Tisdag eftermiddag 


Insåg med en rejäl suck av lättnad att det inte är förrän nästa vecka jag skall träffa kuratorn igen - vilket betyder att jag har mer tid på mig att plocka ihop de papper (senaste deklaration, inkomst, hyra m.m.) han behöver för att göra i ordning min ansökan om fondmedel. Puh! Däremot behöver jag gå runt och samla ihop mammas dockskåpssaker, för kvinnan som skall få alltihop kommer i kväll... men det är ett kärt nöje, för jag är fortfarande så himla glad att de där prylarna kommer till någon som verkligen uppskattar dem! 

Idag är en sådan där trött dag; jag sov inte i natt, för jag hade så ont i huvudet och kände mig rastlös. Först i gryningen proppade jag mig full med smärtlindring och slocknade... och sedan sov jag som en sten till 15-tiden. Drömde mycket... bl.a. att jag glömde min jacka med plånbok, nycklar och mobil i en väns bil och sedan inte fick tag i henne för att hämta den. En annan dröm handlade om mina gamla vanliga monster: stora arbetsmaskiner som kranbilar, hjullastare och gigantiska traktorer som var ute efter mig. En skillnad från de vanliga mardrömmarna var att jag hade mer utrymme att fly undan... kanske håller jag på att övervinna mina monster i drömmens värld genom att skapa bättre möjligheter att komma ur situationen? Som i verkliga livet, där jag bit för bit skapar mig själv större svängrum och platser/tider som är mina alldeles egna. Ytterligare en dröm handlade om att vi var flera vänner som besökte en trolleributik, där vi hittade en penna som man kunde rita upp saker med som sedan blev "levande": bl.a. ritade vi dörrar, som sedan gick att öppna och gå genom. De här drömmarna väcker många tankar inom mig... de påminner mig om att jag faktiskt håller på att förändra mitt liv till att bli friare, mer mitt eget. Och det var ju precis det jag skulle göra nu när mamma är död, eller hur? Leva mitt eget liv, skapa min egen tillvaro. 

Ute är vädret allt annat än behagligt: ibland regn, hela tiden blåst, och en järngrå, mörk himmel. Riktigt höstväder, med andra ord. Så Belle vill inte gå ut - hon snabbkissar och stretar sedan in till värmen i sin bädd med den tjocka fleecefilten som täcke över sig. Själv omger jag mig med andlig värme: gregoriansk sång, levande ljus, rökelse... och så det ofrånkomliga teet, förstås! *ler stort* Just te är väl inte precis andligt, även om själen lyfter och rentav sjunger en vacker visa när jag dricker det... hm, när jag tänker närmare efter så kanske te är åtminstone en själslig upplevelse, om inte direkt andlig, trots allt?!? Jag säger som engelsmannen: "Tack gode Gud att jag inte föddes före teet!" Eller ett annat favoritcitat jag har: "It's always time for a proper tea". En dag skall jag nog samla på mig te-citat och skapa en liten bok av dem...

Ja, så kommer vi till det jag tog som rubrikämne idag: att jag har beslutat mig för att ta timeout från Facebook någon vecka. Beslutet växte fram under nattens vaka, när jag låg i sängen och funderade på vilka saker som rör upp mina känslor mest och vad jag behöver vila från. Svaret var självgivet: det som gör mig mest arg och frustrerad är alla dessa ändlösa diskussioner om invandrare kontra svenskar, huruvida våldtäkt är en mansfråga eller en kulturfråga samt polariseringar kring om det vi äter och dricker är bra för oss eller farligt. Tre trigger-ämnen i en enda mening. När jag stöter på sådant (och det florerar verkligen!) blir jag argare än jag vill, kastar mig in i debatter jag borde hålla mig borta ifrån eftersom den jag debatterar med inte håller sig till sakskäl och hänvisar till källor som jag personligen finner ovetenskapliga eller direkt lögnaktiga o.s.v... och att jag inte är ensam om att uppleva de här debatterna som både meningslösa och uppslitande har jag fått bevis för av att flera av mina vänner kontaktar mig utanför FB och frågar vad det egentligen är för "vänner" jag omger mig med på FB. Samt förklarar att de är oroliga för att de här online-grälen gör mig illa. Ja, svaret är att de gör mig illa - men jag klarar inte av att hålla tyst när jag möter vad jag upplever som omänskligt, okunnigt, ovetenskapligt och odemokratiskt... för den som tiger samtycker. Vi har fasansfulla exempel på det (och nu tar jag bara upp vad som hänt under de senaste hundra åren): nazismens framfart och de massiva utrensningarna av inte bara judar utan även homosexuella, handikappade, utvecklingsstörda och kommunister; Stalins utrensningar; Pol Pot (Kambodja) och Maos kulturrevolution (Kina); militärdiktaturerna i Afrika och Sydamerika under 1960- och 1970-talen; kommunistskräckens härjningar och den ofattbara rasismen i USA under 1950-, 1960- och 1970-talen o.s.v. o.s.v. i en alldeles för lång lista mänskliga tragedier. Miljoner människor har lidit och dött för att andra har tigit! Så att tiga är inte ett alternativ för mig... jag ser det som min moraliska skyldighet att kämpa mot fördomar, okunnighet och egoism. Oavsett om den kommer från höger eller från vänster, eller bygger på pseudovetenskaplig grund. Ergo: skall jag skapa sinnesfrid omkring mig, behöver jag hålla mig borta från FB som koncept ett tag, för är jag inne där kan jag inte undvika att se och bli engagerad i debatterna.

Hur lång min timeout blir beror på. Jag vet att människor vill att jag är närvarande på FB, de vill veta hur jag mår och prata om helt andra saker än de jag nämnt här ovan - och det vill ju jag också! Jag vill ha någorlunda koll på att mina vänner mår bra, att deras liv är uthärdliga, att de inte far illa på olika sätt... och jag vill ha den fina sociala kontakt som FB ger, eftersom jag inte har ett så stort socialt umgänge här på orten och särskilt inte när jag mår dåligt och behöver stanna hemma (eller på nätterna, när de som mår bra sover).  Samtidigt vill jag inte fuska bort möjligheten att rensa ut oro och ilska ur min själ och mitt psyke en tid, utan verkligen ta vara på den  här perioden av "avhållsamhet". I ett kloster håller man regelbundet s.k. reträtt, d.v.s. en sammanhängande period om åtta dagar (det kallas "oktav") då man är tyst och tillbakadragen, ber och begrundar snarare än är aktiv, stänger av intrycken utifrån för att ge plats för det inre. Så kanske är åtta dagar en vettig timeout-tid? 

Under 1990-talet, när jag arbetade på domstol, hade jag ett par perioder då jag förlorade rösten och tvingades hålla tyst under läkningen. Det berodde vid båda tillfällena på infektioner i stämbanden och struphuvudet, och jag fick givetvis medicin mot det vid sidan av kravet på tystnad. Och i början var det en ren plåga - jag hade block och penna med mig för att kunna skriva ner saker och visa folk jag ville kommunicera med, men insåg snabbt att jag inte hann med i svängarna... när jag hade skrivit klart en kommentar, hade de andra bytt samtalsämne. Då blev jag helt tyst, och bara lyssnade. Satt med, deltog med min närvaro men inte med min röst. Och efter ett tag blev det så skönt att vara tyst att jag faktiskt hade svårt att börja prata igen när läkaren sa att jag fick! Det var en nyttig läxa, som jag aldrig har glömt. För jag är en sådan som gärna pratar i sällskap, som rentav bubblar över när jag är tillsammans med andra... men samtidigt älskar jag tystnaden, och förstår hur oerhört viktig den är för att vi skall höra våra egna tankar. Det är därför jag brukar beteckna mig själv som "en social ensamvarg". 

Det är också det som ligger bakom dagens bildval - en stängd grind, men en grind med tydliga hjärtan...