Fredag, lunchtid 

Det verkar inte som att det är meningen att jag skall blogga just nu, för jag har redan tappat bort två försök innan jag hunnit publicera dem... men jag är envis och gör ett tredje försök, så får vi se hur det går. Brukar ha en funktion som med jämna mellanrum sparar det jag skrivit just för att förhindra att all text går förlorad om något händer, men den verkar ha avaktiverat sig på egen hand (om man kan säga så om en dator?) och just nu törs jag inte strula med tekniken utan bloggar på och hoppas på det bästa. Det trista är att man tappar inspirationen när tekniken bråkar med en... och dessutom, ju längre man kommer ifrån det spontana berättandet, desto svårare blir det att alls beskriva något.

Hur som helst försökte jag i mitt förra inlägg (som alltså försvann) konstatera att januari börjar märkligt. Trots att det har snöat hela natten - vilket jag vet, eftersom jag inte har kunnat sova - är det töväder idag och den lilla snö som låg kvar regnade bort under förmiddagen. Det mest uppseendeväckande är dock att jag har hört fågelkvitter. Och när Belle och jag kom ner till Amnegården, dit vi gick framför allt för att posta ett brev - mer om det senare - upptäckte jag till min häpnad att caféet säljer semlor. Första veckan i januari! (Oj, nu hittade jag plötsligt den där autosparfunktionen jag nämnde här ovan och aktiverade den... låt oss hoppas att det innebär att jag slipper börja om från början fler gånger). Nå, några dylika utsvävningar ingår inte i min skrala ekonomi just nu, så det fick bli en slät kopp kaffe som jag långsamt drack medan jag satt och småpratade med de övriga gästerna på caféet... jag känner ju de flesta sedan förut, både patienter och personal, och passade förstås på att önska god fortsättning även om jag inte riktigt har hunnit starta det nya året än... jag vet, det låter märkligt, men för att kunna förklara vad jag menar behöver jag backa i tiden till i måndags. D.v.s. nyårsaftonen.

Perry, Maria och jag firade nämligen nyårsskiftet hemma hos Alex och Daniel. De hade lagat en sagolikt god middag (entrecote med grönpepparsås, ugnstekt klyftpotatis med rotsaker, smörslungad haricots verts och sallad) och bjöd på glass till kaffet efteråt. Men framför allt bjöd de på "champagne", d.v.s. mousserande vin som de köpt på Systemet för att allt skulle vara som "på riktigt"... och även om de hade ordnat en liten flaska sockerfritt särskilt för mig, innehöll förstås även den alkohol (faktiskt mer än den sort de andra drack). Och jag hade glömt bort att tänka på den lilla detaljen att när man druckit alkohol kan man inte ta mediciner hur som helst... och det var där alltsammans gick fel. För när jag kom hem någon timme in på det nya året, efter att ha druckit den där lilla flaskan på 2 dl mousserande vin, började jag få migrän. Inte av vinet - det var vitt, och jag får mig veterligen bara migrän av rött - utan av den intensiva kvällen i sig. Det låter kanske lite konstigt, men jag är inte van vid att vara omgiven av folk en hel kväll utan andpauser... jo, när jag var ung hade jag det ju så jämt och ständigt, eftersom jag är uppvuxen i en sjupersonersfamilj med ett ännu större umgänge (vi var ytterligt sällan bara familjen hemma - nästan varenda kväll hade vi minst två-tre gäster också)… men det var länge sedan och medan jag var frisk och orkade med en så intensiv tillvaro.

Så där satt jag, nyårsnatten igenom, utan att kunna ta några tabletter mot migränen. Först efter sju timmar fick jag klartecken av en läkare hos 1177 (sjukvårdsrådgivningen) att ta Alvedon, och efter en stund kunde jag äntligen lägga mig. För att vakna två och ett halvt dygn senare.

Nej, nu spetsar jag till det lite... givetvis glömde jag inte bort djuren, utan steg då och då upp för att se till deras behov. Men det skedde omedvetet, jag vaknade aldrig riktigt till på allvar utan agerade mekaniskt, och under de där drygt två dygnen hade jag de mest märkliga "drömmar" (egentligen var det någonting annat, mer som visioner eller vad jag skall kalla det) och särskilt en kommer jag aldrig att glömma för den fick mig att inse hur kvantvärlden fungerar. En fördel med att vara medvetslös eller drömma är ju att logiken kopplas ur - hjärnan slår sig fri från de regler som normalt gäller för ens tankeverksamhet - och just friheten från logik är vad man behöver för att begripa den kvantfysiska verkligheten.  Av samma anledning kommer jag aldrig att kunna beskriva vad jag upplevde... men jag minns det fortfarande, och insikten är lika levande nu. Något jag är innerligt och evigt tacksam för! För är det något som fascinerar mig, så är det kvantfysiken... den är så olikt allt vi tar för sant i världen omkring oss, och samtidigt är det den som allting är uppbyggt av.