Söndagseftermiddag 

Först av allt måste jag skriva ner det, som "alla" redan vet men som jag inte präntat ner i min blogg: Philemon tassade över Regnbågsbron i tisdags, den 31 juli, strax före kl. 16.00. Det fanns ingenting att göra för att rädda honom, och alla jag talade med var överens om att han led... så i tisdags släppte jag motvilligt taget och lät honom dö. Olle var mycket hänsynsfull både mot honom och mig, så stunden blev lugn och fridfull... men å, så jag saknar mitt lilla monster! Nu petar ingen ner saker i golvet så att de går sönder, ingen kissar på alldeles fel ställen över hela lägenheten, ingen slåss med de andra katterna, ingen försöker älska med plädarna i soffan, ingen står på köksbänken och vrålar att han är hungrig trots att torrfoderskålen är bräddfylld, ingen trampar på knapparna på CPAP:en så att jag mitt i sömnen blir utan luft och vaknar häftigt flämtande... det är förlamande tyst, för inte ens Robins sorgerop i fönstren eller Rafaels jamande för att tigga gos kan komma upp i samma nivå som Philemons stökighet. Min lilla underbara knasboll, så jag saknar dig! Du glömmer väl inte hur innerligt och intensivt älskad du var? Trots allt du ställde till med, förblev du min älskade unge. Och jag skall aldrig, aldrig glömma dig.

Tystnaden talar också om annat denna stillsamma söndag... om min inneboende oro, till exempel. Mitt beslut att inte gå in på Facebook innebär att jag måste förändra mina inrotade vanor - jag kan inte dela med mig av artiklar jag läser i tidningarna, som berör eller väcker frågor, och diskutera dem med andra. Jag kan inte kolla hur mina vänner mår. Jag kan inte lägga ut bilder på mina virkalster (fast just den detaljen vore det lite förmätet att haka upp mig på, eftersom jag de senaste två dagarna har lagt ut över fyrtio sådana bilder i ett album så att folk kan se vad som finns att köpa). Det är så här det är att leva i kloster - man är inte i ständig kontakt med omvärlden, kommunicerar inte med andra än de som finns i samma rum (annat än när man skriver brev). Och det är avsiktligt; hela meningen är att det skall bli tyst utanför ens själ, så att det som finns inuti själen hörs bättre. Bryter jag mot detta genom att blogga? Nej, att skriva tillhör klostertillvaron och det spelar ingen roll om man använder gåspenna eller tangentbord. Det viktiga är tystnaden och stillheten, som skapar en öppen kanal mellan individen och det gudomliga. Man städar bort bråten för att göra plats för det heliga, kan man säga. 

När jag slog upp Bibeln idag, visste jag inte var jag ville börja. Vad behöver jag mest just nu i form av Lectio Divina? Det blev Uppenbarelseboken, Johannes visioner om himlen och framtiden. Den stora utmaningen ligger i att läsa långsamt och kontemplera orden... jag är ju sedan barnsben en snabbläsare som i regel kan läsa ut en bok på några timmar och ändå ha förstått innehållet. Men att läsa styrd av den Helige Ande är annorlunda - där "arbetar man mot evigheten" som min biskop sa till mig en gång. Det är lite lustigt att tänka på att jag i det stora hela är en långsam varelse; långsam i rörelser och långsam i tanken... men jag läser fort, och vill gärna komma till saken i diskussioner - bortsett från konversationer, som ju är menade att ta flera timmar i anspråk och inte leda till någon "sak" - och när jag kör bil är min reaktionsförmåga blixtsnabb. Det är väl som med allt annat, antar jag... jag är en blandad varelse. 

Om några timmar skall jag vandra bort till Equmenia-kyrkan och vara med på deras sångkväll. Det ser jag fram emot! Att be tillsammans med andra och sjunga lovsånger är en viktig del i mitt andliga liv. Nina och Maria skall också dit, har jag fått veta, så det blir säkert en trevlig upplevelse. 

I övrigt gör jag i stort sett ingenting alls. Belle och jag tog en väldigt lång skogspromenad för någon timme sedan - vi vände inte förrän mina höfter började säga ifrån (man är ju inte direkt ung i kroppen längre). Så har jag virkat och lyssnat till vindens sus i träden utanför fönstret. Jag sov bra i natt också, vilket säkert bidrar till att jag, bortsett från mitt som vanligt trilskande huvud, mår så bra idag. Allting är som det skall vara en vilodag. Även om det innebär att jag inte har något särskilt att skriva om här i bloggen - hihi!