Natten mellan lördag och söndag

 


Jag är så trött och längtar verkligen i säng... men det går inte riktigt än, eftersom jag dels behöver elda någon timme till, dels precis har tvättat håret. Och  är det någonting jag aldrig utsätter mig för, så är det att krypa i säng med vått hår - det är som att frivilligt beställa en riktigt otäck mardröm! Varför jag drömmer mardrömmar om jag sover med vått hår vet jag inte, men det kanske är värmen och fukten runt huvudet som gör det?

Belle, som legat under gammelmattes täcke och sovit gott i flera timmar, kom upp för att se vad jag höll på med där jag stod och skvalpade med vatten i en balja i köket. När hon förstod att det var tvagning på gång, drog hon sig omedelbart tillbaka... något av det värsta hon vet, möjligen näst kloklippning, är att bli blöt. Istället gjorde mig Robin sällskap, för han är lika fascinerad av vatten som Aragorn var på sin tid... men även han tröttnade när jag råkade stänka på honom, så jag fick avsluta mitt lilla skönhetsbad i baljan alldeles ensam.

Nu sitter jag här och försöker hålla mig vaken den stund som är kvar. Spelade lite datorspel för ett tag sedan, men tröttnade och stängde av... koncentrationen var inte den bästa, och ögonen svider. Istället har jag gjort mig en mugg varm fruktsoppa och lyssnar till tystnaden, funderar på morgondagen och undrar vilken rullstol vi skall ta med oss när vi åker bort till kyrkan (Amnehärads kyrka i Gullspång) i morgon. Utomhusrullstolen är mer praktisk med sina kraftigare gummihjul, men inomhusvarianten är lättare att fälla ihop och dessutom kan mamma köra den själv åtminstone kortare bitar... vilka i-landsproblem man har, va'?! 

Och så tänker jag på ett citat, som en god vän använde på FB tidigare i kväll, om att TV:n kommit att bli en så självklar del av samhället att man inte längre kan välja bort den. Det är något jag absolut inte håller med om - tvärtom tycker jag att det är direkt nödvändigt för människors mentala överlevnad att man då och då stänger av intrycken utifrån för att kunna höra sin egen inre röst. Eller som Michel de Montaigne uttryckte saken: "Envar bör ha ett rum bakom butiken för sig själv" (d.v.s. alla människor behöver kunna dra sig undan för att komma underfund med sina egna tankar och känslor). Utan stillhet och tystnad inga insikter, inget andligt växande. 

När man låter begrundandet, kontemplationen, meditationen, gå riktigt djupt in i ens inre kallas det mystik. Inte att förväxla med mysticism eller magi! En mystiker är en person som tillåter sig själv att vistas i tystnaden och stillheten så länge och så ofta att han eller hon når det allra innersta - som på sätt och vis är det allra yttersta, d.v.s. kontaktytan med det eviga och oförstörbara i livet självt. Jag kallar det Gud, andra har andra namn för det man möter där... för oss alla är det en outsinlig källa till insikter, visdom, frid och sällhet. Men för att ens ha en chans att nå dit, behöver man lära sig att sålla bort det ständiga bruset både utom och inom en själv, larmet från världen och ens egna surrande tankegångar. Det är inte lätt... när man börjar stillna, kryper det som myror i både kropp och huvud... men det är inte heller omöjligt, det kan oräkneliga människor över hela världen vittna om. Och har man en gång upplevt det där speciella tillståndet av inre frid tappar det "världsliga" all tidigare betydelse. Det enda som räknas därefter är det levande... familjen, vännerna, medmänniskorna, djuren och naturen...