Natten mellan tisdag och onsdag 

Citat ur Liberala Katolska Kyrkans liturgi, Den heliga Eukaristien (kort form): 
Såsom denna rökelse stiger upp inför Dig, o Herre, så låt vår bön stiga upp inför
Din åsyn."


Bön är inte bara att samtala med Gud, det är också att ställa Honom de plågsamma frågorna och be om ett svar som lyfter själen till insikt.

För många år sedan hamnade jag i situationen att en vän krävde att jag valde mellan hen och en annan vän. Det var en fruktansvärd upplevelse, som skar sönder min trygghet som med en glödgad kniv och fick mig att längta intensivt efter att fly in bakom klostermurar för att aldrig någonsin mer behöva uppleva samma sak. Det där med vänskap kändes alltför kostsamt - bättre att leva i en miljö där man inte hade några utvalda vänner utan levde tillsammans med människor i ett slags kollektivt systerskap i stället. 

Nu blev det inte så; jag gick haltande vidare genom livet utan den ena vännen och med en distanserad slags relation med den andra. Idag är jag inte vän med någon av dem; den som krävde mitt val försvann helt ur sikte och den andra får väl numera mer räknas som bekant än vän. Ingen av oss klarade oss helskinnade ur situationen... men jag började sakta att lita på det där med vänskap igen, framför allt för att det är en så dyrbar och vacker form av relation med en annan människa. De brännande frågorna om vad en vänskap får kosta sjönk ner i glömska, obesvarade.

Just i kväll har jag, av skäl jag inte tänker gå in på, fått orsak att fiska upp den där frågan ur djupet igen och be Gud om svar. Förra gången stod jag mitt emellan två personer som kom i konflikt med varandra (jag var alltså inte inblandad i konflikten - jag råkade bara vara vän med båda kontrahenterna) och jag avkrävdes lojalitet med den ene men ville inte välja sida. Den här gången har problemet en annorlunda infallsvinkel: nu handlar det om att en person är svartsjuk på en annan person och vill att jag prioriterar annorlunda än jag gör. Och egentligen är väl det centrala denna gång inte huruvida jag prioriterar någon framför någon annan, utan att jag värnar min fria vilja att själv avgöra vem jag vill vara med och när. Eller med andra ord: den nu aktuella frågan handlar inte om att välja sida, utan om att jag inte vet om jag är beredd att betala ett vänskapspris som innefattar villkor och krav. Jag är nästan trettio år äldre nu, och har erfarenheter och upplevelser i bagaget som förändrar min syn på vad vänskap är och vad den bör respektive inte bör baseras på. Vänskap är fortfarande en av de vackraste och mest värdefulla former av relation som finns - men värdet i den beror på frivilligheten. Man är vänner för att man vill vara det, och man skall inte behöva att hela tiden bevisa sin vänskap. 

Genom hela mitt liv har jag stått tillbaka för andra, levt för andra, tagit hand om andra. Och jag har älskat det - älskat de människor som funnits i mina relationer. Men nu befinner jag mig vid ett vägskäl i livet där jag aldrig någonsin stått förut. Det står helt nya saker på skyltarna. Terrängen är ny, och valen ser helt annorlunda ut. Man skulle kanske kunna se dem som tre olika vägar att gå: antingen "Som jag alltid gjort", eller "min egen väg, frikopplad från relationer" eller "en balans mellan mig själv och andra". Och jag väljer, utan att behöva ha ångest över det, den tredje vägen... en väg in i framtiden där jag tar hand om både mig själv och andra, men inte offrar min identitet - det som är jag innerst inne - för någon. Mitt val handlar om att börja lyssna på mina egna behov och ta hand om mig själv, just för att kunna ta hand om andra... men att detta "ta hand om andra" aldrig någonsin mer får betyda att jag förråder mig själv. 

Det här innebär att om någon ställer kravet på mig att jag skall välja, kommer den personen att bli bortvald. Inte för att jag inte längre värderar vänskapen, eller för att jag tycker sämre om den personen, utan helt enkelt för att jag inte längre är beredd att betala priset. Jag tänker inte foga mig i villkor och krav längre - aldrig bortom gränsen "ett juste uppförande". Ärlighet, som jag anser är en grundsten i varje relation, betyder också att man inte hycklar om vad man är beredd att satsa. 

Ett argument jag mötte i kväll var att jag brukade agera annorlunda förut - att jag var mer närvarande för ett drygt år sedan. Själv kommer jag med handen på hjärtat inte ihåg hur jag betedde mig för ett år sedan - jag vet bara hur jag brukar bete mig när livet är som vanligt (alltså, som det var innan mamma dog)... men att jag skulle haft mer tid för mina vänner för ett år sedan känns inte rimligt, för om man backar till innan mammas död handlade mitt liv framför allt om att vara med och ta hand om henne. Jag kan inte ha varit mer närvarande i någon annan relation än den med henne... men det var vad som hävdades i kvällens samtal. Dock; även om det hade varit så, fungerar inte det likadant längre. Jag varken kan, vill eller orkar ha en så intensiv relation med någon annan än mina djur... dem jag lever tillsammans med. Att umgås varenda dag, oavsett om det är fysiskt, via telefon eller via datorn, fungerar inte för mig... jag behöver få vara ifred också, ta hand om mig själv, skapa ett fritt utrymme omkring mig. Detta betyder inte att jag inte längre värderar någon av mina vänner - jag älskar familj och vänner minst lika mycket nu som alltid! Att man inte alltid är fysiskt närvarande betyder inte att man har slutat bry sig om. Faktiskt kan det vara tvärtom... om en relation blir alltför intensiv, kanske man blir tvungen att bryta helt för att kunna andas. 

Hur förmedlar man till en annan människa att man fortfarande tycker att hen är viktig, trots att man inte klarar av att vara närvarande i dennes liv hela tiden? Att detta att man ibland vill vara ifred, ibland säger nej, ibland umgås med andra, inte betyder att man plötsligt nedgraderar vänskapens betydelse? 

Jag vet, jag har ställt de här och många liknande frågor förut. Men att jag funderar kring dem igen beror förstås på att jag fortfarande inte har hittat svaren.  Det enda jag vet är att om saker ställs på sin spets, kommer jag att välja annorlunda idag: jag kommer att gå min väg. Det var faktiskt en lärdom jag fick av min allra första kurator när hon hjälpte mig att träna in olika "verktyg" för ångesthantering. Vi åkte buss, besökte butiker, gjorde olika saker till hälften - och backade sedan ur innan vi var klara, för att jag skulle lära mig att jag kunde göra så. Det gick att plocka varor i en korg och sedan, när ångesten blev för svår, ställa den ifrån mig och bara lämna butiken. Det gick att stiga av bussen flera hållplatser för tidigt om jag kände att jag inte kunde andas. "Släpp och gå" blev mitt allra första verktyg, följt av "Kommer någon att döda dig om du gör så här? Om inte, har du inget att vara rädd för". Den här träningen gick jag igenom i mitten av 1990-talet, och den har varit oerhört betydelsefull för mig på många olika områden. Och den fungerar på relationer också, vilket är vad jag tar fasta på nu. Fungerar inte en relation utan att skapa ångest och stress, så släpper jag och går. 

Det här utgör inga svar på frågorna - men det är den metod jag känner att jag måste välja för att kunna hantera dem. Egocentrerat? Du som följer mig vet att jag är vettskrämd för att vara egoist, men också att jag är väldigt dålig på att avgöra vad som är egoistiskt och vad som är ett omhändertagande av mig själv och mina behov. Så jag kan inte påstå att det är baserat på insikt jag väljer att göra så här... snarare instinkt. Självförsvar, kanske man kan kalla det? Ett försvar av vad jag upplever som grundläggande för att jag skall överleva utan att gå sönder. 

Så jag upprepar: om någon börjar kräva mer av mig än jag kan ge, eller ställer upp villkor för vår relation, kommer jag att släppa och gå. Om det sedan är jag eller den andre som förlorar på det, kan förstås bara framtiden utvisa. 


PS. Nu när jag tänker närmare efter, tror jag att personen som påstod att jag var mer närvarande för ett år sedan egentligen menar hur det var under perioden precis före och efter mammas död... för då sökte jag aktivt mina vänners sällskap på olika sätt för att undvika den skrämmande tomheten här hemma. Det sättet att agera var dock inte mitt vanliga jag utan en krisreaktion... kanske har hen inte tänkt på det? Jag gjorde det ju inte ens själv förrän jag nu läste igenom vad jag skrivit ovan. DS.