Fredagseftermiddag 

Det finns två saker med december som jag inte gillar; att den övergår i januari och att jag måste lära mig att skriva ett nytt årtal. Ändå märker jag till min förvåning att jag inte har samma ångest inför januari som jag brukar ha... det känns faktiskt som om jag skulle kunna klara mig ifrån min vinterdepression den här gången! Och jag tror att det beror på allt jag lärt mig om mig själv under 2019... framför allt att ta kontrollen över mitt liv, sätta sunda gränser och ta hand om mig. Utåt sett har inte mycket förändrats i tillvaron, men inuti är jag mer säker på vem jag är och vad jag vill... och det skapar förstås en större trygghet, en grund att stå på som inte hela tiden vacklar och rör sig. 

Julen har varit väldigt fin; julaftonen och juldagen tillbringade jag hos min syster med familj och sedan var jag hos Michelle ett litet tag också... hon behövde bl.a. ta mått på tjejerna, och jag måste erkänna att det kändes som att komma hem när jag svängde in vid Skallberget och parkerade bilen. Belle och Miri kände sig också hemma, förstås, och drog rejält i kopplen när vi gick från bilen till porten. 

Hos syrran var det lugnt och skönt - vi åt gott, satt i soffan och fikade och umgicks, tittade på TV (Kalle Anka, Karl Bertil Jonsson samt "Bröstsim och gubbsjuka" - den senaste en revy med Falkenbergsgänget) m.m. Jag sov jättebra i gästrummet, och när Miri väl fattat att vi skulle sova i detta främmande revir lugnade hon ner sig och slocknade under filten tillsammans med Belle. Syrrans familj har en femtonårig labbe som heter Thea - en jättesöt gammal dam - och hon verkade inte ha något emot att två små iggisar tassade runt henne där hon låg på golvet. Både Belle och Miri hade stor respekt för henne, och vi fick oss ett rejält gapskratt vid ett tillfälle då Miri tog sats för att springa över golvet, insåg att Thea låg i hennes väg och tvärnitade så där halkigt sprattlande som ni vet att seriefigurer gör på is... det önskar jag nästan att vi hade haft på film så att vi kunde ha visat det för Michelle! 

Någon snö såg vi knappt till... på juldagsmorgonen singlade några enstaka flingor i luften, men sedan övergick alltihop i regn. Det gjorde dock ingenting, nu när jag äntligen har bytt torkarblad på bilen - hihi! Och jag är fortfarande glad att jag aldrig tvättade bilen, för det har varit ohyggligt blött på vägarna...

På tal om vägar, så insåg jag exakt var min ekonomi brast den här månaden: mina resor kostade cirka en tusenlapp (närmare bestämt 980 kr i bensin och ytterligare en hundring i spolarvätska m.m.), vilket är vad jag nu saknar för att debet och kredit skall gå ihop. Men det viktigaste är betalt i alla fall - jag blir varken hemlös eller behöver frysa eller svälta - och jag behövde verkligen få komma iväg... så jag tar det ändå med ro och är tacksam att jag haft en underbar julhelg! Var dag har sin börda och sin glädje... och att få vara med min syster och hennes familj betydde bortom ord mycket för mig. I slutänden är det ju ändå sådant som räknas, inte sant? Inte pengar, utan kärlek och samvaro. 

Väl hemma igen har jag tagit det lugnt, Maria och jag åt julmiddag tillsammans på annandagen (d.v.s. igår) och tittade på några filmer tillsammans medan vi fikade och bara var. Det är lite smått oroligt här hemma just nu, för Miri höglöper och stör både Belle och Robin med inviter, försök att rida på dem, tjafs och rastlöshet... så jag ägnar mig mycket åt att skipa fred, skapa lugn och försöka få Miri att bränna sin energi på annat än att vara jobbig för de andra. Det fungerar rätt bra, trots allt... och både Belle och Robin säger ifrån om de tycker att Miri är för "på", så det blir inga allvarliga konflikter. Tänk, så olika det kan vara med olika tikar - Belle är inte alls sådan här, utan blir bara trött och hungrig när hon löper. Robin, å sin sida, låter sig inte rubbas av en fånig jycke som tror att hon kan göra valpar med andra tikar eller kastrerade hankatter - han ligger bara och tittar på henne, och kommer hon för nära sätter han upp en kloförsedd tass. 

Själv är jag mest trött, och njuter av att jag inte har några måsten. Lyssnar på musik, kanske tittar lite på TV och den visar något bra program (såg ett fantastiskt naturprogram om kolibrier på Kunskapskanalen igår kväll), läser och är med djuren, som sagt. Promenerar. Har varit hemma hos Maria och fikat en gång, och på Amnegårdens café för att önska personalen där gott slut. Varför säger man så, förresten? Det är ju faktiskt bara ett kalenderår som slutar - allt annat fortsätter som vanligt... 

Till min syster Annika, min svåger Rolle och min systerson Kevin: tack så innerligt för att Belle, Miri och jag fick fira julen hos er! Jag älskar er!