Tisdag eftermiddag 


Av tron, hoppet och kärleken, som besjungs genom hela Bibeln och som varit symbolen för det sant mänskliga i årtusenden, har jag burit på tro och kärlek i hela mitt liv. Men hopp? Nej, aldrig. Inte ens som ung närde jag något hopp - jag såg min framtid framför mig och den innebar bara plikter. När man är född fattig, och ser hur familjen sliter för att klara månadens ofrånkomliga kostnader, placerar man omedelbart sig själv i samma kö - nästa i tur att delta i slutet. Lönen varje månad går direkt från inkomst till utgift och så väntar man på nästa lön, och nästa. "Är det  här vad livet handlar om?" funderade jag ofta när jag hade betalat räkningarna och insåg att det inte skulle bli mycket över den månaden heller. Samma sak kände jag när vården och omsorgen om pappa blev för tunga (och det blev allt värre, ju äldre och sjukare han blev). Flytten till Otterbäcken trodde jag faktiskt skulle bli en vändpunkt, för där skulle pappa ha dubbelgaraget att dona i, och den stora trädgården, och källaren med gott om plats för alla möjliga hobbies... men vi hade bara bott där i ett halvår då han fick sin massiva hjärtinfarkt och från den stunden var i stort sett ett talande vårdpaket. Oftast ett gnällande vårdpaket. Eller ett som grät av smärta och rädsla. När han någon stund klarade sig själv, t.ex. genom att titta på film, passade mamma och jag på att gå ut i trädgården och dona medan vi pratade av oss. "När han är borta..." sa vi ofta. Det var då vi skulle få friheten att göra vad vi själva ville! Och så dog han... och ett halvår senare blev mamma sjuk i först hjärtinfarkt, sedan hjärtflimmer som ledde till att hon fick den där speciella pacemakern, och så förstås njurarna som i stort sett la av. Undra på det, så totalt fel som hon hade tvingats leva i skuggan av pappa! Utan att kunna äta vettigt eller ta hand om sin diabetes. Min KÄRLEK svämmade över alla bräddar, och TRON blev bergfast av alla motgångar... men hopp? Nej, vi visste ju redan från början att drömmarna var krossade och allt vi kunde göra var att acceptera faktum. Se sanningen i vitögat och anpassa oss. Missförstå mig inte - vi hade väldigt mycket roligt för oss och skrattade ofta! Men vi såg inte framåt, utan tog varje dag som den kom.

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder..." Det var både pappas och mammas älsklingspsalm (nr. 249, för den som vill veta var de hittar den i Psalmboken), och den sjöngs på bägges respektive begravningar. Det var så vi levde, mina föräldrar och jag.

Nu är också mamma död, och med henne försvann skrattet ur mitt liv under lång tid. Framtiden kunde jag absolut inte tänka på - den viktigaste personen i mitt liv var ju borta, så hur kunde det finnas någon framtid? Och så förblev livet för mig ända till i våras, då jag fick den där förunderliga gåvan av Gud: FRID.

 Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare era 
hjärtan och sinnen i den kärlek och kunskap som
utgår från Gud och hans Son, Kristus vår Herre.
Må Guds, den allsmäktiges, Faderns + Sonens och
den Helige Andes välsignelse vara med er och
alltid förbliva hos er. Amen.

Må de heliga, vilkas lärjungar ni strävar att bli,
visa er det ljus ni sker och giva er sin medkänslas
och visdoms starka hjälp. Det finns en frid, som
övergår allt förstånd; den bor i deras hjärtan som
lever i det eviga; det finns en kraft som gör allting 
nytt; den lever och rör sig hos dem som vet att
livet i allt är ett. Må den friden vila över er, den 
kraften upprätthålla er, tills ni står där den ende 
Invigaden åkallas, tills ni ser hans + stjärna
stråla fram. Amen.

Den här texten utgör slutvälsignelsen i vår mässa, och den är så underbart kraftfull och vacker att jag alltid får gåshud när jag hör eller läser den. 

Frid fick jag... och med den friden som ständig bakgrundsmusik fick jag också slutligen orken att ta itu med allt som bundit mig med kedjor mot marken. Allt som stått i vägen för hoppet och riktningen framåt. Det är därifrån jag har hämtat styrkan att börja förändra mig själv inifrån och gå igenom allt som hänt ur perspektivet att jag agerat fel (t.ex. varit gränslös) och därmed framkallat resultat som skadat såväl mig själv som andra. Och när jag tog itu med allt detta, och lärde mig att programmera om mig själv, kom den där sista biten: HOPPET. I och med att jag lärde mig - inte bara i hu vudet, utan framför allt i hjärtat - att jag enbart kunde förändra mig själv, att jag aldrig skulle kunna vänta mig en positiv förändring hos andra som skulle ge mig vad jag sökte - föll alla bitarna på plats.

När mamma dog sa alla mina syskon samfällt att "nu är det din tur, nu skall du utforma ditt liv som du vill ha det". Jag hörde deras ord och förstod deras uppriktighet, men begrep inte hur det skulle gå till. Vem var jag? Och vad ville denna okända jag? Nu efter denna magiska vår och sommar vet jag svaren på bägge frågorna. Nu vet jag vem jag är och jag vet vad jag vill. 

Och vet du vad? De första stegen är redan tagna. Men om dem tänker jag inte skriva ett endaste dugg ännu, utan avvakta och se vart de leder mig. Vägen är funnen... nu är det dags att börja vandra på den.

Dessutom har jag fått tillbaka skrattet. Man kan inte undvika det, när man är omgiven av glada hundar. Jag är övertygad om att Gud skapade hunden för att lära oss människor vad glädje är!