Söndag förmiddag 


Natten till idag hade jag en så otäck dröm att jag fortfarande mår illa när jag tänker på detaljerna i den. Jag drömde att jag och mina syskon var vuxna, men fortfarande bodde hemma, och att det var några dagar före jul. Alla hade kommit hem från sina jobb och nu skulle mamma och jag in till city för att handla julklappar. Men pappa involverade henne i det ena efter det andra så att det drog ut på tiden - vi skulle ha åkt vid 18-tiden, men 19.30 var vi fortfarande hemma och mamma hade inte gjort sig fri. Jag blev så arg! När klockan var närmare 20.30 kom vi äntligen iväg, och i bilen grälade jag hela tiden om att affärerna stängde kl. 21 och att vi nu inte skulle hinna strosa omkring och verkligen tänka igenom vad vi ville ge i julklapp... mamma var tyst och när hon äntligen svarade, sa hon att vi säkert skulle hinna ändå om vi skyndade oss. Det gjorde mig ännu argare, så arg att jag vände bilen och letade upp en parkering vid ett större köpcentrum. Sedan nästan skrek jag åt henne: "Ge dig in och köp julklappar nu då, du som tror att det fungerar!" Vid det laget skakade jag i hela kroppen av vrede... 

Sedan jag vaknade har jag funderat så mycket på det här, för somt förstår jag glasklart medan somt är ett mysterium för mig. Under en lång skogspromenad med hundarna (solen tittar faktiskt fram emellanåt, så det är riktigt trevligt väder idag) grunnade jag framför allt på varför jag öste ur mig min ilska mot mamma och inte mot pappa, som var den egentliga boven i dramat. Det var han som hela tiden hindrade mamma från att komma iväg. Och ändå kan jag se skymten av svaret: mamma var ju vuxen och borde ha markerat sina gränser - sagt ifrån att hon inte hann hjälpa honom mer nu, eftersom hon skulle iväg med mig. Och stått på sig, om han vägrade lyssna. Kanske rentav bara gått ifrån? Nu vet jag ju, med facit i handen, att verkligheten inte såg ut på det viset... mamma styrdes helt av pappa och vågade nästan aldrig säga sin egen mening, eftersom han kunde bli så fasansfullt arg och hämnas på olika sätt (bl.a. genom psykisk misshandel). Han kunde göra livet outhärdligt för oss alla om han inte fick som han ville. Jag hörde aldrig mamma ställa honom till svars för någonting... inte förrän han var döende, då hon talade om att hon förlät honom för att han hade givit henne cancer. Jo, det är sant - livmoderhalscancer smittar faktiskt, och att hon fick det berodde förstås på att han hade varit otrogen. Hans otrohet hade alltså lett till att hon miste både livmodern och bägge äggstockarna samt tvingades gå igenom två perioder med operationer och jobbiga behandlingar. Medan det pågick, begrep han aldrig ens att de var cancer det handlade om... du förstår, ingen fick vara sjukare än pappa, och hade mamma berättat att hon hade cancer hade han genast "blivit så sjuk" att hon tvingats ta hand om honom i stället för att koncentrera sig på att bli frisk själv. Men hon vann över cancern - två gånger! Och jag vet att hon inte kunde ha handlat annorlunda. När hon själv dog, bad hon mig och mina syskon om ursäkt för allt svårt vi hade måst gå igenom p.g.a. hennes undfallenhet inför pappa och jag vet att åtminstone en av dem hade svarat att det fanns bara en sak att be om ursäkt över: att hon inte skilde sig från honom. Hon svarade att hon inte kunde, hon hade ju lovat Gud vid Hans altare att stanna i äktenskapet "till döden skiljer er åt". Efter att ha hört den förklaringen, grunnade jag länge på om vi faktiskt säger så i svenska vigselordningar? Är det inte bara i engelskspråkiga länder man använder den frasen? Det måste jag kolla upp någon gång.

Om mina syskon skulle läsa min beskrivning av drömmen, skulle de förresten rysa inför en helt annan detalj: att vi alla var vuxna men bodde kvar hemma. Det var nämligen pappas stora, lyckligtvis omöjliga dröm... att vi antingen skulle köpa en hel portuppgång och bo i de olika lägenheterna eller att vi skulle köpa en by och bo i de olika husen. Han tordes inte dra drömmen ännu längre; att vi skulle bo i samma hus. Mina syskon däremot flyttade hemifrån så fort de kunde, så fort de hade den minsta möjlighet att försörja sig själva... och de la avstånd mellan sig och pappa för att skydda sig från hans inflytande. Bara jag blev kvar.

Jag tycker inte om att jag har skrikit åt mamma, ens i en dröm. Det får mig att må illa, för det var att slå på en som redan ligger. 

Nu skall jag försöka helga vilodagen.