Tisdag eftermiddag 


Ju längre tiden går, desto mer tappar jag känslan av att må bra och vara stark som jag hade i Västerås. Min migrän börjar återta befälet, sakta men säkert, och jag har stunder av ångest och oro som jag inte vet orsaken till. Det kryper i kroppen, allt jag vill är att sova... och den där nej-känslan som förut var den första som infann sig när jag vaknade har kommit tillbaka. Varför är det så svårt att vidmakthålla ett bra mående?!? Vad är det som gör att jag mådde så bra i Västerås och nu börjar må som innan den vistelsen igen? Inte kan väl en fysisk plats ha så avgörande betydelse?

Att stiga upp klockan 9 på morgonen blir allt svårare, och jag använder snoozefunktionen nästan varenda morgon. Det känns så fel! Är det bristen på aktivitet som gör det? I Västerås hade jag sju hundar (varav tre var intensiva valpar) och en katt att ta hand om, och när de sov eller lekte med varandra tog jag hand om disk, tvätt och diverse annat. Nu har jag två hundar och en katt som är lika slöa som jag och helst ligger under en filt i soffan och sover. De tjatar inte ens om att få gå ut, så det är tur att jag benhårt håller fast vid regeln att vi skall ut, oavsett, var tredje-fjärde timme. Och jag tvingar faktiskt Belle att gå vidare, fast hon vänder och vill hem så snart hon har kissat. Det känns som om vi allihop har drabbats av någon "slösjukdom", som om någonting försänker oss allihop i dimma, eller hur jag skall uttrycka det. För uppenbarligen känner även djuren av apatin - det är inte bara jag som inte förmår aktivera mig. Det här är absolut inte nyttigt, och jag måste lösa mysteriet så att vi får tillbaka det där välmåendet och piggheten vi tog för så självklar i Västerås!

Ringde återbud till ögonmottagningen för en stund sedan, eftersom bensinen är slut och jag inte kan ta mig till Mariestad förrän den 18:e. Besöket handlar om att de skall kolla att mina blodådror i ögonen är okej... att blodförsörjningen i ögonen blir sämre är ett säkert tecken på att diabetesen börjar förstöra kapillären (de minsta blodkärlen) i hela kroppen... och det är i sin tur inkörsporten till bl.a. hjärt-kärlsjukdomar och risken att behöva amputera kroppsdelar som inte får tillräckligt med näring via blodet och därför dör. Diabetes är en farligare sjukdom än de flesta inser, och det är därför som min läkare blir så nojig när mina värden inte håller sig stabila på ett normalläge (d.v.s. där ickediabetiker ligger). 

Att vara fattig och därmed under större delen av månaden utan pengar är ett av de farligaste momenten i skötseln av sin diabetes, har jag insett. Det är bristen på pengar som gör att man äter fel - onyttig mat är billigare än nyttig - och den onyttiga maten gör en dessutom slö, vilket också är farligt för en diabetiker. Det är därför jag tvingar mig och hundarna att verkligen gå ut och röra på oss ordentligt var tredje-fjärde timme, oavsett väder och oavsett om hundarna behöver uträtta några behov. När jag får pension skall jag fylla på mitt förråd av äggnudlar och färska grönsaker, så att jag kan äta bra mat igen... men faktiskt, trots att jag inte har råd att köpa någonting alls just nu, aktar jag mig noga för pastan. Funderar på att ge bort den, så att den inte tar upp plats i mitt skåp och så att jag slipper se den. Någon potatis har jag inte heller använt på så länge att den börjar se ledsen ut i skåpet... jag håller mig strikt till kött, kyckling, fisk, ägg och vegetabilier av alla de slag (även bönor, för den som nu satte sig upp i stolen, beredd att börja propagera för vegetarianskt - hihi!). Och jag äter naturell fil med flingor, naturell yoghurt och frukt dessemellan. Så hellre än att äta fel, sprider jag ut mina måltider och fyller magen med te, vatten och sockerfri, hemgjord läsk i stället. Som sagt, pastan rör jag inte. Jag har äntligen fått mina värden att bli fina, och jag vill absolut inte sabba det.

Ute ligger snön kvar, även om marken känns mjuk så jag misstänker att snön inte kan stanna särskilt länge. Hoppas det dröjer till nästa snöfall! Jag har egentligen ingenting emot snö, men jag oroar mig för hundarnas tassar och ingen av dem verkar särskilt road av snö så jag misstänker att den är en del i att de hellre ligger i soffan och sover. Vilket, som sagt, inte är bra för vare sig dem eller mig. Själv har jag tagit fram vantar och halsduk, så jag klarar mig... men jag hoppas att hyresvärden drar igång värmen snart, elementen är bara ljumma och jag vet att jag inte är ensam här i området om att frysa när man sitter still en stund. Tänker bara att jag väl inte är den enda som reagerar, och jag vill inte hamna i läget att det alltid skall vara jag som säger till så snart något är fel. Då blir jag en avskydd tjatkärring i allas ögon, och det vlll  jag inte vara. Nog måste det finnas fler boende som kan lyfta luren och ringa hyresvärden om det behövs?

Nej, jag skall nog inte blogga mer just nu... känner mig alldeles för gnällig. Det är förstås oron som talar, det där som för liv inombords och gör mig så rastlös på alldeles fel sätt. Skall försöka tvinga mig själv att dammsuga och svabba golven i stället - det behövs! Och sedan unna mig en stor mugg te.


PS. Jag kan absolut förstå att det finns de som undrar över mina ekonomiska prioriteringar: varför köpte jag ett bord när jag inte har råd med mat? Och varför åkte jag till Stockholm i samma situation? Svaret är att bordet och bensinen för att hämta det bekostades av en godhjärtad främling som ville att jag inte missade chansen att få just det bord jag ville ha, och resan till Stockholm bekostades av kyrkoherden där. Jag har alltså inte lagt ut en enda egen krona för dessa saker. Att jag inte har några pengar till mat beror dock på en annan sak: jag räckte en hjälpande hand åt en familj som hade det svårt, och jag hoppades att jag ändå skulle klara mig. På något sätt tänker jag att man aldrig får vara så fattig att man inte kan hjälpa någon som befinner sig i nöd... DS.