Lördagskväll 



Det har varit en så där underbart avkopplad dag utan måsten idag, och eftersom vi haft sol hela dagen har hundpromenaderna blivit långa. Mellan promenaderna har Michelle sytt (det är hennes hobby och hon är väldigt duktig) medan jag har gosat med hundarna, virkat och smådonat med lite av varje i lugn och ro. Samt läst. Som uppfödare får Michelle Svenska Kennelklubbens medlemstidning "Hundsport", och i ett av deras nummer hittade jag en väldigt intressant artikel (Hundsport Special nr 2, juni 2019, rubrik "Aktivitet och impulskontroll") som bl.a. handlar om överaktiva hundar (kallas visst, med stor humor och framför allt distans till allvaret ADHunDar) - och det var just detta med ADHD som gjorde artikeln extra intressant för mig. Den kände och aktade hundbeteendevetaren Anders Hallgren är mycket avogt inställd till att man sätter bokstavsdiagnoser på hundar och medicinerar dem som om det vore något fel på dem, och jag håller med om att det känns märkligt att medicinera en hund lugn och foglig bara för att man vill ha dem så - inte för att de är sjuka. Är det inte bättre att aktivera hunden, ge den utmaningar som tränar både kropp och hjärna? Samt lära hunden att koppla av mellan varven, så att den inte beter sig som en "duracellkanin". Tycker också att hans definition av ADHD var så oerhört enkel: "ADHD innebär att en individ är överaktiv och har svårigheter att lyssna och samarbeta". 

Den beskrivningen passar ju lika bra in på människor - jag har många vänner med diagnosen och tänker att man lätt glömmer bort framsidan av det hela också, nämligen att de är kreativa, inte ger upp i första taget och blir väldigt kunniga på det som intresserar dem. Men visst, för mig som är en långsam och tankfull person som verkligen anstränger mig att alltid mena precis vad jag säger (alltså, inte använda mig av understuckna meningar eller "text mellan raderna") och som utgår ifrån att både jag och den jag pratar med lyssnar på mig, kan det bli jobbigt att försöka kommunicera allvarligheter med en individ som har ADHD... jag känner ofta att den personen inte lyssnar utan missuppfattar och tror sig höra något annat, ofta genom att vissa av mina ord verkar falla bort. Ta t.ex. om jag säger att jag skall försöka göra någonting för den personen - efteråt undrar jag alltid om ordet försöka kom med, eller om det uppfattas som att jag har lovat göra det där (vad det nu är). För mig är skillnaden väldigt stor, och det är det naturligtvis även för den jag pratar med - men att plötsligt ställas inför att man påstås ha lovat något när man bara sa att man skulle försöka är både tungt och svårt att leva upp till. Likadant är det med planer - man pratar om något man vill göra tillsammans, och så händer det något som gör att planerna måste ändras och den andra personen klarar inte av förändringen utan blir besviken och tjatar om att man har svikit ett löfte. Det här är särskilt känsligt för mig som kan ha sagt att jag skall göra en sak och sedan blir sjuk... att då bli anklagad för att ha brutit ett löfte känns som en dubbel bestraffning, som om inte migränen i sig var eländig nog. 

Nu understryker jag att jag har många vänner med diagnoser, och just att jag kallar dem mina vänner borde signalera tydligt nog att jag älskar och respekterar dem just sådana de är. Dessutom har jag ju själv diverse diagnoser - inte så många av just den typen, men visst har jag neurologiska skador (min migrän, t.ex.!) och jag litar inte fullt ut på min hjärna eftersom den plågar mig med sådant som sifferblindhet, minnesproblem, bristande tålamod och ork m.m. Sagt med andra ord: jag är själv långt ifrån perfekt, vare sig fysiskt eller mentalt. Och visst kan jag tänka mig att när jag med mina problem krockar med en person som har andra, minst lika besvärliga, problem så blir vi båda påverkade negativt när vi försöker kommunicera, samarbeta eller helt enkelt förstå varandra. Det vi har gemensamt är ju att det inte syns utanpå, och att människor som inte har samma svårigheter (vilka de nu än må vara) inte förväntar sig annat än att man skall bete sig "normalt"... men vi har ju själva också förväntningar på varandra, och det skapar smärtsamma konflikter. Konflikter som är väldigt svåra att lösa, just för att båda parter har svårt att mötas på samma "bana". 

Det sorgliga för min del är att jag inte längre orkar med sådana konflikter. Troligen har det att göra med att jag i hela mitt liv har fått vara foglig och underordna mig starka karaktärers sätt att bete sig... och nu, när jag har chansen att äntligen slippa ur det mönstret, blir jag överkänslig. Ungefär som när pappa slutade röka och jag blev hyperkänslig för cigarettrök. Det var jag inte medan han rökte - det kom som ett slags eftereffekt. Hur som helst varken kan eller vill jag längre ställa upp på att bli bemött med beteenden som innebär att jag inte blir respekterad, att man ignorerar mina behov och gränser eller åtminstone försöker agera som om deras egna är viktigare än mina - jag har passerat ett vägskäl och valt att slå in på den obekväma stigen där jag inte längre har lika lätt för att bara "flyta med" och anpassa mig till vilka situationer som helst.