Natten mellan lördag och söndag 

... kommer jag på saker att skriva om, just som jag publicerat ett blogginlägg. Visst är det typiskt?!? Så nu sitter jag här igen, med en kanna nybryggt te (Kränku) bredvid mig på bordet. Samt Pink Floyds album "Wish you were here" som musik i bakgrunden, lagom lågt för att inte störa grannen ovanför (den enda jag har yta gemensam med)... så här dags behöver man nästan ingen volym alls, eftersom det är så tyst runt omkring.

Robin sover som en stock i soffan, men Belle är lite orolig eftersom telefonen ringer då och då... hon gillar inte att jag inte svarar, så nu har jag stängt av ljudet så att hon får ro i kroppen. Det har ju tyvärr blivit så att Belle kopplar ihop alla telefonsamtal med att vi skall iväg någonstans, vilket alltid gör henne ivrig... det är en olycklig koppling jag måste bryta, för hon blir som tossig varje gång ringsignalen ljuder, hoppar och klättrar på mig, och rivs t.o.m. ibland i ren iver. Och sedan blir hon besviken när jag inte går och hämtar kopplet, den lilla stackaren.

Just det ja, det var telefonen jag skulle skriva om! För en stund sedan la jag ut en liten blänkare på FB att jag inte svarar i telefon den här helgen, så det är ingen idé att ringa till mig... men sedan insåg jag att det egentligen inte var det budskapet jag ville ha fram, för vad jag har bestämt mig för är att säga ifrån om telefonsamtal efter klockan 22.00 varje kväll - om det inte handlar om liv och död, förstås. Men hur får man fram ett sådant budskap? Andra kan ju ha en helt annan uppfattning om vad "liv och död" betyder. 

Ibland ringer folk som minns mitt engagemang inom Djurskyddet och vill att jag skall rycka ut för att hämta katter de har hittat ute eller inte längre kan ha kvar, och jag får gång på gång förklara att jag har dragit mig tillbaka från Djurskyddet och inte längre kan ta emot akutkatter - jag klarar inte längre av att engagera mig i den frågan hur gärna jag än vill och hur mycket mitt hjärta än blöder (för det gör det, tro inte annat!). Och jag har redan de djur jag orkar med att ta hand om på rätt sätt. Jag vill definitivt inte ha Länsstyrelsen på fler besök! Är en bortsprungen eller hemlös katt en fråga om liv och död? Ja, för katten ifråga kan det absolut vara det, särskilt vintertid eller om den som ringer tillhör den där otäcka typen som hotar med att de avlivar katten om man inte genast tar hand om den... men jag måste hänvisa till något djurhem och tipsar dem dessutom om att man kan rapportera upphittade djur på sajten vilse.nu . Det låter förfärligt, men det är allt jag kan göra numera. Någon enstaka gång ringer någon som vill ha akut ekonomisk hjälp av Snuffefonden - de sitter då oftast på ett djursjukhus och har fått veta hur dyr vården av deras djur kommer att bli (och saknar nästan alltid försäkring). Men jag har inga pengar, det är inte jag som sköter ekonomin i fonden och dessutom har vi antagningsstopp sedan länge p.g.a. alltför många dyra ärenden - plus att vi som sköter fonden är sjuka och inte orkar med. Kanske är det dags att andra tar över, eller att fonden läggs ner... vi har redan hunnit göra oändligen mycket gott och bra, så ingen kan klandra oss, tycker jag.

Ibland ringer människor som har hittat mitt telefonnummer i kyrkan (det står t.ex. på baksidan av vår tidskrift "Communio" och på kyrkans hemsida) eller via Eniro och vill diskutera teologi mitt i natten... om det åtminstone handlade om själavård, då skulle jag absolut inte ha något emot det, men nu är de i regel berusade och vill tala om för mig hur sjuk kristendomen är, hur mycket ont kyrkorna gjort genom tiderna och att jag inte skulle vilja vara nunna om jag bara fick tillräckligt med kuk... ursäkta svenskan, men det här är min blogg och jag säger som det är. Du kan inte tro så vanligt det är att män tror att jag skulle släppa mitt andliga engagemang och min tro på Gud om jag bara träffade lite fler "karlakarlar"! Underförstått de själva. Hur kommer det sig att berusade män så ofta tror att allting går att lösa med mera sex?!? Jag får ofta bita mig i läppen för att inte svara att jag redan har testat det och funnit det överreklamerat... men nej, man skall absolut inte uppmuntra en full karl att fortsätta prata sex, utan snabbt klippa av honom (och han skall vara tacksam att det inte sker bokstavligen). Det händer jag att funderar på att ta bort mitt telefonnummer från "Communio" och bara ha mejladressen utsatt... då kunde personer som vill nå mig av seriösa skäl kontakta mig den vägen och jag ringa upp dem. Skall diskutera saken med min biskop nästa gång vi ses.

Förstår du varför jag inte gillar telefoner? Telefonsamtal stressar mig oerhört mycket... folk vill alltid ha snabba besked, folk är arga eller förtvivlade, mina tankar och känslor blir ett enda virrvarr och jag kan inte släppa det efteråt. Jag kan inte tänka ut kloka, medkännande och bra svar så snabbt! Min hjärna är väldigt långsam, och behöver gott om tid för att fatta vettiga beslut. Telefoner är ett otyg för mig, det är den enkla sanningen. Alltför ofta har jag sagt något dumt, eller gått med på något som jag ångrar. Eller så har jag ont i magen länge efteråt, för att jag inte kan släppa det jag fått höra. Jag kan gå i veckor efteråt och upprepa samtalen inombords, vända och vrida på vad som sagts... nej, jag gillar inte telefoner. Och ännu mindre gillar jag att andra är så ett med sina mobiler att de utgår ifrån att jag också skall vara det... och blir förvånade, irriterade eller faktiskt rentav upprörda när jag ofta inte ens vet var jag har lagt den, än mindre svarar i den. 

Är det bara jag som inbillar mig, eller tycker folk verkligen att alla de där sakerna är mitt bekymmer? Att jag borde ställa upp och ta emot varenda katt, dalta med berusade män, försvara kyrkan o.s.v... jag kämpar ju för att lära mig säga nej, men bär ständigt på en känsla av att människor omkring mig anser att de här och många andra saker ligger på mitt ansvar att ta itu med... var finns de där gränserna som jag skall sätta?!?