Söndag förmiddag 


Det var svårt att komma upp i morse, troligen för att jag låg vaken väldigt länge och oroade mig för en vän som gräver ner sig i bitterhet och hat, trots att hon i grund och botten har ett hjärta av guld och ett engagemang för de små och svaga som verkligen skulle behöva användas ute i samhället. Problemet är att hon lider av PTDS, posttraumatiskt stressyndrom, och förmår alldeles uppenbart inte släppa de svåra upplevelser hon har bakom sig så till den grad att hon stöter bort praktiskt taget alla människor i stället för att ta emot den hjälp jag och andra erbjuder henne. I hennes värld är folk inom t.ex. vården och på myndigheterna ondskefulla och gaddar ihop sig för att skada henne... hur hjälper man henne ur den situationen? Mitt sätt visade sig i alla fall inte fungera... igår tog jag slutligen bladet från munnen för första gången på alla dessa år jag hört henne ösa bitterhet och galla över nästan alla omkring sig, sa att nu när hennes sätt att hantera verkligheten om och om igen visat sig inte fungera kanske det var dags att sluta se omgivningen som fientlig och börja öppna upp sig för den så att hon kunde få hjälp... men nej, idag meddelade hon att eftersom alla andra tycktes veta bättre än hon själv hur hon skulle leva sitt liv, skulle hon inte besvära oss längre. Dock har hon, vilket förvånade mig, inte blockat mig på FB... kanske jag bara skall ligga väldigt lågt nu och låta tiden ha sin gång? För jag tycker ju om henne, och vill henne väl, även om hon förmodligen efter mina ord igår anser att jag har sällat mig till fienden.

Nå, jag kan inte ändra någon annan människa - bara mig själv. Så jag tog mig i kragen och steg upp, rastade hundarna och ordnade frukost åt ungarna, tog mina mediciner och åt frukost själv. Mer klarade jag inte av; i stället landade jag på rygg i soffan och läste en stund, innan ögonen gick i kors och jag fick lägga undan boken för att i stället gosa med hundarna. De där stunderna när de sträcker ut sig antingen ovanpå mig eller i mitt knä (Miri rentav på rygg), ligger still och bara njuter av att bli masserade och kliade är så underbara... de gör hela dagen vacker! Jag känner hur axlarna och blodtrycket sjunker, hur hjärtat börjar gnola små vackra visor och alla muskler i armar, ben och rygg slappnar av - det är ren terapi, och jag begriper inte hur jag har kunnat leva i så många år utan hund. Antagligen för att jag haft katt, vilket ger samma lyckokänsla! Djur är den bästa medicin en människa kan få, tror jag. Okej, djur kostar mycket - så det handlar om vad man prioriterar här i livet - och är besvärliga på många olika sätt... men det goda och fina uppväger utan vidare problemen, det intygar jag ur djupet av mitt hjärta. 

Nu sover mina tre pälsklingar under en stor filt här tätt intill mig, och själv lyssnar jag på en CD-bok med små roliga berättelser. Det är som att höra någon läsa en saga för mig, medan jag själv virkar och bara kopplar av. Ja, jag har börjat virka igen, och det känns jättebra! Visserligen får jag göra många pauser för att vila fingrarna (särskilt höger lillfinger, där jag misstänker att jag börjar utveckla artroser (benutväxter som ömmar och deformerar fingret), men vad gör det? Jag har ingen deadline, inte ens på grytvanten jag håller på med åt en vän - hon måste nämligen ge mig tillstånd att använda en annan sorts bomullsgarn, eftersom jag inte kan hitta exakt rätt nyanser jämfört med det jag redan har virkat klart. I och för sig skall de nya garnerna bli andra sidan av grytvanten så det kanske inte märks så mycket, men ändå... jag vill ju att hon blir nöjd med resultatet! Så i väntan på hennes svar virkar jag på en annan sak, bara för att det är roligt.


Skrivet senare samma dag:

Maria kom över och lånade ett ägg, för hon håller på att baka. Det kanske jag också skulle göra endera dagen? Har flera fina bakböcker som bara väntar på att bli använda... jag kommer bara inte igång, även om jag vet att när jag sedan ser resultatet säger jag nästan alltid "att jag inte gör det här oftare - det var ju mycket lättare än jag hade föreställt mig!"... fast, okej, just nu har jag ingen som helst plats i frysen så jag kanske skall vänta till jag har det. För det är en annan sak med mig och bakande: när jag väl kommer igång, gör jag ofta en stor omgång för att kunna frysa in.

Hon som skall ha grytvanten hörde också av sig och godkände de garner jag ville använda... så nu fortsätter jag med det projektet för att kunna posta den färdiga vanten under veckan som kommer. Och apropå det, så kanske en annan rolig sak händer i veckan: jag har nämligen hittat det bord jag vill ha, och när säljaren (som bor i Skara, åtta mil söderut) förstod hur gärna jag vill ha just det bordet sänkte hon priset drastiskt för att jag skulle ha råd med det! Tänk, vännen jag pratade om inledningsvis i det här blogginlägget ser världen som ondskefull medan jag ser den som full av god vilja och vänlighet... att vi kan vara så olika?!? Nu hänger det på att Nina orkar hjälpa mig hämta bordet (det får nämligen inte plats i min bil p.g.a. hundburarna)... och jag är noga med att inte pressa henne, för jag har den största respekt för att hon måste få  de välja tillfällen då hon orkar med dylika äventyr. Så preliminärt blir det på fredag, om allting går som tänkt. 

Det soffbord jag har nu kommer, i så fall, att skänkas till vår lilla lokala hyresgästförening här i Skärva. Det börjar bli dags att tänka på hur vi vill inreda den lokal vi snart skall få oss tilldelade av hyresvärden... senast vid årsskiftet får vi nycklarna, och då skall vi helst ha planerat vad som skall göras där och dela upp uppgifterna mellan oss så att inte alla försöker göra samma saker och andra saker inte blir gjorda alls. Själv tänker jag föreslå att vi som engagerar oss aktivt i området sätter oss ner någon dag och pratar ihop oss om arbetsfördelningen samt gör listor på vad var och en kan tänkas bidra med till inredning m.m.: jag har t.ex. gott om kaffe- och teserviser m.m. som jag gärna skänker, samt soffbordet och lite annat. Tillsammans kan vi säkert skapa ett riktigt mysigt "hem" för föreningens verksamhet! Och när vi har någonstans att vara, kan vi börja med informationskvällar m.m. och bjuda in representanter t.ex. från hyresvärden, kommunen och andra ansvariga för att diskutera saker vi vill förändra till det bättre i området.

Nu börjar det snart bli dags att förbereda och ordna med middag åt oss allihop här hemma... och sedan skall jag fortsätta med virkningen.