Fredag eftermiddag 


Förlåt så jättemycket att jag skräms nu... men jag är tvungen att få skriva av mig det här, klarar inte av att gå här hemma och bära på det alldeles ensam. Ta det för vad det är, och få inte panik. Jag begär inte heller att någon skall lösa mina problem... jag bär ansvaret själv, och det är min sak att ta itu med dem.

Det är bara det att det här ansvaret är så fasansfullt tungt, och jag har burit det alldeles ensam så väldigt länge...

I natt var jag suicidal. Ja, det är sant. Jag satt t.o.m. och i huvudet formulerade ett brev till mina syskon där jag skrev varför jag tagit beslutet att begå självmord. Berättade att jag inte klarar av ekonomin, att jag inte klarar av att sälja huset p.g.a. bankens attityd, att jag inte klarar av att berätta för mamma att jag inte klarar av att ta hand om henne på det sätt hon behöver och har rätt till.

Jag sov inte en blund på hela natten, låg bara och mådde väldigt, väldigt dåligt. Först vid 7-tiden i morse slocknade jag, och sedan hade jag följande dröm.

Jag drömde att jag kontaktade en gammal vän, en kille jag inte har träffat på decennier men som jag litade på tyckte tillräckligt mycket om mamma för att vilja ta hand om henne. För honom berättade jag att jag tänkte begå självmord, men jag ordnade också på något sätt att han inte skulle kunna hindra mig. Så tog jag massor av tabletter, plockade fram en laddad revolver som jag hade köpt illegalt dagen innan och började vandra mot havet. Det var snö på marken, men jag gick som en robot mot stranden - fast besluten att hinna ända ut i vattnet innan tabletterna började verka. När jag nått strandkanten började jag bli vinglig och väldigt trött, det kändes som om jag ville lägga mig ner och sova, men i stället vadade jag ut i vattnet och kämpade för att komma så långt ut jag bara kunde, helst så att jag inte längre bottnade. Där skulle jag skjuta mig och sedan, ifall jag överlevde skottet, drunkna p.g.a. att jag var så totaldrogad. Killen jag hade pratat med följde efter mig, men var så långt efter att han inte skulle hinna fram i tid innan jag sköt mig...

Och så vaknade jag av telefonen. Det var MAVA som berättade att mamma inte kan andas utan syrgas, så hon får inte komma hem utan har flyttats över till njure. Och det är väl egentligen rätt bra att hon är kvar där när jag mår på det här viset. Måste rycka upp mig och försöka tänka, tänka... för jag kan ju inte överge mamma och djuren, och egentligen vill jag absolut inte dö - jag vill bara inte ha det så här och orkar inte kämpa längre.