Natten mellan tisdag och onsdag 


När jag bloggade tidigare i kväll, pratade jag flera gånger om mina hälsoproblem och om min oförmåga att lära av mina misstag gällande dem... men sedan släppte jag hela frågan, av den idiotiska anledningen att jag tyckte att annat var viktigare att blogga om. Just då i alla fall. Ämnet släppte dock aldrig taget om mina tankar, så nu sitter jag här igen. 

Kommer du ihåg drömmen jag hade för en månad sedan (eller var det ännu längre tillbaka)? Den om den döende unge mannen? Under Skärtorsdagsmässan fick jag svaret på vad den betyder, och även om jag inte tänker gå ut så här offentligt med alla insikterna i den kan jag åtminstone berätta att hans sjukdom - ALS - inte hade den betydelse jag trodde, utan "bara" signalerade att mannen var totalt hjälplös och ur stånd att ens andas själv, än mindre röra en enda muskel. I princip kan man säga att han var så totalt "olevande" som en ickedöd person kan vara, med skillnaden att han var vid fullt medvetande och faktiskt kunde kommunicera om än genom att andas fram orden. 

Det centrala i drömmen var att han kände mig (medan jag inte alls visste vem han var), nämnde mig med mitt fullständiga namn och hade längtat efter mig. Han var totalt hjälplös och på väg att dö, men innan det var för sent ville han berätta för mig att jag fick ärva precis allting efter honom och att människor stod redo att hjälpa mig med arvet. Jag skulle lita på dem och kunna känna mig trygg i deras sällskap. Och så en sista detalj: han sa att vi var tvillingssjälar. Det betyder något betydligt djupare än att man bara skrattar åt samma saker... det betyder att man vet hur den andre tänker och känner, hur den andre vill ha saker och ting. Med andra ord: jag skulle veta hur arvet borde användas. 

Nu återstår bara frågan om vad arvet innebar. I drömmen var det hans bostad och bil, bankkonton (med gott om pengar - han var förmögen) och ägodelar, men också hans post som ordförande i styrelsen till en av honom grundad stiftelse som byggde och förvaltade olika slags hus i ett samhälle som handlade om vänlighet, medmänsklighet och trygghet. Allt hade vuxit fram ur hans vision om ett vänligare sätt att leva utan att man behövde förändra sitt liv på ett omvälvande och för individen onaturligt sätt. Det skulle räcka att man visade förståelse och hjälpsamhet, tog hänsyn till alla omkring sig, tog ansvar för sig själv men också för alla andra. Känns det bekant? Några kommer i alla fall att förstå precis vad jag talar om, och andra tänker jag inte trötta med tolkningar. Det räcker att jag säger att jag plötsligt drabbades av insikten under Skärtorsdagens mässa, då jag låg på knä i bön och sneglade upp mot monstransen som tronade ovanpå tabernaklet på altaret. Inuti monstransen sitter vid sådana tillfällen en betydligt större oblat än dem som delas ut under nattvarden, representerande den Närvarande Kristus... men den som ställde upp monstransen tidigare under mässan hade råkat placera den lite, lite snett så att den lite, lite grand vette från mig. Först gjorde det mig förtvivlad, och jag undrade om Gud tyckte att jag har varit alltför ljum i min trosutövning på sistone och mest sysslat med jordiska ting... men så förstod jag vad som hände, och jag kunde se framför mig hur Jesus sakta vände sig lite, lite bort, kikande mot mig över sin axel: "Kommer du? Är du redo att följa mig?"

Mer än så här tänker jag inte skriva om min dröm... bara konstatera att sedan jag förstod den till fullo, har jag slutat gråta om nätterna - och drömmen har upphört att dyka upp varenda natt. Det är så mina drömmar fungerar: de upprepar sig till jag begriper dem, och sedan lämnar de mig ifred. 

Jo, en liten sak till: jag inbillar mig inte att jag har ett stort arv att vänta. Ingen bil. Ingen bostad. Inga pengar och absolut inget jobb. Det är något helt annat drömmen berättar om - och jag vet vad - men det får tillhöra min lilla samling hemligheter. 

Och det är här min hälsa - eller rättare sagt ohälsa - kommer in i bilden. Den är inte arvet - men för att ta hand om något, måste man vara i skick för uppgiften, eller hur? Hur som helst, något vi alla vet är att man skall förvalta det man äger och/eller har ansvar för, ta väl hand om det och inte handska ovarsamt med eller missbruka det. Det gäller även ens hälsa, för oavsett om vi tror på ett liv efter detta eller inte är det viktigt att ta väl vara på det vi har här och nu. Hur min framtid kommer att se ut beror på hur jag sköter mig idag, så enkelt är det. Och jag vet vad som händer om jag inte tar hand om mig, eftersom både pappa och mamma dog av sjukdomar och skador de ådrog sig genom att inte ta hand om sig själva. Om jag då struntar i den läxan och kör på i aningslös dumhet har de dött förgäves. Det minsta jag kan göra är att lära av deras misstag.

Min diabetes har börjat räta till sig och blodsockervärdena är om inte perfekta så betydligt bättre än någonsin förut. Jag är alltså på rätt väg, och det är både glädjande och lättande. Däremot sover jag dåligt igen, och det beror på att jag har för mycket i gång... jag har deltagit i ytterligare en begravning, gjort flera resor till Västerås och Stockholm, kämpat med storstädning och röjning, burit tungt och ätit mat som inte varit bra för mig. Det har blivit för mycket skräpmat och kolhydrater och för lite grönsaker, för mycket "dåligt kött" (korv m.m.) och för lite "bra" kött (kyckling och magert rött kött). Ni får ursäkta, men jag kan helt enkelt inte äta fisk och skaldjur... sistnämnda är jag superallergisk emot, och fisk är jag "uppskrämd" med till den grad att jag inte klarar av att äta det nu utan att må illa. Det enda jag kan äta i fiskväg är rena filéer av vitfisk som t.ex. torsk... men det är mat jag har lika lite råd med som ekologiskt rött kött och kyckling. Annat vill jag inte köpa. Och torsken skall vara MSC-märkt, förstås. Samvetet väger oerhört tungt när jag handlar mat...

Nästa detalj kommer förmodligen att få dig att sucka djupt och använda ord som "att hon aldrig lär sig!" Det bjuder jag på, för det är just så jag själv tänker. Ett problem som jag inte får bukt med är nämligen mina känningar av hjärtat. Då och då får jag hjärtklappning, eller så känns det som om hjärtat sitter i halsgropen snarare än i bröstet, och under sådana stunder får jag tunnelseende, susningar i öronen (som inte är tinnitus) och andra känslor av obehag. Jag antar att det inte räcker med det EKG som tagits på Närhälsan... jag borde be att få bli remitterad till hjärtmottagningen på KSS innan något värre inträffar. För säkerhets skull. Om det sedan visar sig att mitt hjärta är okej, kan jag skriva upplevelserna på stress och min oförmåga att hitta balans mellan aktivitet och vila... men till dess gör jag nog säkrast i att vara extra försiktig. Särskilt som jag är mycket väl medveten om hur farlig värme är för hjärtsjuka - och nu har vi som sagt högsommarvärme varenda dag.

Till de goda nyheterna hör att min psoriasis är praktiskt taget obefintlig, vilket ju är väldigt trevligt. Och jag har haft färre migränanfall de senaste två veckorna än jag brukar ha. Ont i huvudet har jag ju jämt, men fullt utvecklade migränattacker är en annan sak... dem är jag tacksam att slippa så gott det går i alla fall. En orsak kan ju vara att jag väljer att sova ut när jag väl somnat och inte sätter klockan på ringning om jag inte absolut måste passa en tid (som när jag skall åka långt bort nästa dag och måste starta tidigt). Dessutom stänger jag alltid av ljudet på telefonen, så att ingen kan ringa och väcka mig. Det spelar ju för det mesta ingen roll om det är dag eller natt, eftersom jag har mörkläggningsgardiner i sovrummet... jag sover bra när jag väl somnat, och mina pälsklingar undviker att väcka mig. Det beror förstås på att jag alltid rastar Belle det absolut sista jag gör innan jag kryper i säng, så att hon inte behöver gå igen förrän jag har vaknat. Och Robin är alltid hundraprocentigt rumsren. 

Hur som helst måste jag äntligen ta lärdom och sluta leva som om jag hade fler teskedar än jag faktiskt har... låta saker ta tid, inte göra mer än en sak om dagen, inte ränna iväg på allt möjligt som är roligt men tar på krafterna o.s.v. Så nu får jag försöka få mina vänner att förstå att jag gärna umgås med dem då och då, men att vi kanske kan ses hos mig i stället? Och lägga ribban lägre, så att jag inte använder för många teskedar på en enda sak utan låter dem räcka hela dagen. Skall prata med dem (vännerna, alltså - inte teskedarna!), och min förhoppning är att de inte tar mitt beslut som att jag inte vill vara med dem utan att det handlar om att jag måste vara mer försiktig. Kanske t.o.m. skall be dem hjälpa till att hålla koll på att jag inte tar i för mycket? De kanske läser av mig bättre än jag själv gör, menar jag.


PS. För den som inte är bekant med katolska traditioner kan jag berätta att bilden här ovan föreställer en monstrans. Den är vanligen cirka en halv meter hög och utformad för att likna en sol - som också är en gloria - runt oblaten, som i sin tur representerar den Närvarande Levande Kristus. De gånger som monstransen står på altaret är det Jesus själv som är celebrant i den gudstjänst man firar. DS.