Natten mellan lördag och söndag 

I förrgår avled Daniels pappa i en massiv hjärtinfarkt... och alldeles bortsett från att det är tragiskt, inte minst som han redan för flera år sedan förlorade sin mamma - och jag om någon vet hur det känns att plötsligt vara "föräldralös" och därmed placeras i den äldsta generationen i sin familj - satte händelsen ny eld under en process som startade för några veckor sedan i samband med en dröm jag hade. Jag älskade min pappa innerligt och uppriktigt, men han var en komplicerad själ som ställde till mycket elände för min familj... så när han dog hade vi alla svårt att sörja honom som han egentligen, i djupet av sitt i grund och botten goda hjärta, förtjänade. Det negativa han gjort stod i vägen, och den starkaste känslan kom tyvärr att bli lättnad... även för mig, som nog var den i familjen som drabbades minst av dumheter han gjorde. Först nu, när också mamma är borta, börjar minnen att terrorisera mig i ideliga mardrömmar... och som jag skrev för en tid sedan, har jag börjat förstå att jag nog måste göra upp med minnena efter pappa innan jag kan sörja mamma ordentligt. Och nu, när Daniels pappa gått bort, har mardrömmarna blivit betydligt värre... de har alla det gemensamt att de spelar upp olika scenarier på samma tema: att pappa tvingar hela familjen att flytta till en bostad och en plats ingen annan han själv gillar, och att vad vi än säger så lyssnar han inte. 

En gång, medan jag och mina bröder fortfarande var barn, satt vi i baksätet på bilen medan mamma körde och pappa satt på passagerarplatsen. Våra föräldrar grälade om vart vi skulle åka, och vi barn höll med mamma, varpå pappa kallade oss fyra för egoister. Det var lite grand pappa i ett nötskal: att alla andra skulle ha ansett honom vara egoisten om han ensam ville en sak och vi fyra en annan, och det ändå slutade med att vi måste göra som han ville, föll honom aldrig in. Eller så förstod han det, men kunde inte bortse från sig själv för vår skull. Det sistnämnda är en tanke jag burit med mig ända sedan de sista åren han levde... att han egentligen visste hur fel han betedde sig, men inte klarade av att ändra på sitt beteende. Om inte pappa var i centrum hela tiden, upphörde han liksom att existera... det tror jag att jag har skrivit om tidigare.

Natten till lördag (d.v.s. det jag upplever som idag, men som kronologiskt är igår) drömde jag återigen att vi åkte till en lägenhet som pappa ville köpa. Den låg en trappa upp, och enda vägen dit var en rank spiraltrappa i järn. Inget av rummen hade normala fönster, de enda ljusinsläppen var takfönster i två kök - det ena modernt, det andra gammaldags - och i bostaden fanns också två badrum - det ena modernt och det andra gammaldags - men bara ett enda sovrum. Ingenting stämde liksom med vad en stor familj behövde, och dessutom var lägenheten synnerligen otrevlig på alla sätt och vis. För att inte tala om att pappa i verkliga livet aldrig hade tagit sig uppför en spiraltrappa eftersom han gick med käpp hela min barndom och var väldigt sned i ryggen efter en fallolycka. Hur som helst ville ingen av oss flytta dit, och vi försökte resonera med honom om det orimliga i hans vilja att flytta in direkt på stubben... vi pratade om att det behövdes el, och vi måste ha dit lampor, sängar, bord och stolar m.m. Inget hjälpte - han hade bestämt sig. Men - och här är drömmen olik vad som hade hänt i verkligheten - vi vägrade ställa upp. Min syster och jag rentav sa ifrån att vi skulle åka hem, och så gjorde vi det. Medan mamma (vilket hon skulle ha gjort i verkligheten också) förtvivlat försökte få oss att stanna kvar... antingen för husfridens skull eller av rädsla att bli ensam kvar med pappa, vilket vet jag inte. Pappa hade inte för vana att göra mamma illa - enda gången jag någonsin såg honom höja handen mot henne, gick vi barn emellan och sa ifrån. Däremot blev mamma alltid illa till mods när pappa gjorde sig osams med något av oss barn, för hon ville inte mista någon av oss men inte heller lämna pappa. 

Kanske skall jag inte se de här drömmarna som mardrömmar... kanske är de mera uppgörelser med det förflutna som jag måste gå igenom, innan jag kan lämna det bakom mig. Det gör dem dock inte mindre smärtsamma, och just nu har jag lite svårt att gå och lägga mig... sova måste man ju göra, men det finns stunder då jag önskar att man slapp drömma. Och det är starka ord från mig, som alltid sett drömmarna som en gåva och är tacksam att jag kommer ihåg dem efteråt... t.o.m. i åratal efteråt.