Natten mot torsdag 


Det är lite rart ändå... när jag går upp, därför att ångesten tvingar upp mig ur sängvärmen, kommer fyra sömndruckna katter och en lika sömnig hund vinglande för att samlas runt mig här i soffan i stället för att vi alla ligger i sovrummet. Sedan somnar de om, nerbäddade i filtar och plädar, de små pälsklingarna, medan jag sätter mig vid datorn och dricker te för att lugna nerverna. Mina djur förstår hur viktiga de är för mig, och hur mycken trygghet de förmedlar genom sin närvaro!

Ute verkar det storma, och det gör det inombords också.

Det som förstörde nattsömnen var - som så många gånger förut - tankar på ekonomin. Varför börjar man alltid tänka på sådant mitt i natten? Man kan ju ändå inte göra något åt saken.

Allt började med att jag behövde gå på toaletten, och där inne satte jag mig att bläddra i nya numret av Hem & Hyra (Hyresgästföreningens medlemstidning). Plötsligt fastnade min blick på några ord som gav mig kalla kårar: det stod att de flesta hyresvärdar numera kräver att hyresgästens inkomst uppgår till minst tre gånger vad hyran kostar. I mitt fall skulle det alltså innebära att min pension borde vara kring 20 400 kronor efter skatt! Men den är "bara" cirka 9 000 kronor inklusive bostadstillägget. En lång stund satt jag som lamslagen, plötsligt påmind om att jag numera bara har halva den inkomst jag brukade ha att betala alla kostnader med, tanka bilen och handla mat för. Eller rättare sagt, mindre än halva - för mammas pension var större än min. Och redan då var det ofta kris, som ni vet.

Samtidigt funderar jag vidare... det är bara jag som står på kontraktet, och jag minns inte om vi trots det var tvungna att uppge bägges inkomster för att godkännas som hyresgäster. Å, denna eländiga hjärna som aldrig vill fungera när den behövs! Jag minns inte, och dum som jag var har jag inte heller skrivit något om det i bloggen. Borde (och törs) jag kontakta hyresvärden och fråga hur det blir nu? För vet ni, lika intensivt som jag ville bort från huset, lika intensivt vill jag stanna här. Jag har rotat mig i detta nya hem, känner mig trygg och trivs. Djuren mår bra och beter sig som om de också känner sig trygga och trivs. Kan jag bli tvingad att flytta? Tänk om Försäkringskassan tycker att jag inte skall stanna i en så här dyr bostad, utan flytta till något mindre och billigare? De kanske vägrar höja bostadstillägget... och då bryter min nya, bräckliga budget totalt samman. Å andra sidan (det minns jag!) hade jag ju dubbelt så stort bostadstillägg och räknades som ensamboende i lägenheten de första månaderna, då mamma fortfarande - av vårdtekniska skäl - var skriven på adressen i Otterbäcken. Kan det bli annorlunda bara för att hon inte längre finns kvar i bakgrunden, som hon gjorde då? Alltså, att hon skulle flytta in här, bara inte just då. Vilket jag ju av uppenbara skäl inte längre kan hävda.

Min bror Torbjörn har givit mig ett lättfattligt budgetprogram, som jag som bäst håller på att anpassa efter mina personliga siffror. Det är tänkt att ge mig en bättre översikt och mindre ångest eftersom jag får koll på varenda liten krona... och en kär vän till mig har lovat hjälpa mig att gå igenom allting, både inkomster och utgifter, i samma syfte. Själv skalar jag av precis allt jag inte absolut måste ha kvar... men tyvärr är det ändå mycket att betala: hyran, elen, hemförsäkringen, djurens försäkringar, allt som hör till bilen (skatt, försäkring, besiktning o.s.v.). , bredbandet, medlemsavgifterna till Hyresgästföreningen, kyrkan och Njurförbundet, TV-licensen... ja, ni förstår hur jag menar. Mat, bensin (har verkligen dragit ner rejält på den posten, men helt utan bil kan jag inte vara), mediciner och vårdkostnader måste också räknas med. Det är dyrt att leva... *suckar djupt*


Skrivet lite senare

I mitt förra inlägg - eller var det förrförra? - hintade jag att jag inte hade kunnat föreställa mig vad som skulle hända när mamma hade gått bort. Sedan tappade jag förstås tråden och började skriva om annat, som visserligen var relaterat till samma tankegångar men ändå lämnade spåret s.a.s.

Vad jag tänkte på var hur min kropp rent fysiskt har förändrats av att jag sörjer.

Diabetesen är bara en detalj i det sammanhanget, men naturligtvis viktig eftersom en dåligt skött diabetes sliter hårt på hela kroppen - hjärna, lever, njurar, hjärta och kärl, ögon o.s.v. Hela ämnesomsättningen (metabolismen) är upp och ner: jag äter på helt fel tider, eftersom jag sover på helt fel tider, och jag äter annorlunda. Inte mindre diabetiskt, men annorlunda. Och precis som den gången för många år sedan när jag försökte banta med Nutrilette (som man dricker, inte äter) har jag börjat att dricka mer än äta. D.v.s. jag dricker mängder av te, kaffe och kranvatten, samt bygger på med lightcola, sockerfri saft, sockerfri nyponsoppa och sockerfri blåbärssoppa. Den där Nutrilette-sommaren slutade jag faktiskt till sist att äta helt och hållet... så kan jag lyckligtvis inte göra nu, eftersom jag blir hungrig och vill ha något att tugga på.

Och här kommer vi in på ytterligare en detalj: jag har börjat bli sockersugen. Det är i.o.f.s. logiskt: högt blodsocker beror på att cellerna inte släpper in det socker man äter (och det finns många olika sockerarter: kolhydrater, laktos, stärkelse, fruktos m.m.) utan det blir kvar ute i blodbanan medan cellerna "svälter". Insulinet är ett slags nyckel som låser upp cellerna så att de kan ta emot sockret... så utan insulin, används inte sockret som det skall (som bränsle i cellerna) utan cirkulerar i blodet i stället. Varpå mätaren skriker att man har för högt socker. Och cellerna, som inte får något socker, ringer till hjärnan och skriker att de vill ha mer socker... vilket får mig att längta efter godis, kaffebröd, snacks m.m. Frukt? Ja, det innehåller socker, som sagt - men ett socker som tas upp mer långsamt av kroppen. Det cellerna i sitt "svälttillstånd" kräver är en "quick fix", om ni förstår vad jag menar.

Så nu har jag bestämt mig för att köpa hem en stor påse morötter och gnaga på dem varje gång sockersuget slår till. 

Migränen är också eländig sedan mamma dog - men det var mer väntat. Jag har migrän nästan jämt, åtminstone migränungar som gör ont i ögonhålan och på triggerpunkter högst upp i hjärnan, och när jag inte har migrän har jag spänningshuvudvärk. Och vet ni, jag har alldeles utmärkt smärtlindring här hemma... men känner stor tveksamhet för att ta dem så ofta som jag skulle behöva. En av de saker jag lovade när mamma dog var att göra allt jag kan för att inte hamna i hennes situation... och att äta mycket smärtlindring sliter hårt på njurarna. Så jag tar bara medicin när jag inte på något vis står ut med smärtan, tvärt emot vad neurologerna rekommenderar (de säger nämligen att det bästa är att ta smärtlindringen så snart smärtan startar, och inte vänta för länge för då fungerar medicinen sämre).

Sovandet (dels min sömnrytm och dels allt det som gör mig sömnlös) är det tredje stora problemet. Jag har fått insomningstabletter och de fungerar rätt bra, men också här tvekar jag inför att ta dem för ofta eftersom även sådant skadar njurarna. Dessutom vill jag inte hamna i situationen att jag blir beroende. Sover gör jag, men på udda tider - oftast är jag sömnlös på nätterna och sover sedan bort dagarna. "Vad gör det?" undrar ni nu. Svaret är att det är svårt att sova när andra är vakna, för jag är ingen isolerad ö utan måste fungera ihop med andra. Och dessa andra förväntar sig att jag är vaken när de är vakna. 

För även om min tid, min tillvaro, står i standby-läge just nu, gör inte andra människor det. Telefonsamtal skall ringas, besök skall göras hit och dit, ärenden skall uträttas när det är öppet o.s.v. Dessutom har jag vänner omkring mig som blir oroliga om jag drar mig undan eller sover bort dagarna, och då envisas de desto mer att komma i kontakt med mig. Alex har tagit på sig att se till att jag äter, och det är ett uppdrag hon tar på mycket stort allvar. Daniel och Maria tittar till mig för att se hur jag mår, att jag klarar mig. Flera vänner ringer för att höra att inte min röst drunknar i tårar. Alla gör de detta av kärlek och omtanke, så det vore mig fullständigt främmande att protestera eller ta illa upp - tvärtom är jag innerligt tacksam över att de engagerar sig och vill mig väl! Det fungerar bara inte alltid så bra ihop med mitt behov av att få vända på dygnet och att få vara ensam emellanåt.  

Sneglar på datorns klocka... om cirka tre och en halv timmar ringer mitt väckarur, för 10.30 skall jag träffa min diabetessköterska och läkaren, och innan dess skall jag besöka labbet och lämna diverse prover.  Så jag måste nog försöka sova en stund till i alla fall, känner tydligt hur migränen "rör sig" mellan hjärnan och skallbenet och vill inte bli liggande så att jag missar det här viktiga besöket hos Närhälsan.