Natten mot onsdag  

Strax före jul lyssnade jag till ett radioprogram i P1 som handlade om tystnad. Jag har i större delen av mitt liv tyckt att tystnaden är en bristvara, och särskilt medan jag levde i Stockholms-trakten fanns det sällan någon tystnad att hitta var man än letade. Också i miljöer som borde varit tysta hörde man trafikbrus, buller, röster, musik o.s.v. Inne i kyrkor, ute i skogen, nere vid stranden... det var aldrig riktigt tyst, och aldrig riktigt mörkt.

När jag var barn tillbringade vi ofta sportlovet i Dalarna, där släkten på pappas sida hade stugor utanför Västansjö (ett par tre mil norr om Ludvika) - ibland fick vi låna farmors och farfars stuga, ibland mina fastrars (de ägde en tillsammans). Och varje natt jag sov över där, slog det mig med fascination hur oerhört tyst det var... och så mörkt att man nästan kände sig blind. Den känslan tog jag med mig hem igen, och förvarade i hjärtat som ett minne från en helt annan värld. Problemet var att det kändes just så - som om jag inte kunde uppleva det där jag oftast befann mig, i min egen hemmiljö, utan bara på loven och bara i Dalarna. Därför blev det glädjande att upptäcka att den där magiska tystnaden och det vilsamma mörkret fanns här i Otterbäcken - redan första natten stod jag i trädgården och betraktade fullständigt andlös hur Vintergatan sträckte sig fullt synlig rakt över huset. Okej, utomhus kan man höra trafikbruset från riksväg 26 som går några hundra meter ovanför vår tomt... men inne i huset är det absolut tyst, där hörs enbart surret från kylskåpet och i mammas del även vattenpumpen, de gånger den arbetar (vilket bara är när man har spolat vatten). När jag har släckt ljuset, skulle jag kunna tro att elen var avstängd om inte jag hörde det svaga suset av CPAP:en och min lilla väckarklockas tickande. Och jag har många gånger tänkt att en tickande klocka gör en mer uppmärksam på tystnaden i övrigt... utan den hör man mest bruset i sina egna öron, men när en klocka tickar lägger man märke till hur tyst allt annat är.

Många människor beter sig dock, till min sorg, som om de är direkt rädda för tystnad. De spekulerade i radioprogrammet (och samma tankegång har jag också mött tidigare, i andra sammanhang) att det beror på att folk i gemen inte vill höra sina egna tankar. Någonting i upplevelsen av den egna inre rösten skrämmer tydligen så pass mycket att man hellre omger sig med ljud: TV, dator, telefon, radio, stereoanläggning eller dylikt. Min fråga är varför? Handlar det om att de egentligen inte känner sig själva särskilt bra? Är de rädda för att upptäcka att de gjort felaktiga val - att de befinner sig i en situation de egentligen inte tycker om, men inte har modet att förändra? Orkar de inte ta itu med sina egna tankar på djupet, bär de på livsångest, tvivel, självförakt eller liknande, smärtsamma känslor? Eller är de bara så ovana vid hela konceptet med tystnad och inåtvändhet att de inte vet hur de skall hantera det?

Andra människor söker aktivt tystnaden, men vet inte riktigt hur man gör. Under min relativt korta men desto mer intensiva tid inom New Age tyckte jag att föreläsningar, kurser m.m. om just meditation drog flest intresserade, och jag deltog själv i flera olika kurser för att försöka hitta min egen väg till inre frid. Flera av dessa metoder har jag behållit, eftersom de faktiskt fungerar riktigt bra... men jag har förstås lagt till det som jag upptäckte under New Age-perioden att jag saknade: Gud. Meditation passar dock inte alla, och väldiga många vill inte heller ha någon form av andlig koppling till sin tystnad... i stället vistas de i skogen, i fjällen, på sjön eller någon annan renodlad miljö där de hittar vila för själen utan att blanda in religiositet. Och så finns det de som inte vet var de skall söka och därför mest uppsöker imaginär tystnad i filmer, böcker och dagdrömmar om avlägsna platser, andra tidsepoker, rymdens oändlighet... 

För mig är tystnaden en välsignelse, en nödvändighet för att jag skall kunna leva utan att bli galen. För andra kanske det är just tystnaden som gör dem galna. Så olika kan det vara, och det fascinerar mig!