Okristligt tidig fredagsmorgon (kl. är drygt 5) 


Det som inte fick hända hände naturligtvis: jag blev liggande i migrän och lyckades inte ta mig ur sängen för att genomföra mitt diabetesbesök på Närhälsan. I stället fick jag proppa mig full av smärtlindring (för att kunna ligga ner utan att kuddens tryck mot mitt huvud gjorde mig galen)... och sedan har jag sovit till nu, med ett kort avbrott när Alex och Daniel kom förbi för att lämna in min post (hade fortfarande inte fått Mariestadstidningen - måste ringa dem igen och berätta det) och ta Belle med på en långrunda. Så snart min pälskling var hemma igen, föll jag ner i sängen och sov vidare.

Tänk att man är sin egen kropps fånge, inte bara på det vanliga sättet att kroppen är själens boning utan mera att det är kroppens begränsningar som ideligen sätter krokben för en när man vill göra något speciellt! Annars har jag inget emot min kropp ens när den är i sitt mest eländiga skick... men att jag missade det här viktiga läkarbesöket känns absolut inte bra. Lyckligtvis är mitt blodsocker just nu exemplariskt: ligger precis på målvärdet. Fast det kan ju bero på att jag inte har ätit på rätt länge, förstås. Och om jag skall kunna göra som jag har tänkt mig, att besöka Närhälsan nu på morgonen och lämna proverna i alla fall, måste jag fortsätta att vara fastande ett par timmar till. Nå, det gör inte så mycket - jag dricker te och vatten, och det håller hungerkänslorna nere. Det är ju inte så att jag svälter.

Har fortsatt att fundera över min ekonomi (vad annars - den är ju, nu när mamma har dött, det som skrämmer mig allra mest... innan dess var det att mista henne). Mina vänner har försäkrat mig att jag inte kan bli tvingad att lämna lägenheten, eftersom jag har ett giltigt hyresavtal, och det lugnade mig lite i alla fall. Men det finns en faktor som fortfarande kan ställa till det för mig: att det visar sig att jag helt enkelt inte har råd att bo kvar. Att klara hyran m.m. hänger på två saker: dels att jag får ett högre bostadstillägg, och dels att jag kan prata till mig en lägre amorteringstakt på ett privat lån jag sedan snart ett år tillbaka betalar troget på. Och så få huset sålt fortast möjligt, förstås!

Samtidigt skäms jag över mig själv... jag är med i en grupp på FB som arbetar för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn, och där läser jag dagligen om unga invandrade pojkar som i samma ögonblick de fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd hamnar på gatan. De hem de har bott i fram till dess avslaget kom verkar stänga sina dörrar för dem direkt, ofta inom ett par timmar från beskedet... att se hjälpsökande ungdomar ligga tätt tillsammans och sova utomhus gör mig förtvivlad. Tyvärr befinner de sig i storstäderna - Stockholm, Malmö och Göteborg, framför allt - och jag skulle inte ha råd att hämta hit någon av dem för att erbjuda dem tak över huvudet här hos mig. Hämta dem till vad, dessutom? De behöver få gå i skolan, skaffa en bra grund att stå på... och någon som verkligen orkar slåss för dem i överklaganden m.m. Allt jag förmår göra just nu är att be för dem - samt arbeta tillsammans med andra för att ändra vårt lands missunnsamma flyktingpolitik! För i jämförelse med hur de där ungdomarna har det, är mina bekymmer små... jag har i alla fall tak över huvudet, mat att äta och en säng att sova i.

Att vara fattig är egentligen inte svårt - man kan leva ett väldigt gott liv ändå, det intygar jag av egen erfarenhet. Men att inte ha råd med sådant som hyra och el fungerar inte, för då hamnar man på gatan. Varför skall det var så att välstånd i ett land också medför att allting blir så dyrt att många inte har råd med det? När jag växte upp brukade vi skämta om att "standarden i Sverige var så hög att ingen hade råd med den" - och på den tiden var det egentligen lättare för fattiga människor att klara kostnaderna än det är idag. Bortsett från en viktig detalj: maten var dyrare då! Idag kostar en billig falukorvsring drygt 20 kronor... det fick man bara en femtedels så stor bit för när jag var barn. Och vi hade bara råd med vitt bröd ("långfranska"), för det kostade cirka 10 kronor.

När jag bodde i Orminge (på Värmdö utanför Stockholm) betalade jag 5.500 kronor i hyra för en tvåa - inklusive låst garageplats. Nu betalar jag drygt 6.800 kronor för en trea - inklusive parkering under tak och med tillgång till el för motorvärmare vintertid. Om man betänker att det gått sjutton år mellan siffrorna, är det inte uppseendeväckande alls. Vad som har ändrats drastiskt är min inkomst: från 18.600 efter skatt i Stockholm (på den tiden jag kunde jobba) till 9.000 efter skatt nu (sjukersättning samt bostadstillägg).

Egentligen skulle min månatliga ekonomi gå jämt upp om jag fick ett större bostadstillägg och inte hade lån att betala av på (det privata och lånet för huset). Så det är de tre posterna jag måste inrikta mig på nu... samt pressa försäkringsbolaget att äntligen betala vad jag har rätt till efter översvämningen i huset. De pengarna behöver jag för att klara åtminstone hyran, elen och bredbandet den här månaden! Tre tusen fattas, men jag har en vecka på mig innan det är månadsskifte... bara huvudet håller, så att jag inte får fler sådana här svåra migränanfall på ett tag.

Tre och en halv timmar kvar till labbet öppnar... skall göra mig lite te och spela ett spel medan jag väntar.

Å, en sak till: precis som jag trodde sopade stormen bort all snö, så nu har vi barmark igen. Faktiskt är jag lite besviken på det, för nu när jag inte behöver elda tycker jag att vintern har blivit trevlig igen. Nåja, sju starurar väntar innan våren kommer, så jag lär få se snö igen vad det lider!