågan om min oförmåga att sätta gränser, att värna mina behov och se till att jag får det utrymme omkring mig jag behöver - utan att för den skull stöta bort folk. Andra klarar ju av att både vara utåtriktade och samtidigt ta hand om sig själva, så varför kan inte jag? Ett delsvar är förstås att jag har så svårt att säga nej, av rädsla att göra folk besvikna. Att alltid finnas till för andra har alltid varit det jag har uppfattat som meningen med mitt liv... det är bara det att sedan mamma dog fungerar inte den strategin längre. Jag orkar inte, vare sig kroppsligen eller mentalt. 

Varje morgon vaknar jag med ett "nej" inombords, utan att egentligen ens ha hunnit uppleva något att vilja avvärja. Och det är ju, som jag skrev nyss, ett nej jag aldrig uttalar högt utan tvärtom sväljer ner så snart jag möter en människa. Det är troligen ett nej till allt som stressar, pressar och väcker ångest... men det riskerar att göra min värld väldigt liten, eftersom jag som sagt inte kan sätta gränser och därför hela tiden riskerar att hamna i ett antingen-eller-läge. Vilket inte alls är vad jag vill leva med! Vad jag vill är att ha friheten att själv välja när jag orkar umgås och när jag vill vara i fred, och kunna säga ja eller nej till vem jag vill utan att såra någon eller skapa jobbiga situationer. En av mina vänner tror tydligen på fullt allvar att jag rangordnar dem jag umgås med och hellre umgås med andra än henne... att vissa får ha mig mer än hon... och kämpar för att balansera upp detta imaginära missförhållande, vilket gör att jag känner mig bevakad och stressad. Men millimeterrättvisa fungerar inte för mig - jag vet aldrig vilka dagar och stunder jag mår bra och vilka jag måste dra mig tillbaka, antingen för att jag får migrän eller för att jag inte orkar med p.g.a. värk, trötthet eller mental utmattning. Så bara för att jag kan umgås med X idag, betyder det inte att jag kan umgås med Y dagen efter. Det kan t.o.m. vara så att jag klarar av att träffa någon på eftermiddagen men inte på kvällen eller vice versa. Jag får gripa stunderna som ges mig, och vara glad över det, och i övrigt försöka leva ett bra liv ändå utifrån de förutsättningar jag har just då. Det är bl.a. därför jag så ofta är uppe nattetid - då är det mörkt och tyst, telefonen tiger, grannarna och barnen som brukar leka på gården sover, djuren sover och det är så pass tyst och stilla här hemma att jag orkar mer än jag gör under dagtid då det är ljust och fullt av ljud och rörelse omkring mig.

Den här sommaren har min migrän blivit allt värre. Det kan förstås bero på att det varit så hett och torrt, men det vädret har ju givit vika för en betydligt mer normal svensk sommar med ömsom regn, ömsom sol och temperaturer kring 20 grader i skuggan. Stressfaktorerna har inte ökat, möjligen har jag själv blivit tröttare därför att husförsäljningen drar ut så orimligt på tiden p.g.a. att banken vägrar inse att de inte kan få täckning för hela lånet - trots att såväl mäklare som kronofogden har berättat för dem att den deal jag ordnat är den bästa som går att få. Alternativet blir att jag blir sittande med ett hus som förfaller alltmer och blir allt mindre värt... samtidigt som lånet hamnar hos kronofogden, eftersom jag inte har råd att betala av på det längre och kronofogden vägrar att göra införsel på min pension då de anser att jag har för lite i inkomst. Ibland får jag för mig att banken bara vill visa sin makt genom att sätta sig på tvären... men de riskerar att köparen tröttnar. Han har redan visat en ängels tålamod, vilket jag tror enbart beror på att han vet att det inte är mitt fel att det hela dragit ut på tiden. Något jag är bortom ord tacksam för! 

Allt jag önskar mig är lugn och ro, en livssituation där jag har någorlunda kontroll över dagarna i det stora hela i alla fall, och kan umgås med mina vänner när jag orkar utan att de blir besvikna de dagar/ stunder jag inte orkar. Begär jag för mycket av dem? Försöker jag skapa en situation där det är jag som bestämmer när och hur vi skall ses? Från min synvinkel är det absolut inte så, men jag vet ju inte hur de ser på saken.

Idag har jag haft en fullkomligt vidrig migrän - jag har kräkts och gråtit, krupit omkring på golvet både i badrummet och i sovrummet med ett huvud som jag helst hade velat ha avkapat och ivägslängt långt, långt bort. När telefonen ringde om och om igen trodde jag att jag skulle explodera av smärta... och inte blev det bättre av att det en gång ringde på dörren också. Givetvis kunde jag inte svara, jag låg där jag låg, och det tog en evighet för mig att till sist nå telefonen och skriva ett SMS till den som ringde där jag förklarade hur det var fatt, varefter jag stängde av denna fasansfulla smärtframkallare. Sedan kröp jag vidare ut i vardagsrummet, där persiennerna var fördragna (och solen befann sig vid det tillfället på andra sidan huset, så det var mörkt i soffhörnan), och fick iväg ett liknande meddelande på FB innan jag sträckte ut mig raklång i soffan och bara låg alldeles, alldeles stilla. I timmar. Hela dagen, faktiskt. Och djuren, de välsignade varelserna, lät mig vara i fred. De fanns i närheten, men aktade sig noga för att kliva på mig eller röra vid mitt huvud. Ibland tror jag att de begriper detta med migrän betydligt bättre än vad icke-migräniska människor gör.

Nu är jag någorlunda återställd - har fortfarande väldigt ont, men klarar av att fungera. Jag har ätit lagad mat och sett till djurens behov, bäddat om i sängen (kräktes ju där också) och gjort i ordning för att kunna gå och lägga mig när nästa omgång tabletter tar. Det är bara det jag väntar på, innan jag drar mig tillbaka för natten. Och ja, jag har rastat Belle ordentligt. Hon var inte särskilt intresserad av att gå ut, för det var vått i gräset... men jag såg till att hon fick göra det hon behövde innan vi gick in igen.

Snälla Gud, håll din hand över mig i morgon och låt dagen bli smärtfri, lugn och trevlig!