Samma tisdagskväll 


Fortsätter att fundera kring detta med min tendens att ta på mig - tyvärr ofta rentav ta över - andras problem... och ju mer jag grunnar på det, desto mer får alltsammans formen av en brist på ödmjukhet. För vad är ödmjukhet annat än att se sitt eget sanna värde, vare sig bättre eller sämre, rakt upp och ner precis som det är? Och för att man skall kunna göra det, måste man skala bort allt "utanpåverk" - allt det där som man själv eller andra klistrar på en, men som egentligen inte hör dit. Att vilja ta hand om andra människor är förstås i grunden en god egenskap, men när den tar över ens personlighet, tid, ork och rent ut sagt liv har det blivit något ont. Inte enbart för att man förminskar andra människors kapacitet att själva ta hand om sina problem... den detaljen har jag pratat om förut, att jag har insett det vara väldigt respektlöst... utan för att man tror sig vara bättre än andra på att lösa de problem som uppstår i andras liv. Det blir som två sidor av samma mynt: dels frånkänner man ju helt andra deras duglighet som problemlösare, och dels inbillar man sig vara den enda som kan ta hand om saken på rätt sätt. Värre än så: man kanske väljer en lösning som inte är optimal eller ens i längden bra för den man tror sig hjälpa. Och då har man ju faktiskt gjort illa den andra personen... när man trodde sig vara en räddande ängel.

Ödmjukhet handlar inte om att uttrycka sin intighet, och definitivt inte om att skryta med sin inferioritet så att människor skall känna sig tvungna att säga emot, utan om att se sig själv som man är. Veta vem man är. Och som jag befinner mig mitt i processen att komma underfund med just detta, borde jag absolut inte lägga mig i hur andra lever. Om jag någonsin skall kunna bli ödmjuk, måste jag börja med att förstå vad jag inte är så att jag inte blandar in sådant i min personlighet som inte hör dit. Det svåra är att man inte är stöpt i en fast form, utan förändras livet igenom (och förhoppningsvis, tycker man ju, i rätt riktning). Det som var sant igår behöver alltså inte vara sant idag... och detta måste jag bli totalt klar över. Sagt med andra ord: att jag livet igenom haft som roll att ta hand om andra, betyder varken att jag skall fortsätta med det eller att jag är särskilt bra på det. Man kan ju vara bra på att ta hand om en viss sak, eller en viss person, men urusel i andra liknande sammanhang, eller hur? Jag kan inte med gott samvete påstå att jag var jättebra på att ta hand om pappa, t.ex... för det jag främst sysslade med, var att ta hand om mamma så att hon orkade ta hand om pappa. Det jag eventuellt la till själv var min djupa förståelse för hans existentiella ångest och åtminstone i viss utsträckning visste hur jag - för stunden! - kunde dämpa den. Men jag löste absolut inte hans problem, utan vad jag gjorde var att bära mamma. När sedan mamma blev sjuk, gick jag all in för att hjälpa henne på alla sätt jag kunde... och ju sjukare hon blev, desto fler saker tog jag över genom att lyfta ansvaret från hennes axlar till mina egna. Inte heller det betydde att jag gjorde saker bättre än hon skulle ha gjort - faktiskt troligen inte - men vartefter hon inte längre kunde, såg jag det som självklart att ta över. Min känsla var och är fortfarande att hon var tacksam att få släppa taget och i stället kunna koncentrera sig på att bekämpa sina sjukdomar så gott hon kunde... samt leva ett så bra liv som möjligt, under givna omständigheter. Givetvis ägnade jag henne all min kärlek, massor av uppmärksamhet, och så mycket tid jag bara förmådde... men plikterna blev allt fler och allt tyngre, och tog alltmer av vad jag hade i form av både ork och tid. Så jag var inte optimalt bra i den rollen heller... sett så här efteråt hade det nog varit klokare att vi lämnat åtminstone ekonomin och kanske t.ex. städningen åt någon annan att sköta, så att jag kunde koncentrera mig på att vara hennes vårdare och anhörig. 

Detta skriver jag inte för att jag nedvärderar min insats, eller ångrar någonting, utan för att jag börjar förstå att detta att man vill göra något inte automatiskt betyder att man är bra på det. Och till syvende och sist kanske det är så att mina dagar som "omhändertagare" är över? Precis som jag känner att jag inte längre klarar av att engagera mig aktivt i djurskyddsfrågor, hur gärna jag än vill och trots att behoven är minst lika stora idag som de var när jag började röra i härvan. Mitt argument har varit att jag inte orkar fortsätta... men det kan vara lika sant att jag egentligen aldrig var särskilt bra på det. 

Elisabeth Kübler-Ross, den kända dödenforskaren, trodde på reinkarnation och berättade i en av sina böcker hur hon nekade sin gamla mor att få "betala tillbaka" en vänlighet (hon beskrev modern som att "om någon visade henne vänlighet, störtade hon omedelbart hem för att baka en kaka och ge denne") därför att hon trodde att om hennes mor inte fick lära sig att man måste kunna ta emot också och inte ständigt på ett närmast krampaktigt sätt upprätthålla balansen - d.v.s. aldrig kunna vara "skyldig" någon något - skulle modern tvingas återfödas för att lära sig den läxan. D.v.s. i nästa liv inte kunna ge utan tvingas vara en passiv mottagare. Personligen tror jag inte på reinkarnation utan på att vi kommer till himlen efter vår död... men jag tror absolut att det ligger en läxa i att man måste kunna både ge och ta - inte bara det ena. Det är också en insikt som mina andliga systrar nunnorna i Karmel i Glumslöv vid upprepade tillfällen försökt förmedla till mig: de såg för länge sedan att jag bara gav och gav, utan att kunna ta emot. Faktum är att de tror att det var därför jag blev sjuk... för att Gud ville tvinga mig att bli en mottagare av hjälp, i stället för att vara en ständig givare. Om de har rätt (och jag har stor respekt för deras livsvisdom) har jag ännu inte lärt mig den läxan... då skulle jag ju inte vara så här sjuk, menar jag. Och jag tror att det är precis så: inte att jag är sjuk för att jag är oförbätterlig och Gud vill banka vett i mig, utan för att jag fortfarande faller i samma fälla att vilja hjälpa folk oavsett om de behöver det eller inte. Nästan tvingar mig på dem. Och inbillar mig att det är min sak att lösa problemet ifråga.

På söndag åker jag tillbaka till Västerås, och jag vet redan nu att jag kommer att fortsätta drabbas av insikter under min vistelse där. Det skall bli både intressant och lite nervöst... vad kommer jag att lära mig om mig själv den här gången? Och hur får jag insikterna att fastna för gott, i stället för att tvingas återerövra dem gång på gång på gång?


"Att vara ett helgon betyder för mig att vara
mig själv. Därför är helighetens och frälsningens
problem i själva verket problemet att komma
på vem jag är och att upptäcka mitt sanna jag."
                                              - Thomas Merton