Onsdag kväll 

Funderar så mycket på detta med telefonen... de som ringer till mig kan ju givetvis inte veta när det är lämpligt eller om de råkar störa mig (själv frågar jag alltid om jag ringer olämpligt just för att vara beredd på svaret "ja, kan vi pratas vid senare?" eller liknande)... men det är svårt att koncentrera sig på t.ex. en andlig bok eller djup bön när man blir avbruten av ringsignaler. För även om jag ställer telefonen på "tyst" kan jag inte göra samma sak med paddan... eller kan jag det? I så fall ber jag den som vet hur man gör att berätta det för mig! Jag kan ju av olika anledningar behöva ha paddan påslagen, t.ex. för att kolla upp texter eller något annat faktabaserat som stöd för det jag just då sysslar med... men vill inte tala med någon. Hur gör andra när de behöver vara ifred och ändå behöver ha tillgång till tekniken?

Det här med att koncentrera sig är svårt; det talade Maria och jag om när vi sågs i eftermiddags. Hon har en hörselnedsättning som gör att hon blir väldigt trött i huvudet när många talar samtidigt eller det spelas musik etc. runt om henne. Mamma pratade också ofta om det, att just detta att höra många röster samtidigt gjorde att hon egentligen inte hörde en enda ordentligt utan bara ett slags "röstbrus". Tänker också på alla mina vänner som lider av ME (utmattningssyndrom) eller neurologiska, psykiska eller känslomässiga svårigheter och därmed blivit extremt ljudkänsliga... att vila innebär då inte bara att man sitter eller ligger bekvämt någonstans och ingenting gör, utan också att man måste befinna sig i en tyst och stillsam miljö där ingenting händer eller hörs. Själv har jag tinnitus, som blir värre av ljud jag inte valt själv, och min hjärna klarar inte av att "hålla ihop" tankarna när folk pratar, spelar musik eller har andra ljudliga aktiviteter för sig i min närhet. Ibland undrar jag om detta är något som dykt upp de senaste decennierna, med tekniken och den allt stressigare omgivning vi för det allra mesta befinner oss i... eller har det alltid funnits människor som inte står ut med ljudfyllda miljöer? Vi verkar vara så många numera, menar jag. Förut kände jag ingen annan än klosterfolk som älskade tystnad... nu verkar nästan alla mina vänner lida av "sound pollution" ("ljudnedsmutsning"?) och blir fysiskt sjuka av andras ljud. Kanske lever vi för tätt inpå varandra numera? Kanske visar vi inte varandra tillräcklig förståelse för att somliga behöver ha det tyst, därför att vi själva inte har samma behov? Eller så handlar det i sistnämnda fallet av att den som inte är ljudkänslig tycker att den har lika stor rätt till sina ljud som den andre har rätt att slippa dem... och vem skall då prioriteras?

En vän frågade mig tidigare idag om jag ville komma över på en fika framåt kvällen. Jag sa att jag skulle fundera på saken och höra av mig... men när jag kom hem och möttes av mejl m.m. med besked om ganska många nya förbönebehov att lägga till den långa listan över dem jag redan ber för, bestämde jag mig för att nej, kvällen måste få ägnas åt bön. Skickade alltså ett SMS och tackade nej till fika. Sedan stängde jag av ljudet på telefonen och datorn (men stängde inte av den, eftersom det är där jag har bönelistan). Men hade totalt glömt bort paddan, som mitt i min bönestund började ringa envetet. Det var den där vännen som ringde via Messenger när jag nu inte hade svarat i telefon (vilket jag inte visste, eftersom jag hade stängt av ljudet), och jag försökte tänka bort ljudet... men det var stört omöjligt. I stället väntade jag till ringandet tystnade och skickade ett kort svar om att jag behövde be och inte hade tid att prata. Vännen kontrade med att hen bara skulle fråga om jag skulle komma, och jag svarade "Fick du inte mitt SMS?". Sedan blev det tyst... men eftersom de flesta av mina vänner inte är kristna, och absolut inte förstår meningen med att be, förstår jag ju att mitt skäl inte verkade rimligt för hen. 


Skrivet en liten stund senare:

Jag kollade bland "Inställningar" på min padda och hittade inte bara hur man gör - den går t.o.m. att ställa in på "Stör ej" speciella dagar, klockslag (efter/före) och särskilda händelser! Så nu har jag ställt den på läget "Stör ej" efter kl. 20 på vardagar och 18.30 på helger samt för varje dag före kl. 10... verkligen praktiskt! Det finns definitivt fördelar med tekniken också... 

Åter till tankegångarna! Det här med bön är något som man måste vara troende själv för att förstå, tror jag. Särskilt hur viktig den är - oavsett om man ber för andra eller umgås med Gud - och att den intar en högt prioriterad plats i ens liv, t.o.m. före sådant som socialt umgänge eller andra plikter. Det går inte ens att säga sig vara kristen utan att samtidigt vara en bönemänniska, eftersom alltsammans handlar om ens personliga relation med Gud Treenig (Fadern, Sonen Jesus Kristus samt den Helige Ande)... annars reducerar man sin tro till ett slags allmän moralkodex. Och då behöver man varken kyrka, präster, Bibeln, gudstjänster, böner eller något annat som hör till utövandet av kristendomen.

För mig är bönen lika viktig som mat och sömn. Därför skjuter jag regelbundet allt annat åt sidan för att försjunka i bön - givetvis sedan jag sett till att ingen, vare sig djur eller människa, far illa medan jag ber - så ofta jag ges tillfälle. Det kommer före allt som inte handlar om livets grundläggande behov, och jag kan absolut förstå att den tanken är svår för andra... det är därför jag skriver om den här. En fika är t.ex. inte ens i närheten av lika viktig, oavsett om den sker med en person jag älskar och värderar högt. För det jag gör i dess ställe, när jag nu tackar nej till en fika för att be, är ju att "fika" med Gud! Och säger något i stil med att "du, jag är så väldigt orolig för den och den personen... snälla, kan du ägna Dig åt hen och hjälpa hen?" Nota bene, det är Gud som vet vad som behövs bäst - varken jag eller den jag ber för. Vi vet så sällan vad som faktiskt är bäst för oss... och vi ber ofta om väldigt tanklösa saker där vi inte funderat tillnärmelsevis tillräckligt på konsekvenserna eller hur vi formulerar oss. Har ni läst H. G. Wells historia om mannen som uppfyllde människors önskningar? En man ville "gå ner i vikt" och det beviljades honom: han var fortfarande lika tjock, men blev lätt som luft och svävade som en heliumballong under taket i rummet. Vad hade hänt om han hade gått utomhus? Själv begick jag misstaget att be Jesus Kristus att få dela hans lidande under påskveckan... det var sista dagen jag kunde arbeta, redan samma kväll låg jag på akuten med ett migränanfall som var så intensivt att alla trodde att jag hade fått en hjärnblödning. Man skall vara väldigt försiktig med vad man ber om! Det finns en anledning till att Jesus lärde oss att be "Ske Guds vilja"... det är bara att tänka på jämförelsen med ett barn som vill "vara uppe hela natten och äta hur mycket godis som helst"... hur tror ni det barnet mår dagen efter? Och det vet föräldrarna, varför de ibland säger nej till vissa önskemål. Precis som Gud gör, om vi ber om sådant som inte är bra för oss.