Torsdagskväll 


Om den här kvällen blir lika bra som dagen varit, har jag haft två bra dagar i rad. Känns lyxigt!  :-) 

Igår träffade jag kuratorn igen, och vi hade ett oerhört bra samtal bl.a. om en dröm jag hade samma morgon. I drömmen höll jag på att göra mig i ordning för att gå till just kuratorn, då det ringde på dörren - och utanför stod mamma tillsammans med två sjuktransportörer. Hon stod! På egna ben! Jag slängde mig om hennes hals och vi kramades länge, innan jag tog med henne ut i köket för att laga mat. Så gjorde jag alltid när hon levde och kom hem från dialys eller dagvård, så givetvis följde jag våra rutiner. Själv satt hon vid köksbordet och såg ut att må såååå bra, och jag var översvallande lycklig. Snart kom också hemtjänst (sjuktransportörerna berättade att de ringt dem) och lovade att hjälpa mamma i säng så att hon fick vila medan jag var hos kuratorn. Jag hann dock bara ut på gården då folk omkring började ropa "hon är död - hon är död!" och jag tvärvände, störtade in hemma och fann mamma liggande död i sin säng, med gul, vaxartad hud och stirrande ögon. Omedelbart lyfte jag upp henne i famnen och ömsom vaggade, ömsom skakade henne medan jag grät hjärtslitande... och efter en lång stund började hon att andas. Hemtjänstpersonalen stod mållösa: "Lever hon? Hon var ju död!" Och sedan vaknade jag.

Min omedelbara reflektion på den här drömmen var att mitt inre har börjat träna i att acceptera att hon är död. Det trodde kuratorn också, och så tillade han att kanske jag har skuldkänslor för att jag inte kan fortsätta att ta hand om henne? Vet ni, det har jag nog - och dessutom skuldkänslor för att jag önskar henne tillbaka, för det skulle ju innebära att jag önskar henne tillbaka i sitt lidande igen. Det är förstås inte mamma som sjuk jag vill ha tillbaka - utan mamma som mamma, om du förstår skillnaden. En god vän funderade också på om drömmen kan vara ett uttryck för att "det går att vara levande och må bra samtidigt som man är fysiskt död" - och den tolkningen tror jag också på - det är en högst rimlig tanke utifrån min fasta övertygelse att himlen existerar. Jag har ett dolt, men mycket verkligt, behov av att känna att mamma inte har upphört att existera utan bara befinner sig någon annanstans, där hon är oskadd och frisk igen. Hur som helst tycker jag om min dröm, och jag tänker fortsätta att iaktta vad jag drömmer... för jag behöver "bevis" för att mitt sorgearbete äntligen kommit igång. 

Efter mötet med kuratorn mötte jag Maria och Belle, som var ute och promenerade, och vi gick ner till ICA en sväng innan vi fortsatte hem till henne för att fika och fira lite att huset äntligen är sålt. Därifrån gick Belle och jag hem och vilade, innan vi blev hembjudna till Alex och Daniel för middag (ärtsoppa och nybakt bröd) och fika (med nybakta bullar). Jättegott och väldigt trevligt! För ovanlighets skull kände jag mig så avslappnad att jag bara var - och jag tror att särskilt Alex tyckte om att jag inte gick hem på flera timmar, för hon vill gärna att man stannar länge när man besöker dem. Belle och jag lämnade dem först efter 22 någon gång... då kände jag att det var dags att gå, för de jobbar ju och behöver komma i säng i rimlig tid om kvällarna. Själv satte jag mig att leka vid datorn, särskilt på FB - känslan av avkoppling var så tydlig, så jag unnade mig att bara ha roligt och vara busig.

När jag kröp till sängs unnade jag mig en annan sak: att få läsa ut boken jag höll på med (Oliver Sacks barndomsskildring "Morbror Volfram - minnen från en barndom i kemins värld"... som också är en utmärkt historiebok i kemins framväxt och utveckling). Oliver Sacks är min älsklingsförfattare i den profana litteraturen! Vanligen skrev han om neurologiska sjukdomar och skador, bl.a. har jag en tung lunta om migrän i bokhyllan, för han var en oerhört skicklig och känd neurolog... och människor är ju vad jag är mest intresserad av, vid sidan av Gud, kvantfysiken och kosmologin.

Sedan sov jag gott och minns faktiskt inte nu vad jag drömde... men något var det säkert.  

Idag har jag kört en tvättmaskin och en diskmaskin, börjat läsa i boken "Det finns gränser! Och du kan lära dig att hitta dina egna" av Henry Cloud och John Townsend och tagit det lugnt. För en stund sedan lagade jag en riktigt god korv stroganoff... och i kväll skall Belle och jag vandra över till Alex och Daniel för fika med äpplepaj - mmm! Jag tar chansen att vila själen nu när det faktiskt är lugnt på alla fronter... planerar ingenting och gör bara det som känns bra. 

Å, en sak glömde jag nämna: när jag lämnade kuratorns rum såg jag att min läkare satt på sitt rum, så jag passade på att titta in och be honom om en ordentlig genomgång av mitt hjärta, eftersom jag inte bara har hjärtklappning utan också upplever återkommande "anfall" med yrsel och tunnelseende. Han lovade att skicka en kallelse, så nu kan jag bocka av även den tanken från min inre prio-lista. Förhoppningsvis är det inget allvarligt - men jag vill vara säker.