Sen måndagskväll  

Igår skrev jag ingenting. Jag var så sömnig redan hos mamma att jag, när Belle och jag kommit hem, bara ordnade mat åt oss allihopa i familjen och stöp sedan i säng. Under natten drömde jag att huset i Otterbäcken brann ner till grunden... det enda som hade klarat sig var en av katternas transportkorgar och i den låg Imma och skälvde. Lilla gumman! Några andra katter såg vi inte till, och när vi (grannarna hjälpte mig) sökte bland resterna hittade vi ingenting så förhoppningsvis hade ingen brunnit inne. Vad betyder en sådan dröm? Jag kan förstå om mitt undermedvetna är väldigt trött på att den här röjningen aldrig verkar vilja bli klar... men det är ju mitt eget fel, som inte ägnar mig åt huset lika mycket som jag engagerar mig i mamma.

Åter till verkligheten. Idag var jag verkligen till huset, för min bror Torbjörn kom för att hämta vitrinskåpen mamma ville ge honom. Han är verkligen stark, för han bar överdelarna till skåpen alldeles själv! Vi tittade också på det skåp i källaren som jag hade planerat att ha här i köket, men när han försökte flytta på det gick det sönder... så nu har jag bestämt mig för att det får gå i återvinningssoporna och så får jag vid ett senare tillfälle ordna ett annat. Jag visste att det var slitet, för det har hängt med i flera decennier och moderna möbler håller inte lika bra som dem som gjordes före 1970-talet... men att det var i så dåligt skick hade jag inte märkt så länge det stod där det stod. Egentligen borde man bara möblera med gammalt hantverk, för sådana möbler varar nästan hur länge som helst - och oftast är de billigare också! Problemet är att det skåp jag behöver måste vara vitt för att passa in i resten av möblemanget, och att måla ett gammalt fint skåp vitt känns som helgerån. Nåja, det löser sig! Främsta anledningen till att jag har velat ha ett skåp i köket är att jag inte vill ha sådant stå framme som man bara använder ibland: ni vet, brödrost, smörgåsgrill, elgrill, våffeljärn o.s.v. Kan jag ställa in det någonstans, får jag bänkytorna fria - och det är vad jag drömmer om, rena ytor utan bråte.

När vi var färdiga vid huset, åkte vi till mamma och fikade i flera timmar. Gissa om hon blev lycklig att se Torbjörn! De kramades ordentligt och mamma sken som en stor sol... vi tycker båda två att Torbjörns besök är gyllene höjdpunkter i tillvaron som vi lever länge på efteråt, och vi upplever alltid att de är för korta liksom att det är direkt smärtsamt att säja hej då till honom... men nu fick vi i alla fall träffa honom några timmar, och det är vi glada över.

Belle och jag blev kvar till 20-tiden (Torbjörn åkte vid 16-snåret, för han skulle tillbaka till sin gård i Ödeshög och det är ju en bit att köra) och eftersom personalen hade fått så mycket av kvällsvarden från köket bjöd de mig också. Det var potatis- och purjolökssoppa - mmm! Sedan satt jag och läste högt för henne ur tidningar till det var dags för kvällschokladen, och efter det skulle mamma lägga sig så Belle och jag pussade god natt och gick hem. Det är dialysdag i morgon, och direkt efter det skall mamma träffa en läkare på specialtandvården, så det är inte säkert att vi ses i morgon - hon kanske är för trött när hon väl kommer "hem" till Björkskär. Vi får se hur det blir! 

På fredag är det dags för vårdplaneringsmöte, och eftersom arbetsterapeuten har bett mig att vara hemma till en lyft har levererats hit kan jag inte vara med. Men eftersom vi skall få hem en lyft, utgår jag ifrån att mamma snart kommer hem! *glad* Det innebär förvisso att jag blir av med mina sovmorgnar och inte kan vara uppe hela nätterna, men vad gör det? Å andra sidan misstänker jag att både mamma och jag kommer att sakna patienterna och personalen på Björkskär... det är verkligen trevligt där, och vi trivs bra så vi har inte direkt längtat efter förändring. Men det är ju som med sjukhusavdelningar - det är inte meningen att man skall känna sig alltför hemma där, eftersom man inte skall stanna så länge. Det tänker jag ofta på när vi är på KSS av en eller annan anledning... det känns som ett andra hem, och så borde jag inte känna. Men det kanske blir så när man vistas väldigt ofta på en plats och inte vet när man kommer därifrån? 

Skulle ha betalat de sista räkningarna för månaden i kväll, men huvudet sprängvärker så jag tänker faktiskt vara hemsk nog att vänta till i morgon. Och om det inte kommit något brev från gyn då, skall jag ringa dem också... jag är fortfarande inte orolig, men jag vill kunna få ett östrogen-preparat och slippa gå omkring som om jag suttit i en bastu halva dagen - puh!