Söndagskväll 


Har precis kommit hem från en mycket givande cafékväll i Equmenia... en kväll som p.g.a. sitt innehåll väckte många tankar och känslor till liv. Eller snarare drog upp dem till ytan. För givetvis har de hela tiden funnits i mitt undermedvetna, bortom mitt räckhåll.

En av sångerna som kvällens duo sjöng var "I know him so well" från föreställningen "Chess". Det är en sång jag ofta sjunger på här hemma, förmodligen för att den vemodiga stämningen i den ger genklang i mig. Särskilt orden: "Isn't it madness he won't be mine? But in the end he needs a little bit more than me..." Och nej, jag går inte och bär på en obesvarad kärlek som skaver och gör ont! Det är något djupare, något mer grundläggande existentiellt, som innefattas i de här orden. Kanske lutar det åt detta att jag fortfarande inte har hittat meningen med mitt liv, eller rättare uttryckt, vad jag skall göra nu när mamma är borta. Ännu ett drygt år efter hennes död lever jag en dag i taget, utan mål att rikta in mig mot. Jag lever mitt vardagsliv och tar saker och ting som de kommer... men jag planerar inte framåt, ställer inte upp något att sträva mot i framtiden.

En annan sång, som vi alla sjöng tillsammans, var psalm 697. Den är kort, men oerhört viktig:


Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du
Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på
Du vet väl om …

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej
Du vet väl om …


Just den psalmen avslutade Berits begravning, och redan då tänkte jag på hur klokt gudstjänsten var upplagd med att först låta Berit komma till tals i text och sång (bl.a. i Arja Saijonmaas "Jag vill tacka livet" - har du någonsin lyssnat till texten på allvar?), för att sedan, som avslutning, rikta sig mot oss som satt i bänkarna och hade tagit farväl. Som en hälsning från Berit, och från Gud som nu tagit emot henne i det Eviga Livet. Mamma var definitivt också där och tog emot henne med öppna armar, det vet jag - de var som mor och dotter, Berit hade redan som barn uttryckt att hon hellre hade min mamma som sin mamma. Det var därför det var så oerhört viktigt att vi syskon allihop fanns på plats vid begravningen... det var inte en kusin utan en syster vi tog farväl av. 

Jag vet, jag har inte bloggat om begravningen. Inte om resan i sig heller. Överhuvudtaget har jag inte bloggat på flera veckor, trots att flera viktiga saker inträffat i mitt liv. Så småningom skall jag sätta dem på pränt, det lovar jag - men i små portioner, när jag orkar med.

I kväll vill jag bara som hastigast nämna att Rafael tassade över Regnbågsbron tidigt på morgonen lördagen den 23 februari. Också det skall jag återkomma till vid ett annat tillfälle. Nu talar jag bara om det för att ni skall förstå rubriken - Berit och Rafael är de två nya sorgerna.

Den gamla sorgen är pappa. 

Den 20 maj i år är det tio år sedan han dog, och sedan dess har minnena av honom mest färgats av allt det svåra med honom - hur han skadade mamma, mig och syskonen med sitt beteende och hur dåligt han själv mådde psykiskt. Hur oerhört krävande vården av honom var, just för att han inte medverkade själv utan skrämt gömde sig undan allt som skulle ha kunnat göra livet lättare för både honom själv och oss andra. Alla mörka minnen tog i princip helt utrymmet inom mig... men på sistone har det ljusa börjat bryta igenom, och drömmarna börjat handla om att jag vill rädda honom. Natten till idag drömde jag att han låg på ett dyrt och fint vårdhem i en liten stad långt borta - och långt uppe, för vägen dit var brant och trots att vi, när mamma och jag kom fram till staden, såg fordon överallt hade vi själva måst gå mil efter mil genom skogen för att nå fram. Väl inne på vårdhemmet fick jag svindel när jag tittade ut genom fönstren - det var som att titta ut genom fönstren på ett flygplan högt uppe i luften! Pappas rum var också konstigt, med väggarna fullständigt täckta av slarvigt målade tavlor. Det såg ut som om någon bara slängt ihop något utan vare sig tanke eller mening... och det störde mig verkligen, eftersom jag visste att pappa älskade konst och själv målade. Men vården var förstklassig, så där fanns inget att anmärka på. Så jag kom verkligen i strid med mig själv när jag inte visste om jag skulle ta honom med mig eller låta honom stanna kvar... en del av mig ville få vårda honom hemma, där vi kunde umgås dagligen och dela intressen (vi hade faktiskt många gemensamma intressen, pappa och jag), medan den andra halvan insåg att det inte skulle fungera och att han blev väl omhändertagen där han var.

Börjar jag äntligen nå in till de goda, vackra minnena? Till min pappa som han var bakom alla rädslor han bar på och som fick honom att bete sig så dumt? Bakom ångesten och oförmågan att fungera socialt eller låta andra ta plats...

Det finns så mycket jag vill prata med pappa om när vi ses i himlen. Jag vill berätta för honom att jag förstår vem han egentligen är, och hur han kunde ha blivit om någon tidigt hade sett och tagit itu med hans existentiella problem. Om han fått hjälp på det sätt som barn idag får hjälp. Jag är övertygad om att pappa hade aspergers, och ADHD, och kanske även andra diagnoser som "inte fanns" när han växte upp. På hans tid fanns bara en "diagnos": skitunge, besvärligt barn, omöjlig att ha i möblerade rum o.s.v. Så sa man nämligen om de barn som idag får en diagnos, terapi, stödinsatser och mediciner. Samt kärlek som de barn de är, oavsett problemen. När pappa växte upp fanns det bara en lösning på problemet: ungen skulle "skärpa sig". Men när man inte kan det?!? Då växer det barnet upp till en trasig vuxen, som inte fungerar i relationer och på arbetsplatser. Det var antagligen bara tur att pappa aldrig fastnade i något missbruk, för det hade förmodligen legat nära till hands. Men faktum är att jag bara såg pappa berusad två gånger under hela min uppväxt, och den enda narkotika han använde var den smärtlindring han fick då ryggen gick sönder. Och de tabletterna la han av med så snart han hade lärt sig att gå igen. Sedan kom förstås smärtlindringsbehovet tillbaka när hans förtvinade blodkärl i benet tvingade fram en amputation, med åtföljande fantomsmärtor. Men då hade han smärtplåster i stället, och överdoserade aldrig.

Nu måste jag ta paus från det här.