Måndagskväll 

Min oro för Rafael bara växer... trots att han får Recovery och annan fet mat ungefär var tredje timme, går han inte upp i vikt. Under all den långa, fluffiga pälsen är han avmagrad och knotig - man känner vartenda ben, varenda knota, varenda sena. Skulle jag ta honom till vår veterinär, är jag 99% säker på att han skulle råda mig att låta Rafael dö... men jag klarar inte av det, inte så länge Rafael inte visar några som helst tecken på lidande och fortsätter att röra sig normalt, hoppa upp i och ner från sängen utan problem, äta som en häst o.s.v. Med största sannolikhet är det hans njurar som sviktar och i så fall är det bara en tidsfråga - en relativt kort sådan, dessutom - innan det är slut. Misshandlar jag honom genom att inteavliva honom utan låta honom själv välja när han behöver tassa över Regnbågsbron? Om han sett sjuk ut, d.v.s. mer än genom att vara mager, skulle jag givetvis ge upp kampen... men han har pigga ögon, är väldigt pratsam och kurrig, älskar våra stunder med Furminatorn o.s.v. och jag försöker lura mig själv att tro att jag trots allt kanske, kanske kan vända viktkurvan uppåt genom att vara envis i mitt matande. 

Förlåt mig, Gud/Skaparkatten, men jag klarar inte av att mista en katt till! Inom ett år har jag mist mamma, Sixten och Philemon - jag orkar inte ens tänka på att mista Rafael också. Hur mycket skall en enda liten människa behöva bära?!? Jag vet, jag vet, miljoner människor i världen har det mycket, mycket värre än jag... men jag har bara detta liv att jämföra med, och mina krafter tog slut redan då mamma dog. Mer bekymmer än så här knäcker den lilla gnista jag har kvar... det här är inte något allmänt gnällande, utan ett konstaterande av hur jag mår. Varje dag handlar om att orka lyfta huvudet, orka genom en dag i taget... mer än så är det inte. 

Förlåt att jag öser ut mig min förtvivlan så här, men just nu äter oron för Rafael upp mig och inte blir det bättre av att jag försöker detaljmäta mitt blodsocker inför läkarbesöket den 13:e... jag glömmer hela tiden bort att mäta, och då blir kurvan fel och min läkare kommer inte att få ut något vettigt av testerna. Ekonomin är också, som vanligt, ett svart moln på min himmel... nej, jag skall nog inte blogga mer i kväll, ni har nog av era egna bekymmer och jag kommer inte på något gladare att skriva om.