Natten mot tisdag 

Jag var precis på väg att skriva att jag inte kommer ihåg vad jag väntade mig skulle ske när mamma dog, då jag insåg att det skulle vara en lögn - för jag har aldrig föreställt mig hur det skulle vara. Mamma överlevde så många kriser, som skulle ha dödat andra, att jag till sist inbillade mig att hon skulle leva i många år till oavsett vad som hände henne. Ja, jag trodde faktiskt på fullaste allvar att hon skulle bli minst 90 år gammal, och att vi skulle få vara gamla tillsammans. Någon enstaka gång, då människor försökte förbereda mig för det oundvikliga, minns jag att jag sa något i stil med att "då kommer jag att behöva hjälp" och att "då bryter jag nog ihop" eller något liknande. Fast egentligen trodde jag, som sagt, inte att mamma skulle dö än på väldigt, väldigt länge.

Och egentligen hade det väl inte spelat någon roll om jag hade kunnat tänka på livet efter mammas död... för det här hade jag aldrig kunnat förutse. Aldrig föreställa mig. Inte ens min rika fantasi hade räckt till. Men är det inte ofta så, att ingenting blir som man trott? Vare sig det är något positivt eller negativt som inträffar. Inte visste jag t.ex. att ens diabetes kan bli skvatt galen när man sörjer?!?

Eftersom jag har haft en väldigt jobbig helg (återkommer strax till den) trodde jag absolut att jag skulle sova som en stock i natt. Särskilt som ögonen började att bränna redan på måndagseftermiddagen. Jag sa till alla att "i kväll skall jag krypa i säng tidigt, för jag är så oerhört trött". Och okej, jag kröp faktiskt i säng och jag tror t.o.m. att jag domnade bort någon timme, för jag vaknade ur en fasansfull mardröm om mamma. Det är därför jag bloggar nu, efter att ha haft svårt för att skriva i bloggen i flera veckor. Jag drömde att hela akuten på KSS var fylld av svårt sjuka patienter, liggande på britsar både i rummen och i korridoren, och allihop var mamma! Vilket fick mig att springa från bädd till bädd och försöka trösta, stödja och hjälpa till. 

Den här drömmen hänger samman med vad som hände i helgen, som sagt. Natten mellan fredag och lördag blev jag sjuk och kräktes, frös så jag skakade och mådde häftigt illa... och så småningom insåg jag att det berodde på mitt blodsocker. Det var skyhögt - mätaren går bara till 33 så resultatet blev "high". Och eftersom mitt omdöme var grumlat - jag har tyvärr den tråkiga egenskapen att när jag mår riktigt dåligt vill jag bara krypa i säng och sova bort det - gick jag och la mig igen och sov till eftermiddagen. När jag mätte strax före middagen var sockret fortfarande farligt högt, även om det "gått ner" till 28, och människor omkring mig började bli oroliga. Själv mådde jag bra, var bara trött, men de jag talade med tjatade på mig att ringa 1177 (sjukvårdsrådgivningen) eller rentav 112 (räddningstjänsten), och till sist gjorde jag väl det då. Varpå även dessa började tjata på mig att söka akut vård. Inte begrep jag att jag var sjuk! Men jag gav med mig och ordnade så att Alexandra och Daniel tog hand om Belle, medan Maria följde med mig till Skövde. Jag fick nämligen order av 112 att inte vara ensam i bilen.

Väl på akuten fick jag komma in till triage direkt, man lyssnade på min berättelse och tog rätt mycket prover - samt kollade förstås sockret. Då hade det sjunkit till 14-15 (minns inte exakt), vilket fortfarande är för högt men inte så mycket (mitt målvärde just nu är 10), så jag ansågs kunna vänta ett tag på läkare och provsvar. Till saken hör att väntrummet på akuten var nästan tomt, men den ena ambulansen efter den andra kom med svårt sjuka patienter... så Maria och jag fick vänta timme ut och timme in, först i väntrummet och sedan inne på observationen (det utrymme med britsar som ligger precis där personalen befinner sig så att de hela tiden kan se dessa patienter). Det blev liksom aldrig min tur, och det hade väl inte gjort något om inte Alex och Daniel ringt då och då och berättat att de var oroliga för mig och inte kunde sova, och stackars Maria satt och nästan sov på en obekväm stol. Att mina käraste vänner här på orten drabbades av att mitt blodsocker var högt hade jag väldigt svårt att tackla... och så var det ju det där med de svårt sjuka patienterna som kom in med ambulanserna. Många av dem lades på britsar där Maria och jag satt, och kopplades upp mot EKG och annan apparatur på det där viset mamma alltid blev när hon kom in akut... och jag satt och tittade på hur personalen kollade blodtryck, satte dropp, injicerade akut-mediciner och höll koll på dessa stackars patienter. Det kändes som om varenda en av dem var mamma, och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte erbjuda min hjälp och mitt stöd till var och en av dem. Till Maria sa jag ingenting, utan försökte "kallprata" för att få tiden att gå... men inombords mådde jag allt sämre av att inte kunna göra någonting för alla de där gamla, sjuka människorna som låg på sina britsar. Min egen orsak till vistelsen på akuten brydde jag mig inte om - jag mådde ju bra, var bara hungrig och trött efter all väntan - men de där personerna som allihop kändes som om de varit mamma gjorde mig upprörd, ledsen och rastlös.

Så småningom försvann den ena efter den andra av dessa patienter till avdelningar, och vi blev ensamma kvar. D.v.s. ensamma på observationen. Inne på rummen fanns fortfarande patienter, och de ansågs behöva läkarens närvaro bättre än jag... så vi fortsatte att vänta, Maria lutad mot väggen och jag med tilltagande stress vartefter jag fick rapporter hemifrån att också Belle var orolig och att mina vänner inte kunde sova. Det borde jag ha begripit! Alex blir alltid orolig när hon inte kan se att jag mår bra, det har varit så sedan mamma dog och hon tar på så stort allvar att finnas där för mig... jag insåg denna jobbiga natt att varken hon eller Daniel skulle kunna koppla av tillräckligt för att sova förrän jag hade kommit hem igen. Så jag var ideligen framme hos personalen för att höra om provsvaren kommit och när det skulle bli min tur att träffa läkare. Lyckligtvis förstod de, och jag misstänker att många av dem kände igen mig och visste att jag inte brukade vara så där rastlös - när jag satt hos mamma spelade det ingen som helst roll hur lång tid det tog, bara hon hela tiden fick vård (och det fick hon ju alltid)!

Till sist, strax före 04.30, kom en sjuksköterska och sa att om jag mådde bra och mitt blodsocker hade fortsatt sjunka, kunde jag åka hem. Provsvaren hade varit normala allihop, och läkaren hade sagt till henne att jag lika gärna kunde tala med min vårdcentral nu när faran var över... så jag behövde inte vänta längre. Alltså plockades infarten (som jag fick hos triage-personalen i samband med att proverna togs) bort, mitt blodsocker testades vara 13 och jag kunde ta en vinglig Maria med mig ut till bilen. På vägen hem bad jag om ursäkt flera gånger, både till henne och Alexandra och Daniel (som ringde för att höra hur det var med mig - Maria fick reläa samtalet, eftersom  jag satt vid ratten och inte hade handsfree), för att jag hade dragit in dem i en så meningslös natts "utflykt"... och givetvis slog de alla tre ifrån sig och sa att det inte var mitt fel och att jag hade gjort rätt i att åka. De är verkligen rara, men jag kände mig mycket skuldmedveten och ledsen under hemresan - och tankarna återvände hela tiden till de där patienterna som jag hade velat finns där för.

Klockan var närmare 05.30 innan vi kom i säng, allihopa, var och en på sitt håll. Och alla fyra hade vi sovit till eftermiddagen på söndagen, men var fortfarande trötta på måndagen. Tänk att trötthet kan sitta i så länge, trots att man sover! Nu i natt hoppas jag att de andra sover gott... de har förhoppningsvis inga mardrömmar, som jag, som håller dem uppe... men själv sitter jag här och återupplever alla dessa akuten-besök som mamma och jag varit med om (för hennes skull - själv var jag senast på akuten då min nacke gick sönder 2013). Vore det inte för att jag inte vill önska mamma ett ännu längre lidande, skulle jag tusen gånger hellre sitta hos henne otaliga timmar på akuten än att hon vore död!

Och därmed är vi tillbaka där jag började det här inlägget, med min sorg efter mamma. Den beter sig inte alls som jag trott att den skulle göra (om jag nu, som sagt, hade haft någon föreställning om den saken) utan lämnar mig villrådig och känslomässigt hjälplös. Ibland gråter jag, ibland inte... mest känner jag mig tom, som om jag befinner mig i standby-läge, och jag gör inte stort mer än sover, äter, tar hand om djuren och kanske tvättar, diskar eller umgås med mina vänner och deras vänner någon timme emellanåt. Mer är det inte. Jag kan inte se framåt, inte planera, inte ens föreställa mig hur livet skall se ut framöver... längre än till begravningen kommer jag inte i mina tankar eller känslor.

Begravningen, ja. Den här väntan på andras beslut gör mig både arg och förtvivlad! Mamma borde enligt svensk lag ha blivit begravd senast den 9 januari... men soc. har inte kunnat ta något beslut om ekonomiskt stöd, därför att banken inte skickar de papper de behöver, och inte heller har någon bodelningsprocess kommit igång. Vi har inte ens kunnat publicera dödsannonsen eftersom vi inte får bestämma något datum med kyrkan förrän soc. är klara med beslutet! Innan dess kan nämligen inte begravningsbyrån börja med sina uppgifter. Jag har ringt banken fyra gånger och grälat om att de aldrig skickar de där papperna, och de har olika ursäkter varenda gång... hur kommer man tillrätta med sådant?!? Skulle de själva vilja sitta och vänta på att få begrava sin mamma på det här viset och tycka att det var okej med dröjsmål? Nu senast sa jag till banken att om Skatteverket ger dödsboet vite för att begravningen inte blivit av inom lagstadgad tid, får faktiskt banken betala den kostnaden. Då drar jag dem inför rätta, helt enkelt.

För att inte tala om att vi inte kan sälja huset förrän bodelningen är klar - och den kan, som sagt, inte komma igång förrän soc. ger klartecken för det ekonomiska. Vi har en köpare, det skulle inte ta många minuter att skriva på papper och ordna det administrativa, men här sitter jag och väntar på andras ageranden... samtidigt som jag ser hur min ekonomi blivit värre än någonsin nu när jag sitter med samma utgifter men bara halva inkomsten. Jag helt enkelt måste få sälja huset, måste få dra in på allting utom det allra mest nödvändiga för att överleva ekonomiskt... har redan fått be mina snälla syskon hjälpa mig att stå juridiskt för bredbandet, och är dessutom livrädd att jag skall tvingas flytta härifrån lägenheten för att Försäkringskassan dröjer med ett beslut om högre bostadstillägg nu när jag är ensam om boendekostnaderna. Själv kan jag bara vänta, och de låter sig förstås inte stressas av att min värld faller samman... men faktum är att i nuläget saknar jag cirka tretusen för att klara det viktigaste. Och det gör mig utan överdrift fysiskt illamående av ångest. (Men snälla ni, erbjud er inte att låna mig pengar - jag kommer aldrig att ha råd att betala tillbaka).

Hade jag suttit kvar i huset, hade jag ordnat för djuren och sedan tagit livet av mig. Ni får förlåta, men det är ett faktum. Just nu har jag faktiskt ingenting att se fram emot, ingenting som får mig att vilja gå vidare och skapa mig en tillvaro utan mamma... allting har bara blivit värre (vilket jag, innan flytten hit till lägenheten, inte trodde var möjligt) - som om det inte räckte med att mamma är borta. När hon levde kunde jag i alla fall dela min oro, ångest och ovisshet med henne! Och även om vi hade det väldigt svårt ekonomiskt, hade vi i alla fall två pensioner att använda till utgifterna... nu har jag bara en, dessutom den mindre (för mammas pension var högre än min).

Nej, skall jag överhuvudtaget kunna sova något alls i natt, är det bäst att jag slutar tänka. I stället skall jag ta en nattpromenad med Belle och sedan läsa någon lättsam bok i sängen till jag inte orkar hålla mig vaken... jag kan inte ta någon insomningstablett så här dags, men i gengäld har jag inget tvingande att ta itu med i morgon så jag kan sova bort förmiddagen. Försåvitt jag inte skall åka till banken och sätta mig att strejka i deras lokaler till jag får de där papperna direkt i handen? Fast då måste jag åka till Skövde, förstås, för det finns inget bankkontor på närmare håll som jag kan kedja fast mig inne på. 


PS. Jag har varit i kontakt med diabetessköterskan på Närhälsan idag (d.v.s. måndag), och hon återkommer när hon har talat med läkaren om hur jag skall kunna ta ner så här farligt höga blodsockervärden utan att behöva åka till akuten varje gång. Till dess försöker jag klara vardagen med att dricka mycket vatten, vara extra försiktig med vad jag äter och röra på mig så mycket jag kan. DS.

PS igen. I fredags hämtade hjälpmedelscentralen alla mammas hjälpmedel. Det gick bra, för den delen av mammas liv handlade ju mest om lidande och förnedring, så jag klarar mig utan sådana påminnelser... och killarna var oerhört respektfulla, kondolerade och bad om ursäkt att de störde m.m.

Och som ni förstår, är mitt bredband räddat tack vare mina underbart förstående syskon. Så jag kan fortsätta vara online... DS igen.