Samma måndag, senare på kvällen 


Jag glömde några saker i mitt förra blogginlägg, så jag tänkte ta tillfället i akt att skriva om dem nu innan det är dags att nattkissa hundarna innan vi kryper till sängs (soffs?).

Häromnatten hade jag en så talande dröm att jag absolut inte behöver tolka den. Jag drömde att jag var slav åt en mycket rik och mäktig man, som utnyttjade mig på alla sätt man kan. Så dog han, och familjen omkring honom började bråka om vem som skulle överta mig... och vad jag skulle göra åt dem. Själv hade jag inget att säga till om. 

I natt hade jag en liknande dröm, fast den handlade om att jag blev jagad ovanpå hyllor och höga skåp (jag var liten nog för att rymmas) och att jag knuffade ner saker mot förföljarna för att de skulle ge sig av. Vilket de inte gjorde. Till sist upptäckte jag att jag kunde smälta in i väggarna och gömma mig inuti dem (det fanns ett tomrum mellan väggens två sidor) så att mina förföljare inte hittade mig. Inte heller den här drömmen behöver tolkas, eller hur?

Bekymret är väl snarare varför jag drömmer sådana här saker nu, när jag ju faktiskt har börjat ta itu med det som får mig att känna mig just nedtryckt och... ja, väl inte direkt förföljd, men i alla fall rejält stressad av allas behov och önskemål. Vad vill mitt undermedvetna säga mig? Att jag inte får backa nu, utan skall påminna mig själv om hur livet varit så att jag inte frestas att ge efter för trycket? Men jag tror faktiskt att jag är stark nog att inte falla för vare sig känslomässig utpressning eller andra sätt att få mig att ändra mig, falla undan för andras viljor eller ta större hänsyn till någon annan än till mig själv. Givetvis vill jag inte vara självisk, utan fortfarande förstå och visa respekt för andras känslor, tankar och åsikter... och jag vill lyssna öppensinnat, så att jag inte missar någonting viktigt. Däremot vill jag aldrig mer förråda mig själv! Det har jag gjort så många gånger att jag till sist inte längre visste vem jag var... nu när jag kämpar mig tillbaka till ett livskraftigt och sant "jag" måste jag värna om det, ta väl hand om det och fortsätta att stärka det. Annars fruktar jag att jag aldrig kommer att lyckas rädda mig undan känslomässig förintelse någon mer gång. Är det det drömmarna handlar om? Bearbetar jag alternativen till den väg jag precis slagit in på? Jag har inte så lång tid kvar här i Västerås nu... senast den 18 september behöver jag åka tillbaka till Gullspång, oavsett hur framtiden blir. Michelle orkar inte ha mig boende här hur länge som helst - hon har ett lika stort behov av ensamhet och svängrum som jag, och i en tvårumslägenhet har man inte så många möjligheter att vara ifred. Särskilt inte som hennes lägenhet saknar innerdörrar till annat än badrummet! Jag försöker verkligen att inte sitta i knäet på henne, utan hållas med eget och inte störa med prat annat än när hon själv uppmuntrar till det... men givetvis längtar hon efter att få tillbaka sitt revir, precis som jag känner när jag är hemma hos mig. 

Den andra saken jag glömde att skriva om tidigare var att jag har upplevt något ovanligt idag: för lågt blodsocker! Det är inte första gången det händer mig, men det är absolut ingenting jag brukar känna av - tvärtom brukar sockret ligga för högt. Nu tror jag att det har med värmen att göra, för vi har fått väldigt varmt väder igen (idag var det +28 grader i skuggan) så jag tappade totalt aptiten... men det har rättat till sig nu, sedan Michelle lagat en underbart god middag med kebabkött, pitabröd och massor av färska grönsaker, rödlök m.m. som vi sedan kryddade med en god kebabsås med vitlök. Mmm! Efteråt var jag rund som en prost... och inte behövde jag ha dåligt samvete heller, eftersom maten var alldeles utmärkt för diabetiker.