Sveriges Television har startat andra säsongen av den intressanta serien "Historieätarna" och andra avsnittet, som sändes i kväll, handlade om 1960-talet. Det kändes som en resa tillbaka till min barndom, eftersom jag är född 1964 och kände igen så mycket: kläderna, möblerna, hur folk uppträdde o.s.v. Men samtidigt fick det mig att fundera kring det som ansågs som framsteg på den tiden, jämfört med vad som kallas framsteg idag. När jag  var barn fascinerades jag av hissar och rulltrappor, mina föräldrar fick sitt första kontokort (det hette K-Kort, minns jag) och lite senare bankcheckar, man betalade räkningarna på posten en gång i månaden (de som hade gott om pengar gick nog till banken i stället) och hade sopnedkast utanför sin ytterdörr i trapphuset. Där slängde man förstås allt skräp i en enda påse... miljöhänsyn handlade om att spara el, inte skräpa ner i naturen ("Håll Sverige rent"-kampanjen syntes överallt), inte spruta DDT (särskilt inte på åkrar och banvallar) och att tänka på de försurade vattnen.

De  flesta av mina kamraters mammor var hemma under barnens skolår, eller så jobbade de deltid för att vara hemma när barnen gick till skolan på morgonen och när de kom hem på eftermiddagen. Papporna jobbade heltid. Fast vi var lite annorlunda i min familj, eftersom jag och mina syskon hade hemmapappa! Det berodde förstås på att pappa var handikappad och inte kunde jobba, vilket innebar att mamma istället fick försörja familjen med att arbeta heltid.

Idag finns det inga postkontor, utan post- och bankärenden utförs i matvarubutiken. Precis som man gjorde när mamma var barn! Miljöhänsyn tas överallt och i alla sammanhang... och de förut så bekväma sopnedkasten existerar inte längre, vad jag vet, utan man sorterar alla sina sopor och bär iväg dem till en återvinningsstation där den placeras i olika fack för olika saker. Folk skräpar dock tyvärr fortfarande ner i naturen, så kampanjen fungerade tydligen inte. Kontokorten har blivit bank- eller kreditkort, och på de flesta ställen där man handlar går det inte längre att använda kontanter. Eller åtminstone blir det krångligt för alla parter. Hissar och rulltrappor finns precis överallt, dels för att alla alltid har så bråttom och dels för att göra de offentliga miljöerna tillgängliga för handikappade. 

En sak har blivit väldigt annorlunda sedan jag var barn. Då skulle man vara solidarisk, ställa upp för varandra och för de svältande människorna i tredje världen. Det demonstrerades mycket mot krig, orättvisor och förtryck. Idag skall man satsa på sig själv, använda sina pengar på lyxkonsumtion och blunda för eländet i världen så mycket man kan. Det som förut handlade om att ta ansvar för andra har idag kommit att vändas till att var och en tar hand om sig själv... och kan man inte det, skall staten göra det - inte ens medmänniskor. För någonstans på vägen har vi tappat känslan av att staten består av oss, av alla som bor i landet. Det är i.o.f.s. ingen ny känsla, för så har det nog varit i flera decennier... det nya är väl att många människor idag anser att statskassan skall användas till dem som redan har vad de behöver, om jag skall spetsa till det lite. Inte för att hjälpa dem som inte har. Ändå borde det vara lättare att låta skatterna gå just till behövande idag, eftersom mycket som staten och kommunerna gjorde förut numera görs av oss själva... som sopsorteringen, t.ex. Och post- och bankärenden. Mitt närmaste Nordea-kontor ligger numera i Skövde, åtta mil härifrån... och de vill helst inte ha besök av mig, utan förväntar sig att jag skall göra mina ärenden via Internet. Precis som posten inte vill frakta mina brev längre, utan tycker att jag skall skriva e-post. 

Nordea, förresten... när jag var barn hette de PK-banken (Post- och Kreditbanken). Sedan bytte de namn till Nordbanken, för hur lång tid minns jag inte nu. Och det som var Posten bytte namn till Postens servicekontor innan de helt lade ner och lät livsmedelsbutikerna ta över uppgifterna. Det är som att varken post eller bank vill ha livs levande kunder, utan föredrar att hantera oss som siffror i datorer. Tala om science fiction... hallå, familjen Jetson - er tid har kommit nu!

Nej, jag är inte nostalgisk och jag längtar inte tillbaka till 60-talet. Det är mycket som har blivit bättre sedan dess, särskilt för kvinnor. Men jag saknar solidariteten... och att få prata med riktiga människor när jag behöver hjälp med saker och ting.