Lördagskväll 


Nej, det är inte omställningen från sommar- till vintertid (som skall ske i natt) som gör mig förvirrad - det är det här kompakta mörkret, som får mig att uppleva det som senare på kvällen än det faktiskt är. Idag åt ungarna och jag middag vid 16.30-tiden, varefter de kröp in under en filt för att sova, medan jag satte mig att spela ett datorspel. När jag tyckte mig ha suttit länge och spelat, gnydde Belle att hon ville ut och efter att ha kastat en blick ut genom fönstret tänkte jag att oj, hon måste vara närmare 20... men si, det var hon inte: hon var inte ens 18! Nåja, ut kom vi, och det blev en riktigt skön promenad eftersom det är "varmt" ute och inte längre vare sig blåser eller regnar (som det gjorde i natt, rejält t.o.m.). Dessutom har både Belle och Miri hejdlöst roligt i lövhögarna! De tycks älska att plöja igenom dem, gräva ivrigt och nosa i dem, skutta fram och åter och lyssna till prasslandet... minns hur jag själv tyckte detsamma när jag var liten, så jag betraktar dem alltid leende nu när de inte kan få nog av alla de där löven och står still till de har lekt färdigt. Vem vet, rätt som det är kanske jag ansluter till gruppen?!? *skrattar gott* Man är bara så gammal som man gör sig, brukar folk säga... och jag är nog, innerst inne, fortfarande ett barn i tioårsåldern.

Vi har förresten varit igång en hel del idag, både damerna och jag. I förmiddags promenerade vi ner till Amnegården och fikade, pratade med folk och hade allmänt trevligt - Miri och Belle satt i knäet på glada människor, gosade med ännu fler och lockade till sig både patienter och personal som vanligt. Själv drack jag caféets suveränt goda kaffe och retades med karlarna som stod och skröt om sina sportbragder för varandra (och oss kvinnor, förstås)... tänk att det är så viktigt för män att vara bättre än andra?!? Det begriper inte jag. Har aldrig känt något behov av att glänsa i något särskilt, är bara glad att jag klarar det jag måste och vill. Men jag fick en fin idé, som jag skall dela med mig till caféets chef nästa gång jag träffar henne:  varför inte "tapetsera" en vägg inne på caféet med tidningsutklipp om gullspångsbor som gjort bra saker, oavsett om det är i sport eller något annat? Så att besökarna ser att här på orten finns många duktiga människor - att vi inte är "efterblivna lallande idioter utan bildning" som jag läste i en tidning en gång för länge sedan att storstadsbor tycker om landsortsbefolkningen. Nu tror jag förstås inte att vi behöver bevisa något för någon, inte heller att flertalet storstadsbor tycker att folk på landet är okunniga och dumma... men jag tror att det skulle stärka folks självförtroende och få dem att känna stolthet över bygden, och sådant är ju aldrig fel! Särskilt gentemot nollåttorna... de står inte högt i kurs här, eftersom de flesta som bor på landet upplever det som att alla resurser (jobb, myndigheter, pengar m.m.) hamnar i Stockholm och att den mesta rikspolitiken utgår ifrån de livsvillkor som gäller i städer. Polarisering mellan folkgrupper slutar aldrig väl - det skapar bara osämja, missförstånd och splittring, vilket enbart gynnar extremisterna både till höger och till vänster. 

När vi kom hem från Amnegården, bäddade jag ner damerna i soffan och vandrade ensam ner till Nina för att ta ut hennes och Karis hund Felix (en vit och svart cocker spaniel) på en långpromenad. Belle gillar inte Felix, för Felix tycker alldeles för mycket om "flickor" och låter henne inte vara ifred... och jag kan tänka mig att om också Miri var med, skulle stackars Felix bli alldeles kollrig! Nu gick bara han och jag omkring kors och tvärs i området samt tog en vända i skogen också, så att han skulle få sträcka på tassarna ordentligt... matte Kari är bortrest den här helgen, och Nina har svårt att gå så hon kan inte rasta honom annat än korta promenader på asfalt (eller i trädgården)... men jag går gärna ut med Felix, han är en så trevlig kille (äldre man) och eftersom han känner mig är han inte orolig när vi går iväg utan någon av hans mattar. Synd att han inte går ihop med mina tjejer, för då kunde jag ta med honom till någon hundhage emellanåt också! Men han kanske inte tycker att det är särskilt roligt... han går ju i en jättelång löplina i sin egen trädgård så fort vädret tillåter och han själv vill, så det där med hundhagar kanske inte känns som något speciellt. Får fråga Kari och Nina om det någon gång.

Hur som helst, när jag kom hem igen kröp jag upp i soffan med ungarna och läste en lång stund - jag håller på med en intressant bok om borderline (ett slags personlighetsstörning där individen har svårt med bl.a. impulskontroll, sansade relationer och "normala" känslostämningar) för att förstå Alex bättre, och det är oerhört spännande att lära sig mer om hur människor "med diagnoser", som det brukar heta, tänker. Alex har ADHD också, och jag vet hur jobbigt det är för henne med den ständiga rastlösheten, känslostormarna och hur de konstiga tankar hon kan drabbas av sliter på både henne och alla omkring henne, så jag vill studera vad som finns skrivet och verkligen lägga mig vinn om att försöka förstå. Det gör det också lättare för mig att hantera mina egna tankar och känslor i relationen med henne... för det är svårt ibland, hon är en så underbar tjej (ung kvinna), men det tar så mycket på mig att orka med. Nu ses vi inte alls lika ofta (och inte lika länge åt gången) som vi gjorde innan min Västerås-vistelse, och det gör det betydligt lättare för oss båda att fungera ihop - när vi träffas, är jag beredd på den energikostnad det innebär, och kan vara mer följsam utan att göra avkall på mina egna gränser och behov. Känns mycket bra! För, som sagt, jag tycker ju så väldigt mycket om henne och hon är en så fin människa, så jag vill verkligen att vi skall kunna umgås.  


Skrivet senare samma kväll

Glömde att skriva att jag har lånat böcker om ADHD också, för jag måste ju få med alla nyanserna för att förstå helheten.

Nå, nu är det snart dags att sova gott här i vår lilla familj... jag skall ta ut hundarna på en nattkiss om en liten stund, och sedan kryper jag till sängs och läser någon halvtimme innan jag släcker. 

Innan jag avrundar det här skall jag dock förstås berätta att det nya soffbordet nu står på plats, och jag är jättenöjd! Behöver nog höja upp det någon decimeter, men det är inte svårt... lösa fötter finns att köpa på t.ex. IKEA och är inte dyra, så det ordnar sig när jag kommer i närheten av ett sådant varuhus nästa gång. Det viktiga är att jag har kunnat lägga alla mina saker på hyllan under bordsskivan, vilket gör att bordet inte längre är belamrat med allt möjligt - kan det bli bättre?!?