Söndagskväll 

Jag försöker sätta ord på hur den här helgen har varit, men det är så svårt... känslorna är starka, men att beskriva dem i ord är nästan omöjligt. Däremot har jag kunnat gråta mycket, och det känns bra - jag gråter alldeles för lite, låser in sorgen och vemodet inombords utan att egentligen veta varför. Kanske för att jag är van vid att andra behöver utrymmet bättre? Kanske för att jag faktiskt är rätt privat med sådana känslor? Kanske för att jag inte vill tynga andra med min sorg? Jag vet inte, men de gånger muren brister mår jag bra av det... och igår kväll, när jag deltog i minnesgudstjänsten i Amnehärads kyrka för alla som har avlidit sedan förra årets allhelgonahelg, kunde jag gråta fritt utan att bry mig om vad någon tänkte eller tyckte. Hela gudstjänsten igenom samtalade jag inuti mitt hjärta med mamma... berättade hur hon fattas mig, hur jag saknar henne och hur svårt jag har att komma vidare i tillvaron nu när hon är borta. Dagarna går, men ingenting blir liksom helt - det är bara en räcka dagar, den ena efter den andra, utan sammanhang eller mening... nu satt jag långt fram i kyrkan med Maria på ena sidan och Alex och Daniel på den andra och bara lät tårarna rinna, sjöng för både mamma och mig i psalmerna (lyckligtvis hade de valt sådana som jag kunde: 231 - mer känd som "Amazing Grace", 285 "Det finns djup i Herrens godhet", 169 "I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor" och 172 "De skall gå till den heliga staden") och lyssnade med stor igenkänning till lyrkoherde Charlotte Holmgrens fina predikan om vad sörjande anhöriga uttrycker i samtal med henne i samband med begravningar (givetvis bröt hon inga förtroenden - hon gav bara röst åt sådant sörjande känner, tänker och upplever). Under ljuständningen framför altarringen nämndes alla de avlidnas namn när ett ljus tändes för dem i den stora ljusstaken och mamma var bland de första så hennes ljus hamnade långt ner vänt mot altaret - en perfekt plats för henne, tänkte jag direkt: mamma ville inte dra uppmärksamheten till sig, men var alltid vänd rakt mot Gud. 

Kyrkan var knökfull, och när vi kom ut efter gudstjänsten brann många hundra ljuslågor i gravljus på gravarna och i minneslunden - det var så vackert! Själv hade jag tänt ljus för mamma i minneslunden, och jag vet att flera i min familj tänt ljus på vår familjegrav vid Boo kyrka och Mary har tänt ljus för mamma vid Sorunda kyrka, där mamma döptes, konfirmerades och vigdes och där hennes föräldrar ligger begravda. Du är definitivt inte bortglömd, älskade mamma...! 

Nu stundar snart advent och sedan jul- och nyårshelgerna, och i år kommer inte Torbjörn hit - det fick jag reda på idag, och jag förstår att han vill slippa den långa resan och all stress med att åka runt och lämna julklappar hitan och ditan innan han drar sig tillbaka hit över själva helgdagarna. Givetvis har jag försäkrat att det är okej för min del, att jag förstår honom och att jag kommer att fira jul oavsett... den blir bara "mindre" på det viset att jag inte gör lika mycket julmat (kan t.ex. skippa sillen och några andra rätter som bara mamma och han åt) och inte behöver se till att här finns godis, choklad m.m. Däremot tänker jag faktiskt ställa upp julgranen senast till Luciadagen för att lysa upp mörkret och mitt tungsinne lite grand... och jag tänker fortfarande baka rågsiktskaka, även om jag nu inte behöver göra lika många för att täcka behovet av doppbröd. För nu blir det ju bara jag som doppar. Förutom Torbjörn känner jag inte till någon som gillar dopp-i-gryta, så det är ju ingen mening att göra mer än jag själv äter upp.

Innan advent är det dock i stort sett hela november kvar... och optimist som jag är, trots allt, hoppas jag få ett positivt besked från den där fonden som kuratorn har hjälpt mig att söka medel från. De skall, om jag minns rätt, hålla sitt möte om saken i morgon och sedan höra av sig med besked... och jag ber Gud att de förstår mina behov och åtminstone hjälper mig att få igång bilen. I slutet av november fyller nämligen mina syskon Annika och Tommy 60 år, och även om jag inte har råd att åka ända till Stockholm för att fira Tommy skulle jag väldigt gärna vilja åka och hälsa på Annika (hon bor utanför Lindesberg) några timmar. Det är verkligen svårt att vara utan bil när man bor så här! Jag har givetvis klarat mig, för jag har ju ICA på gångavstånd och igår upptäckte jag till min glädje och lättnad att jag orkar gå ända bort till Amnehärads kyrka om jag tar det lugnt på vägen... okej, jag hade rejält ont i både höfter och rygg när jag kom hem, men nu vet jag att jag kan gå till gudstjänst även i den kyrkan och inte bara till Equmenia (som ligger bara några minuters väg härifrån). Och det är just gudstjänster jag behöver mest av allt! De har inte LKK::s underbara liturgi, men de är i alla fall gudstjänster...

Snart lämnar Olaf och Jessie oss (troligen hämtar Carina och Ingo dem i slutet av den här veckan) - något jag bävar lite grand för. Det är verkligen underbart att ha dem här! Alldeles bortsett från att bägge är härliga, gosiga och rara katter, påminner de mig om något jag faktiskt är bra på, något som definierar mig som person: att hjälpa katter att må bra. Faktum är att om jag hade råd, skulle jag gärna ha några fler katter än "bara" Robin och Rafael... men det har jag inte, så jag skall inte försätta mig själv i knipa p.g.a. mitt stora hjärta. Hur som helst är jag tacksam att de är här nu, för de lyser verkligen upp dagarna och fungerar så väldigt bra ihop med min egen flock. Olaf låter t.o.m. Belle nosa på honom, och Robin leker med Jessie om de har minst en kattlängds avstånd mellan sig - tassar en pappersboll mellan sig eller hjälps åt att jaga da bird (en fjäderleksak). Jessie sover också åtminstone en del av natten på en kudde i sovrumsfönstret, ovanför elementet, medan Olaf sover i stolen där jag har en tjock, varm filt liggande... han har försökt ta sig upp i sängen, men då morrar Belle åt honom - antagligen tycker hon att han tar väl mycket plats ändå - hihi! Och alla djuren äter sedan länge i köket, sida vid sida, utan att störas av varandras närvaro. Ändå har det bara gått tio dagar sedan de kom hit... tala om snabb anpassning! 

Nej, nu är mitt kaffe klart, känner jag på doften... och medan jag dricker det skall jag ägna mig åt något hemligt ;)