Torsdagskväll 

Jag ber om ursäkt i förväg, men det här blogginlägget kan inte bli annat än rörigt.

Idag skulle jag ner som hastigast till diabetessköterskan på Närhälsan för att diskutera min senaste blodsockerserie. Jag kom dit strax före kl. 13... och kunde slutligen gå därifrån ungefär 16.20, efter att ha fått ett antal tuffa besked och genomgått några undersökningar jag inte var beredd på. Frågan är hur jag skall berätta det här för min omgivning, utan att skrämma någon och utan att skapa den oro som jag av egen erfarenhet vet att bredvidstående brukar uppleva? Det är alltid enklare att vara den drabbade än att behöva stå bredvid och ingenting kunna göra... 

Hur som helst börjar vi med det jag kom till Närhälsan för: mitt blodsocker. De prover jag lämnade i måndags har nämligen visat sig vara allt annat än bra... mitt HbA1c har rakat i höjden rejält på bara två månader, vilket gör att jag måste göra förändringar som blir jobbiga inte bara för mig själv utan även för mina vänner. Jag blir tvungen att lägga om kosten ännu mer än jag redan gjort, praktiskt taget helt utesluta sådant som såser, pasta, potatisprodukter (potatis, pommes, klyftpotatis, kroketter o.s.v.), korv, ost, glass och allt annat bröd än fullkorn och äkta surdeg (vilket bl.a. utesluter hamburgerbröd). Som ledning för hur jag väljer bl.a. bröd fick jag några enkla siffror att komma ihåg: Mindre än 5 % "varav sockerarter" och mer än 7 % fibrer. Det här innebär att jag måste ta farväl av några saker som jag egentligen älskar, som t.ex. ost och potatis. Det innebär också att jag inte längre kan äta hos mina vänner, eller rättare sagt, jag kan äta tillsammans med dem men måste ta med min egen mat. Jag kan inte äta tårta och kaffebröd när jag blir bjuden, t.ex. på födelsedagsfiranden, utan får göra som t.ex. biskopinnan (hon har celiaki) och ta med eget kaffebröd - eller avstå.

Och så det som blir näst knepigast: jag kan inte längre handla så billigt som jag brukar, utan tvingas satsa på betydligt dyrare mat som t.ex. kött och kyckling (givetvis ekologiska produkter), vitfisk, bättre bröd, sockerfri fil och yoghurt o.s.v. Alternativet är förstås att minska variationen i min mathållning, men det är knappast hälsosamt... jag måste fortfarande få i mig en allsidig kost, och dyrare (jag menar förstås inte lyxigare, utan av högre kvalitet) råvaror kommer att ge mig mer av det som är bra för mig - men klarar min budget av utmaningen? Det blir till att dra in på annat, skjuta upp och planera om investeringar jag hade tänkt göra... hälsan är det allra viktigaste i mitt liv, så nu får vi helt enkelt göra så här och så får annat stryka på foten tills vidare i alla fall. Och så det allra knepigaste av alltihop: jag måste jobba ännu hårdare mot suget efter sådant jag absolut inte får äta. Det blir inte lätt, faktum är att det redan är svårt som det är.

Tyvärr stannade inte frågan där under mitt besök på Närhälsan. Provsvaren visade också det jag är allra mest rädd för - mina njurar har börjat ta stryk. Kreatininet är fortfarande okej, men albuminet avslöjar att njurarna inte orkar med den belastning de utsätts för. Skall jag lyckas stoppa det här, måste jag börja NU och inte vackla i min beslutsamhet... annars kommer jag snart att gå samma väg som mamma gjorde.

Eftersom njurarna signalerar varning, beställde min diabetessköterska en ögonbottensundersökning så snart som möjligt och ordnade dessutom med en remiss till hjärtmottagningen på KSS (den lär dock ta betydligt längre tid)... detta också p.g.a. vad jag berättade om de episoder (jag vill inte kalla dem anfall, för det låter alltför brutalt) som jag har allt oftare, med hård hjärtklappning (som känns som att hjärtat sitter strax under halsen), tunnelseende, ringningar i öronen och svimningskänslor m.m. Det togs också ett blodtryck (som var för högt, trots min medicinering), syresättning (som var bra) och EKG (som också var bra). Mellan varje undersökning måste jag sitta och vila i minst tjugo minuter, och efteråt vänta på provsvar - det var därför det tog så lång tid.

Sist, men inte minst, gjordes det en grundlig undersökning av mig från topp till tå... och det var då knölen i höger bröst upptäcktes. Och därmed beställdes ännu en undersökning: en mammografi skall göras den 27 maj. Nota bene, jag har googlat lite på det här under kvällen och fått fram att över 80 % av alla knölar i bröstvävnad är godartade - så jag har inte för avsikt att tänka "bröstcancer" än, och hoppas att ingen drar förhastade slutsatser för det kan vara - är med största sannolikhet - något helt ofarligt. 

Nu snurrar det rätt bra åtminstone i min skalle, så låt mig summera det: min diabetes kräver att jag tar ännu bättre hand om mig och täpper till precis alla luckor i garden. Jag skall få mina ögon och mitt hjärta undersökta. Och så skall jag på mammografi för att kolla upp knölen i mitt högra bröst. Min matbudget måste ökas ordentligt (och diverse annat läggas på is) och jag måste göra för min egen skull vad jag brukade göra för mammas: fortsätta att förkovra mig i näringslära och lära mig ännu mer om riktigt bra diabetes-matlagning. Dessutom måste jag avstå ifrån mina vänners goda mat och ta med mig egen när vi äter tillsammans. Lyckligtvis är kaffe och te helt okej! *försöker lätta upp stämningen*

Innan jag gick hem efter denna omtumlande upplevelse, passade jag på att besöka biblioteket och förtidsrösta i EU-valet. Det var snabbt gjort, för jag har läst på och studerat olika alternativ, så jag visste precis vad och vem jag skulle lägga min röst på.

Därifrån gick jag hem till Skärva, men inte till mig utan till Maria som hade varit snäll och hämtat Belle. Jag hade ju lämnat lillvoffsan hemma, eftersom jag bara skulle vara borta en halvtimme... men sedan, när jag insåg att besöket på Närhälsan skulle dra ut på tiden, ringde jag Maria som genast hämtade hem Belle till sig. Och hos Maria kunde jag sedan sitta och fika medan jag pratade av mig om vad som hänt. Marias mamma hade samma sjukdomar som min och dog på samma sätt, så hon (Maria, alltså) vet precis vad jag tänker på och vad som gäller i de här frågorna. Sedan fortsatte jag hem till Alex och Daniel, berättade allt för dem också och mötte stor förståelse - faktiskt mer än jag hade trott, för jag vet ju hur viktigt det är för Alex att jag äter hos dem flera gånger i veckan och att hon blir ledsen när jag tackar nej till saker som hon vill bjuda på. Nu lyssnade hon dock och förstod, vilket verkligen värmde mitt hjärta! Och jag förklarade att vi absolut kan fortsätta att äta tillsammans, bara olika saker - jag ordnar min egen mat, för de skall absolut inte förändra sina matvanor eller vad de handlar. De är inte diabetiker och de skall fortsätta äta den mat de vill ha. Maria förstår också, och till middagen i morgon kväll - som Maria skall bjuda på - tar jag förstås med mig egen mat medan de andra äter vad Maria tänkt laga till. Sedan fortsätter vi hem till Alex och Daniel för fika och målarcirkeln.

Givetvis höjdes mina medicindoser också - både insulinet och tabletterna. Det glömde jag visst att nämna.

Nu sitter jag här i soffan och försöker tänka klokt. Utan panik, så var inte orolig för mig. Jag tänker inte ägna mig åt katastroftänkande, ens om det skulle visa sig att mina njurar går sönder, jag har cancer eller är på väg att bli hjärtsjuk. För det första tror jag att situationen går att vända, innan det är för sent... och för det andra är det inte produktivt med självömkan. Det försvagar bara ens försvar, om du förstår vad jag menar.

Jag fick goda nyheter också: mitt kolesterol är mycket bättre numera. Och så är de klara med bygget av utomhusgymmet borta vid tennisbanorna - dit skall jag gå med Belle och träna, har jag redan bestämt mig för. Nu är det dessutom torrt i skogen, vilket gör det möjligt för Belle och mig att göra våra skogspromenader ännu längre... det gillar vi bägge två!

Jo, förresten... jag fick ett ledsamt besked till. Min diabetessköterska går i pension. Missförstå mig rätt nu - den nya kommer säkert att vara jättebra. Men hon jag haft hittills kan både min och båda mina föräldrars medicinska historia utan och innan... sådant är svårt att ersätta.