Fortfarande söndag eftermiddag 

Min kära väninna Hanna skickade mig en väldigt bra länk om "toxiska relationer"och jag vill gärna dela med mig av den till alla mina bloggläsare:  Things about Relationships I wish someone told me about. Tyvärr pratar kvinnan i filmen väldigt fort, så man måste kunna sin engelska för att hänga med i allt hon säger, men bilderna är tydliga i sig så jag tror att även de som inte är så bra på engelska förstår budskapen.

Att kalla en relation toxisk, d.v.s. giftig, är illustrativt - det talar tydligt om att relationen sakta men säkert förgiftar en. Men det riktigt stora budskapet i filmen är att man inte bär ansvar för andras välmående och att ingen annan än man själv är ansvarig för ens eget. Jo, det finns ett undantag: föräldrars ansvar för sina omyndiga barn. Men i övrigt, i den typen av relationer som jag mest uppehåller mig med i de här funderingarna, handlar det ju om två vuxna individer och hur de beter sig gentemot varandra.

Jag har ju den olyckliga benägenheten att må bra av att få andra att må bra. Reagerade du för ordet "olycklig"? Nej, inte om du har hängt med mig i bloggandet ett tag och sett vad det gör med mig. För visst är det viktigt att vara en äkta medmänniska och att göra allt man kan för att göra den här världen en bättre plats att leva i för alla... men någonstans måste man stanna upp och grunna på ordet "äkta". Inte så att en självisk gärning, som råkar få väldigt bra följder för andra, är mindre värd... det finns faktiskt situationer där det som är bra för en också är bra för andra! Men med "äkta medmänsklighet" innefattas ett slags kärlek som vi (som SD:arna kallar "godhetsknarkare") har väldigt svårt för: att älska oss själva. Jesus gav oss budet (lagen) att vi skall älska vår nästa såsom oss själva, och det har sådana som jag feltolkat som att vi skall älska andra mer än vi älskar oss själva. Eller kanske ännu värre: att vi skall älska alla andra, men inte oss själva. För tro det eller ej - för personer som fungerar som jag gör är det betydligt svårare att älska sig själv än att älska andra. Man kunde tro att egoism låg närmast till hands för alla människor, men så är det absolut inte... tvärtom är det betydligt enklare att älska andra, eftersom man inombords är så nådeslöst medveten om sina egna mörkare delar av personligheten. Åtminstone om man har hunnit en bit på väg genom livet och upplevt otaliga situationer där ens egna fel och brister sticker upp nosen ur gömmorna. Att ta hand om andra kan då komma att bli en livsstil inte för att man är god, utan för att man försöker skyla över sitt eget mörker. 

Det har funnits stunder i mitt liv när jag har velat döda min pappa, bara för att slippa ur en omöjlig situation. När hans ständigt ökande krav och behov sköt undan mitt och andras livsrum till den yttersta gräns där vi faktiskt inte levde själva utan levde hans liv. Att behöva erkänna denna mordlust, när man älskar sin pappa oändligen mycket och vet att han egentligen inte är ond utan bara mentalt sjuk, är svårt... för det får ens självbild att brista i tusentals bitar. Jag har också velat göra andra ondskefulla saker enbart för att jag mått så obeskrivligt dåligt och velat få slut på det tillvaro jag satt fast i... men i slutänden valde jag att i stället utplåna mig själv så att det inte skulle göra så ont att inte få vara mig. Det är därför jag har måst gå i terapi för att hitta tillbaka till mig själv, och det är ingen överdrift att jag faktiskt i flera decennier inte vetat vem jag var. För min identitet gick förlorad redan när jag var barn eller åtminstone ung tonåring. Det låg i pappas intresse att hålla mig kvar tätt intill honom - dels i missriktad kärlek (han älskade mig verkligen, men var ju övertygad om att han egentligen inte hade något existensberättigande propsade därför hela tiden på bevis på min lojalitet och tillgivenhet) och dels för att han inte kunde undvara min och mammas osinliga uppfyllande av hans behov av uppmärksamhet, beundran, hjälp, tröst och stöd m.m. Visst försökte han detsamma med mina syskon, men de drog fortare än en avlöning och skapade sina egna liv på ett säkerhetsavstånd som garanterade att de inte drogs in i den onda spiralen, klokt nog. Jag däremot kunde inte gå, för jag ville inte överge mamma. Men det har jag skrivit färdigt om i tidigare inlägg, så det skall jag inte haka upp mig på nu.

Toxiska relationer har jag haft mer än min beskärda del av - just p.g.a. mitt dysfunktionella beteende att alltid vilja ta hand om alla som kommer inom räckhåll. Har jag nu lärt mig läxan? Njae... det har jag nog egentligen inte, när jag tittar på den där checklistan i filmen som Hanna visade mig på. Så här ser listan ut (min översättning):

1. Undviker du att svara i telefon eller på meddelanden när du vet att det är en viss person                som hör av sig?

2. Mår du sämre efter att ha haft kontakt med en viss person?

3. Har en viss person hotat dig eller hotat att göra illa sig själv för att manipulera dig?

4. Får en viss person dig att känna att du inte kan göra saker på egen hand, utan den personen?

5. Ber en viss person ständigt om hjälp och/eller lånar ständigt pengar utan att betala tillbaka?

6. Pratar en viss person om dig bakom din rygg?

7. Känns det som att du måste gå på äggskal i en viss persons närhet?

8. Kritiserar eller ifrågasätter en viss person alltid vad du gör?

Många av de här punkterna svider att läsa, för faktum är att jag har flera för mig väldigt viktiga relationer som ser ut precis så här (bortsett från punkt 3, tack och lov). Dock börjar jag kunna styra upp dem genom att markera mina gränser och hävda mina behov... och det går rätt bra, åtminstone har de slutat protestera eller försöka övertala mig när jag säger nej eller avrundar ett samtal e.dyl. Och det är ju i sig ett stort steg i rätt riktning. Varför gjorde jag inte det för länge sedan? För att den som inte har någon identitet inte heller har några gränser... en skrämmande enkel sanning. Man tror sig på fullt allvar inte ha rätt att neka. Tvärtom är man övertygad om att man tillhör andra, inte sig själv.

En relation kommer jag med stor sannolikhet bli tvungen att avbryta, även om jag inte vill det eftersom det kommer att vara en "vad var det jag sa"-upplevelse från vederbörandes sida. D.v.s. hen får vatten på sin kvarn att jag "är som alla de andra" och att hen "inte kan lita på någon". När en person ser sin omvärld befolkad av fiender kommer jag bara att bli ytterligare ett namn på den oändliga listan. Men jag börjar nå den gräns där jag helt enkelt inte orkar fortsätta att trampa vatten i meningslösa diskussioner om sådant hen hävdar, som jag själv ser som hjärnspöken. En inbillning kan man inte bekämpa hos andra, bara hos sig själv... så det uppdraget vilar inte på mig utan på hen själv. Och för att kunna inleda en sådan kamp krävs sjukdomsinsikt. Brister jag i ödmjukhet som ser det hen säger som vanföreställningar? Troligen, men då får jag öva min ödmjukhet någon annanstans i fortsättningen... för i den här relationen kommer jag ingenvart.


Skrivet lite senare:

Jag tog en paus och besökte Alex och Daniel för en kopp kaffe, och medan jag satt i deras trädgårdssoffa la jag plötsligt märke till att mitt synfält rörde sig i takt med min puls. Så jag fick tacka för mig, ta Belle med mig och gå hem... det är väl inte ett migränanfall på gång?!? Tar för säkerhets skull mina tabletter och lägger mig att vila.

Men innan jag stänger ner bloggen för nu, vill jag nämna en typ av relation som direkt hamnar i den andra ytterlighetsänden av det spektrum jag talat om: personen som alltid är överdrivet uppåt, som alltid skall skämta och som aldrig vill tala allvar. Den sortens relation verkar till förstone trevlig som omväxling, men åtminstone jag börjar väldigt snart att undra vad som är på tok... för ingen är glad jämt, och en person som så effektivt maskerar alla sina känslor som uppsluppenhet bör har massor av problem under ytan. Så många att man skulle bli förfärad om man fick en glimt av sanningen... så sådana människor undviker jag att inleda en relation, oavsett vilken, med. De är påfrestande nog på en fest, omöjliga som kollegor och direkt otäcka som vänner.