Natten mellan söndag och måndag 

Jag vill börja med att berätta att en godhjärtad vän hörde av sig via FB tidigare i kväll och frågade om jag ville att hon sände helande kraft till mig. Till saken hör att hon bor i Skåne, så det handlade förstås om distanshelande. Hur som helst tackade jag ja - huvudet sprängvärkte fortfarande, och jag tror ju på bönens kraft så varför skulle jag inte tro på att man också kan sända helande tankar på samma sätt? Och vet ni, det tog inte ens en halvtimme, så började smärtan släppa i skallen... och nu är jag helt smärtfri! Det var en enorm lättnad, och jag gick förstås genast in på FB och berättade att jag mådde mycket bättre. Allting behöver inte vara tangibelt (d.v.s. sådant man kan ta på) för att det skall fungera!

En länk till mitt förra inlägg i bloggen la jag förstås också ut, och snart strömmade kloka, engagerade och verkligt tänkvärda råd och funderingar in som reflektioner på det jag hade skrivit. Och det stod snart klart för mig att jag verkligen hade varit ute och cyklat - fast åt fel håll! Det jag själv tvekar om, finner tydligen andra fullt naturligt; d.v.s. det är tydligen bara jag som har problem med behovet att vilja vara ifred, själv bestämma när telefonen skall besvaras och när jag har lust att umgås med andra... andra ser inget konstigt i något av det, utan verkar tvärtom anse det vara självklart. Och det har jag ju förstått på kuratorn att han också tycker. Så summan av det hela är att jag är på rätt spår, men att jag "tar i för lite" d.v.s. behöver utöka mitt revir eller hur jag nu skall uttrycka saken. Alltså unna mig ännu mer svängrum. Se ännu mer till mina egna behov och vad jag själv vill. Tala om att den här läxan plötsligt har blivit mycket svårare! Men okej, jag har ju resten av livet på mig...

Innan jag flyttade från Stockholm, träffade jag en neurolog som undersökte min migrän och hjälpte mig sätta samman den medicinering ("trestegsraketen") som jag använder i väntan på mediciner som inte drar ner serotoninet. Jag berättade för honom hur fascinerad jag är av vetenskap, och att min dröm en gång var att bli forskare men att min dyskalkyli satte stopp för alla naturvetenskapliga utbildningar. Han betraktade mig en stund och sa sedan: "Det finns inget som hindrar dig från att bli forskare. Du kan ju alltid forska på dig själv!" Och den tanken bet sig fast, att jag ju faktiskt kunde studera mig själv både medicinskt och psykologiskt och åtminstone lära mig vad som finns att lära om visserligen ett enda, men desto mer speciellt objekt: mig själv. Material för ett helt livs forskande finns det ju, så komplicerad som jag tycks vara *skrattar*.