Söndag eftermiddag 


Nästa helg flyttar Hampe till sin nya familj, och mitt hjärta blöder redan. Att man kan fästa sig så oerhört vid små varelser som inte ens existerade för åtta veckor sedan? Hur klarar uppfödare av att ständigt lämna ifrån sig små, ljuvliga valpar eller kattungar till i många fall främmande människor (för det är ju långt ifrån alltid man känner köparna)? Jag skulle aldrig klara av det... nu tröstar jag mig hjälpligt med att Hedda blir kvar, Michelle behåller henne, och som det ser ut just nu i alla fall kommer Hasse att flytta till en familj i Stockholmstrakten så det finns ju i alla fall en liten, liten chans att man någon gång i livet får träffa honom igen... men Hampe reser ända upp till Piteå! Mina småttingar (som inte alls är mina)... det här är hjärtslitande! Har suttit i över en timme i en obekväm ställning här i soffan och hållit om Hedda medan hon sovit liggande på min bröstkorg, och det gjorde ingenting, absolut ingenting alls, att ryggen värkte. Lyckan i att ha henne så tätt intill var så oändligen mycket större!  

Också en annan nedräkning har tyvärr startat... om tio dagar är det meningen att jag skall åka hem till Gullspång igen, ifall inget oförutsett inträffar. Och den här gången kan jag inte trösta mig med att jag snart kommer hit igen, för nu är inom kort mitt uppdrag som kennelflicka över och Michelle klarar sig snart utan min hjälp. Det är som det skall vara, förstås... men det är svårt att inte redan i förväg sakna något som fått en att må så bra! Nu vidtar nästa uppdrag: att må lika bra hemma. Det är ett projekt som jag måste prioriera över allt annat, och egentligen borde det inte vara svårt eftersom jag under den här vistelsen har lärt mig vari skillnaden ligger och vad jag behöver göra för att nå målet. Men att göra sådant när man befinner sig på annan ort är en sak (ungefär som att ligga på ett sjukhus eller behandlingshem, där allt fungerar precis som tänkt och är enkelt att göra)... att klara av samma sak hemma, i sin egen vardagsmiljö, är en helt annan. När man inte får ständig bekräftelse på att man gör rätt, utan bara har sin egen inre kompass att lita till blir kampen annorlunda och mycket svårare! Jag tänker mycket på Pauli ord i brevet till romarna 7:19: "Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag"...  man vet vad man borde göra, men lyckas inte bekämpa allt motstånd, alla svårigheter och andra hinder i vägen för att verkligen göra det. Motståndet kan komma både utifrån och inifrån, dessutom - både från andra och från mig själv. För när man har gjort på ett visst sätt i hela sitt liv, är det inte så lätt att plötsligt bete sig på ett helt annorlunda sätt, hur klokt det än vore. 

Jag skall ge ett näraliggande exempel: igår kväll sände Daniel mig (via Messenger) länken till en artikel om att föräldrar till mindre barn blivit besvikna på kommunen för att det nybyggda torget i centrala Gullspång inte är barnvänligt. Det är sant, men som barnlös har jag inte tänkt på att torget består av idel gatsten och andra hårda material, visserligen med bänkar m.m. för vuxna men ingenstans för barnen att ta vägen. Nu satte dock hjärnan igång att inventera hela orten Gullspång: var finns lekplatserna och hur ser de ut? Jag sysslade med detta i timmar och blev alltmer bekymrad... till jag plötsligt tvärstoppade mig själv och frågade varför jag la så mycket energi på den här frågan. Jag har varken barn eller barnbarn, jag umgås inte med någon som har barn i Gullspång och rent faktiskt tillhör frågan egentligen inte på något vis mig på annat sätt än som medkännande invånare. Därtill finns det åtskilliga andra, betydligt mer insatta och bättre engagerade, som kan ta tag i det hela. Så varför lät jag mig påverkas så mycket att jag plötsligt tog över ett problem som inte var mitt?!? Jo, för att det är så jag är programmerad. Nu kanske någon frågar varför Daniel ville visa mig den där länken, och svaret är förstås att han till skillnad från mig har barnfamiljer i sin umgängeskrets. Det är klart att det bekymrar honom att Gullspång bara har mer eller mindre privata lekplatser: skolor, dagis, folks trädgårdar och så den uppe hos oss på Skärva, som just nu "ligger nere" eftersom den skall byggas om. Han har anledning att grunna på problemet - det har inte jag. Inte mer än vilken kommuninvånare som helst som inte är personligt berörd. Så för honom är det helt naturligt att bli arg och vilja göra något åt det hela... men för mig blir det bara slöseri med energi och tid lagd på något jag inte har med att göra. Vem äger problemet? På vilken sida av staketet befinner sig frågan?

Det här tangerar en annan sak, som jag måste göra upp med men inte vet riktigt hur än. På en liten ort som Gullspång pratas det mycket om allt och alla, och ingen tänker på huruvida det är skvaller eller ens sant utan ser det som ett ganska oskyldigt tidsförtriv över en kopp kaffe e.dyl. Man kan ju bara prata så och så mycket om sig själv... sedan tar lätt samtalsämnena slut, om man inte flyttar över på grannarna, vännerna, de man känner till namn eller utseende eller kanske inte alls... ja, du förstår vad jag menar. Men jag vill inte delta i detta längre, ens passivt (aktivt har jag för länge sedan lagt av med det)... och jag är orolig över vad som sägs om mig på orten. För jag inbillar mig inte att det inte pratas också om mig, eftersom det pratas om alla andra - jag är inte på något sätt fredad, och inte heller tillräckligt ointressant eftersom jag fram till nu ju faktiskt har engagerat mig på olika sätt och därmed gjort mig synlig. 

I natt hade jag dock en dröm, som kändes väldigt oroväckande. Jag drömde att en vän och jag hade varit på besök i ett hus där min farmor hade bott (bara i drömmen, förstås!) och efterlämnat ett galleri med tavlor, som nu höll på att packas ner därför att lokalerna skulle förvandlas till lyxrestaurang. När jag nu kom hem, möttes jag av massor av poliser och andra myndighetspersoner, avspärrningar och nyfikna journalister... och en man i mörk kostym tog mig snabbt genom folksamlingen för att nästan knuffa in mig genom porten. Där fick jag veta att jag hade blivit mordhotad av en organisation som hette "OM" och som var kända för sin råa brutalitet. Varför man riktat mordhot mot mig fick jag aldrig veta, men fr.o.m. nu skulle jag leva skyddat och inte få gå någonstans utan säkerhetspolis m.m. som en ogenomtränglig mur omkring mig. Så det gällde att välja de tillfällen jag verkligen ville lämna bostaden, eftersom all denna bevakning skulle bli en väldigt dyr historia för samhället (det sades inte högt, men jag förstod det ändå). 

Jag må vara långsam i skallen, men nog begriper jag detta i stort sett glasklart uppenbara meddelande från mitt undermedvetna - det handlar givetvis om att jag snart skall åka hem och försöka fungerar på mitt nya sätt i min gamla miljö. Inte så att jag behöver polisbeskydd! Men jag inser att mitt nya "jag" är hotat både utifrån och inifrån - av mina och andras gamla vanor, förväntningar, önskemål m.m. (alltså sådant jag nu gör upp med) o.s.v. Och jag blir nästan lite full av skratt inför organisationens namn, för ordet "om" är ju så totalt centralt! Allt började ju med min lekta tanke "tänk OM jag skulle flytta till Västerås?" och sedan alla frågorna kring mitt ändrade beteende: "Vad händer OM min omgivning inte klarar av min förändring, inte gillar den, inte kan acceptera att jag blivit annorlunda...?"Ordet "om" har blivit hotfullt - inte p.g.a. sakerna i sig, utan p.g.a. att jag har den här tendensen (vilket du för länge sedan märkt) att oroa mig över hur förändringarna kommer att påverka både mig själv och andra. Det är lätt för mina vänner, familj m.m. att läsa om mitt staketbygge på FB och här i bloggen... men när det skall omsättas i praktiken där hemma? 


Skrivet sent samma kväll:

Det är strax sängdags här, för i morgon är det arbetsdag igen (helgerna riktigt swischar förbi!)... men jag vill hinna berätta om gårdagens garnbingo innan jag stänger av datorn. Att spela bingo är kul, men den här varianten hade jag aldrig testat förut: att man satt i sina bilar och spelade, medan utropen hördes i högtalare runt parkeringsområdet och flinka ungdomar befann sig bland bilarna för att kolla resultaten (och lämna ut vinsterna). Ja, jag vet att det finns bilbingo - det spelas flera kvällar varenda sommar i Otterbäcken för att samla pengar till OBK:s (Otterbäckens Bandyklubb) barn- och ungdomsverksamhet - men jag har som sagt aldrig testat det själv förrän igår, då Michelle, Marie-Ann, en vän till dem som heter Katarina samt jag satt i Michelles bil och spelade under tre spännande timmar. Vi vann ingenting, men det var roligt ändå! I pauserna rastade vi hundarna, som under själva spelomgångarna sov i burarna längst bak i bilen... och vädret var perfekt, varken för varmt eller för kallt, så vi saknade egentligen bara en fikakorg för att det skulle vara perfekt - hihi! Det får vi tänka på nästa gång.

En lärdom drog vi och flera andra under denna eftermiddag. När man fick bingo skulle man tuta för att kalla till sig kontrollanterna, så alla hade tändningen påslagen i sina bilar (annars går det tydligen inte att använda tutan på moderna bilar)... och eftersom alla var så taggade på bingon tänkte ingen på att batterierna drogs ur. Alltså vägrade flera av bilarna att starta när det var dags att åka hem - däribland vår bil. Men de allra flesta människor är änglar utan vingar, så många vänliga själar stannade kvar för att hjälpa oss andra igång med startkablar m.m. och ingen blev övergiven på platsen. Note to self: stäng av motorn och ha en annan tuta med dig att använda (t.ex. en cykeltuta) - alternativt vråla "Bingo!" genom sidorutan i stället om du vinner. De kvicka ontrollanterna kommer att höra dig ändå. För visst åker vi på fler garnbingon! Det var varken dyrt eller krångligt att vara med.

Eftersom det tog tid att jumpstarta ett antal bilar, kom vi hem långt efter middagsdags och var rejält trötta... så efter att ha konsulterat Michelles pappa ordnades det mat från en riktigt bra restaurang de känner till och så åt vi tillsammans här hemma i köket. Jag valde fläskfilé med pommes och bea samt en mycket matig och fräsch sallad, och det var jättegott! Efter maten blev vi sittande och pratade i flera timmar, bara för att det var så mysigt... alla var på så gott humör, och vi hade så mycket att prata om att tiden bara rann iväg. Fast nog var både Michelle och jag trötta så det sved i ögonen när det var dags för "nattkissen" och sedan sängarna... jag orkade inte ens läsa en stund, som jag annars alltid gör, utan släckte direkt.