Tisdag förmiddag 

När jag var ute med hundarna på morgonpromenaden, mötte vi en dam med en liten söt terrier i koppel. Iggisar är lustiga varelser - när man promenerar med dem en och en, är de lugna och stillsamma, och Belle är t..o.m. lite tveksam att hälsa på främmande hundar. I flock, däremot, blir de tuffa och kaxiga - skäller, kastar sig fram (inte aggressivt, utan för att hälsa på den andra hunden - och, för de är ju iggisar - den som håller i kopplet!) och är så "på" att man får hålla extra hårt i kopplen. Fyra iggisar, var och en för sig starkare än man tror när man ser dem, blir en rejäl kraft i kopplen... jag brukar säga att det känns som om jag "kör fyrspann" när jag är ute med dem *ler stort*. Men det var inte där lärdomen låg, utan i mina tankar efteråt. För damen erbjöd sig genast att ta en annan väg, så att vi kunde fortsätta dit vi själva var på väg... och under en bra stund efteråt gick jag och tänkte att jag borde ha varit den som erbjöd mig att ta en annan väg och att jag nu hade tvingat en annan människa att förändra sina planer för min skull. Mitt gränslösa beteende att tänka åt andra går alltså väldigt, väldigt djupt - det omfattar uppenbarligen inte bara familj och vänner, utan även främlingar! Resten av promenaden påminde jag mig själv om att jag inte hade ansvar för vare sig henne eller hennes hund, att hon hade erbjudit sig att gå åt ett annat håll och att jag bara skulle acceptera det utan att få dåligt samvete. Det känns som om Gud har satt mig i en väldigt hård, men viktig skola...

Apropå det, så har jag nog berättat förut att jag aldrig kan hålla ögonen borta från bibliotekshyllorna när jag besöker domkyrkan, och jag hittar ofta något jag vill läsa. Den här gången lånade jag den lilla skriften "Ärkebiskopens böneskola" av Anthony Bloom, dåvarande ärkebiskopen för ryskortodoxa kyrkan i Storbritannien, metropolit och exark för moskvapatriarken. Och igår kväll, när jag hade lagt mig och började läsa, hann jag bara till sidan 8 innan jag hittade det första senapskornet:

"Han (fadern) sade till mig efter ett lov: 'Jag var orolig
för dig', och jag frågade: 'Trodde du att jag råkat ut för
en olyckshändelse?' Han svarade: 'Det hade inte betytt
något, även om du blivit dödad. Jag trodde du förlorat
din integritet'. Vid ett annat tillfälle sade han till mig:
'Kom alltid ihåg att det inte betyder något om du är
död eller levande. Vad som betyder något är, vad du
lever för och vad du är beredd att dö för'."

Haka nu inte upp dig på att fadern lät okänslig inför om sonen levde eller dog, utan betänk i stället hur han betonade integriteten och att man lever sin sanna kallelse. Det är precis den läxan jag jobbar med nu! Så boken talar verkligen till mig, på många olika plan, eftersom ärkebiskopen genom resten av boken låter dessa lärdomar lägga grunden för både det aktiva livet och bönelivet. Precis som jag skall göra från och med nu. Eller rättare sagt, fullända... för visst har jag redan tidigare försökt, men p.g.a. mitt felaktiga tänkande och missriktade beteenden, om också grundade i kärlek - men även kärlek med litet k kan gå vilse, det är bara Kärlek med stort K som aldrig tar fel! - hamnat så väldigt snett och försatt mig i idel svårigheter jag aldrig hade behövt möta om jag gjort rätt från början. 

I den kristna traditionen görs det skillnad mellan två olika kärlekar: agape (Kärleken, utgående från Gud) och filia (vänskaplig kärlek, d.v.s. ickesexuell kärlek mellan människor). Sedan finns två kärlekar till: eros (kärlek med sexuell underton, alltså den man delar med sin partner) och storge (kärlek till familjemedlemmar). Så när jag talar om Kärlek med stort K menar jag agape, och kärlek med litet k är de tre övriga. 

Eftersom agape är ett så oerhört krävande begrepp (hur många klarar av att älska så totalt gudomligt att man aldrig ens i minsta lilla fragment lägger till något eller tar bort något för sig själv?) ägnar sig de allra flesta åt filia. Och det är inget fel i det, men det är inte den äkta, sanna Kärleken. Du kan visa kärlek till en person, oavsett om du känner henne eller inte, men samtidigt styras av mänskliga faktorer som t.ex. bekräftelse ("Jag är en god människa") eller vinning ("Jag framstår för andra som en god människa") - citattecknen finns där för att visa att det handlar om en tanke eller känsla, inte ett fristående faktum. Man kan säga att filia är i viss mån korrumperad, om du förstår vad jag menar... för i filia saknas den sanna ödmjukheten, frånvaron av just min egen mänsklighets svagheter. Agape däremot är Gud som älskar genom mig. Ungefär som en bra präst skall vara en ren och oförfalskad kanal genom vilken Gud kan kommunicera med deltagarna i gudstjänsten utan att någonting vare sig läggs till eller dras ifrån. Prästen skall ha klätt av sig själv när hen klär på sig prästtecknen, så att Gud kan använda hen som ett redskap för sina egna syften. Det är detta varenda sann präst (det finns falska präster - t.ex. pedofilerna vi läser om i tidningarna, de som söker bekräftelse eller som drivs av andra själviska syften, t.ex. att en viss politik, makt, kunna styra sina medmänniskor e.dyl.), varenda munk och nunna, varenda helgon kämpar för att uppnå... och inte bara för stunden, utan alltid, i allting. Och varenda uppriktig kristen, som sörjer sin ofullkomlighet men samtidigt aldrig ger upp i sina försök att växa andligen. Det är målet för vår sanna kallelse - att bli lika Gud, och därmed delta i Skapelsen. Sådana var Adam och Eva innan de lurades av den Onde att bli själviska (symboliserat av äpplet), d.v.s. att de eftertraktade mer än de redan hade fått av Gud, den kunskap de skulle få om de åt av Livets Träd. Det ligger en ironisk paradox i detta... för innan de åt äpplet, var de fullkomliga - efteråt hade de blivit ofullkomliga (mänskliga). I stället för att bli mer blev de mindre. Det är detta som menas med arvssynden - inte att vi begår dumma, farliga (för oss själva eller andra) eller kriminella gärningar utan att vi inte längre kan vara fullkomliga (ordet "synd" är en urgammal bågskytteterm som betyder "att missa målet"). 

För att summera detta, var Anthony Blooms far inte alls okänslig för huruvida sonen levde eller dog. Han värnade tvärtom osjälviskt om sonens innersta kärna - anden i honom, det som utgjorde sonens sanna identitet och kallelse.