Torsdag, sen eftermiddag 

Dagens rubrik låter lite som flera av de moderna boktitlarna, som alltid verkar kombinera två ting som inte har det minsta med varandra att göra... och det har väl egentligen inte de två sakerna i min rubrik heller, utan är en sammanfattning av vad jag hade tänkt skriva om idag.

Som jag befarade medan jag fortfarande vistades i Västerås, har det blivit jobbigt att komma hem till Gullspång. Jag har förändrats, känner mig på flera sätt nästan som en annan människa, men de andra har förstås inte haft anledning att göra det... och i det flesta fall gör det ingenting, för våra relationer fungerar lika bra ändå. Men inte alla. Och det har ställt saker och ting på sin spets. Särskilt som det har råkat sammanfalla med andra händelser nyligen, som inte har det minsta med mig att göra men som involverar samma personer. Jag misstänker att detta faktum kommer att innebära att mina nydragna gränser upplevs som hårdare och mer "ojuste" (eller hur jag skall uttrycka saken) än de hade annars. Men om jag väntar till det andra har lugnat ner sig, lurar jag personerna ifråga att tro att allt är okej för min del... och det är det inte. Kan aldrig mer bli. Så även om det nu kraschar, måste det bli så. Är det hänsynslöst av mig? Jag vet inte. Det känns faktiskt mer hänsynslöst att låtsas som ingenting och spela vidare i ett spel jag inte längre vare sig vill eller kan fortsätta med. För då skulle det verkligen vara just ett spel och inte äkta.

Hittills, när sådana här saker har hänt (kan inte gå in mer i detalj på vad som sker just nu), har jag mest duckat och hållit mig undan. Men sedan jag insåg vilken betydelse (negativt) mitt beteende har haft, och hur vilseledande mina reaktioner kunnat vara för andra, förstår jag att det inte längre är ett vettigt (än mindre önskvärt) agerande. Så även om jag avskyr konflikter, och särskilt med människor som jag egentligen tycker väldigt mycket om, blir jag tvungen att lägga alla korten på bordet och säga som det är. Talade en stund med Mia om den här saken idag, och hon kom med många kloka tankar kring hur man hanterar känsliga situationer (som är känsliga just för att personen av olika anledningar är känslig)... men ett av råden var mycket mer rakt på sak än vad jag hade trott var möjligt med tanke på vem det handlar om. "Ställ villkor" föreslog hon. "Säg att så här måste vi göra, annars går det inte". Jag blev lite häpen, för visst har hon rätt men jag hade inte tänkt på att man faktiskt får vara så brutalt uppriktig när det rör någon som man misslyckats resonera med på vanligt sätt. Därför att den personen inte kan det. Det här väcker en fråga till liv som jag tangerat förut... hur pass långt får man driva ett hänsynstagande? Säg att jag tar särskilda hänsyn till en viss person, därför att den personen av speciella skäl behöver det, men att det samtidigt innebär att jag själv får stå tillbaka mer än jag egentligen vill och kan. Skall jag fortsätta att ta ensidig hänsyn ändå, eller kan jag kräva att personen också visar mig hänsyn trots att jag inte har samma svårigheter som denne? Det här liknar frågan jag tog upp häromdagen, om vem som skall prioriteras om den ena personen vill ha tyst omkring sig och den andra personen vill ha ljud (t.ex. spela musik eller ha TV:n på). Vem har bättre rätt? brukar jurister fråga i ärenden med den sortens gränsproblematik (jag gjorde t.ex. mitt examensarbete på frågan om var gränsen går mellan privatlivets helgd och den massmediala tryckfriheten). 

Till svårigheterna hör ju att man faktiskt inte vet om den person man tar hänsyn till utnyttjar det eller inte. Alltså, spelar personen medvetet på att man visar hänsyn och tar större plats än den skulle ha fått annars? Det jag spontant tänkte på, när jag var ute med hundarna nyss, var uttrycket att "räcka någon ett finger och denne tar hela handen". Vem äger problemet? Den som sträcker ut fingret eller den som tar hela handen?

Måste göra ett uppehåll här, men kommer tillbaka senare i kväll.


Skrivet senare samma kväll:

Det var ovanstående som handlade om ensamhet - mitt behov av att inte ständigt behöva vara social, och risken för att jag därigenom mister en kär vän som inte kan ta att jag säger "nej" till så mycket för att få vara just ensam. Den andra personen är gränslös - kan t.o.m. tala om de mest intima saker ute bland folk utan att ens reflektera över hur andra reagerar, trots att jag flera gånger har sagt att "det där har jag inte med att göra" eller liknande. Hen har också ett gränslöst behov av att vara omgiven av folk... precis som min pappa, som tyckte sig upphöra att existera om inte allt ljus föll på honom, s.a.s. Det räcker alltså inte med att familjen finns där - andra måste också närvara, väldigt ofta och väldigt länge varje gång. Det tröttar ut alla utom hen själv, inklusive hens familj som givetvis - precis som jag - behöver få vara ifred emellanåt... men antagligen blir hens ångest för stark om det inte ständigt är folk där. Och detta har jag tagit hänsyn till, som sagt... men jag orkar inte längre. Det är för ofta, för länge, för mycket. Man hinner knappt gå hem innan telefonen ringer. Det hittas ständigt på nya "ursäkter" för att locka dit mig, den ena mer otrolig än den andra. Jag skall inte ta några exempel, för det skulle få hen att genast känna igen sig... och jag är inte ute efter att hänga ut någon till andras beskådan! Låt oss stanna vid att om jag försökte illustrera med riktiga händelser, skulle nog de flesta genast säga att "det där är inte normalt"... och nej, det är det inte, men så var det inte heller med pappa. Kanske är det min stora medkänsla med pappas ångest som gör att jag har stått ut så länge med de här historierna? Och, vilket är viktigare, det är därför jag inte har sagt ifrån från början, utan försatt mig i situationen att personen ifråga tror att det är okej att vara så. Att jag ställer upp på konceptet. För det har jag ju gjort ända tills nu! Så varför ändrar jag mig?!? Varför är det plötsligt inte okej längre?!? Jag förstår frågorna... men frågan är om jag kan svara på dem utan att det låter som att jag har lurats hela den här tiden och nu slutligen börjar vara ärlig. För så är det ju inte! Jag har bara sent omsider upphört med ett dysfunktionellt beteende och lärt mig sätta gränser för att inte gå sönder. 

Okej, vi lämnar det nu och pratar soffbord i stället. Som jag nog nämnt tidigare, har det visat sig att mitt nuvarande soffbord är för stort för att få plats mellan divanerna i soffan. Det blir inte benplats åt alla, om det sitter folk på olika ställen i soffan. Igår tog därför Nina med mig på en runda bland loppisar m.m. i trakten för att se om vi kunde hitta ett "nytt" soffbord som passade bättre... och nog hittade vi flera vackra soffbord, men de var antingen för stora eller för små. Jag vet, det låter gnälligt... men ett för stort bord får inte plats och ett för litet bord räcker inte till när man skall ha gäster. Eller vill ha fram min dator och sprida ut t.ex. räkningar eller andra papper när jag måste ta itu med administrativa uppgifter. Så i slutänden blev det inget bord just igår... men det var ändå roligt att åka runt med Nina och kika på möbler, och vi talade mycket om Gud (som alltid när vi ses). Rätt soffbord dyker nog upp när det är dags! Jag har ändå inte råd att köpa något just nu, det är nästan två veckor till pensionen... så när man tänker närmare efter, kanske det var bra att vi inte hittade det "perfekta" bordet för då hade jag bara gått och oroat mig för att någon annan köpte det innan jag hade råd! Bättre då att jag letar när jag faktiskt kan slå till om jag hittar vad jag vill ha...