Lördagskväll

(Ni får vara utan illustration den här gången)


I det här inlägget kommer jag att vara brutalt uppriktig, så jag vill börja med att betona ett par saker. Om du mår dåligt av att läsa om mina bekymmer, så läs inte detta detta inlägg. Likadant om du tillhör sådana som jag själv och automatiskt börjar fundera över lösningar på problemen... läs inte det här inlägget. Jag är inte ute efter lösningar utan efter att berätta varför jag är som jag är just nu. Att ta itu med situationen är mitt eget ansvar, och jag har inte levt i femtiofyra långa år utan att lära mig ett och annat så jag kommer givetvis att göra mitt bästa för att klara ut mina problem även om det tar tid. Okej?

Som inledning: jag är lite asocial just nu, och ni kommer - om ni läser mitt inlägg - att förstå varför. Det innebär i klartext att jag sover mycket, inte gärna umgås, absolut inte vill prata i telefon, inte vill gå någonstans om jag inte i just precis den stunden känner att jag orkar med. Det verkar nyckfullt och egoistiskt, eftersom jag ibland verkar tillgänglig och ibland totalt osynlig. Men jag måste få utgå ifrån hur jag mår, orkar och känner det just för stunden, som sagt. Framför allt: det har ingenting med någon annan än jag själv att göra, så ta det inte som att jag tycker mindre om dig eller värderar dig lägre än förut. Jag har bara färre teskedar per dag att använda (för den som inte är bekant med begreppet, googla på det. Har själv berättat historien om teskedarna i ett tidigare inlägg, men minns inte när så jag kan tyvärr inte hänvisa till det...) 

Och nu tar vi itu med själva ämnet för dagen.

Sedan ett par månader befinner jag mig i en Moment 22-situation. Jag skall försöka beskriva den så enkelt som möjligt, men jag förvarnar om att det kan bli lite rörigt.

Två saker har i kombination inneburit att jag mår väldigt dåligt både fysiskt och psykisk. Den ena är att jag sedan länge inte kan ta alla mina mediciner utan bara några av dem: resten har jag inte råd med. Den andra är att jag är skyldig två personer, som båda är kära vänner jag absolut inte vill göra illa och inte heller mista som vänner, men riskerar att göra p.g.a. att jag inte betalat tillbaka i tid - en större summa pengar. Bägge dessa saker hänger ihop.

För att få ordning på min diabetes, har min läkare sedan i somras satt mig på två nyutkomna sorter (Janumet och Jardiance) som vardera kostar över 1.000 kronor att hämta ut. Också min ångestdämpande medicin (Paroxetin) kostar så mycket. Enligt socialnämnden har jag en inkomst som ligger över norm, så de kan inte hjälpa mig. Apoteket kan inte bevilja mig avbetalning, eftersom jag sitter fast hos kronofogden. Att jag trots skuldsaneringen sitter hos kronofogden beror på att Nordea har vänt sig dit för att få ut de 40.000 kronor som husförsäljningen inte täckte av huslånet. Att dessa 40.000 kronor avkrävs mig beror på att mamma dog vilket gjorde mig ensam ansvarig för skulden. Kronofogden vägrar att utmäta, eftersom de anser att min inkomst är för liten.

Jag är skyldig en vän 1.500 kronor, en annan 6.000. Bägge lånen handlar om att de hjälpte mig i en krissituation... och bägge vännerna är lika fattiga som jag, så de behöver verkligen att jag betalar tillbaka. Min månatliga inkomst är 11.000 kronor, varav 7.000 kronor går till hyran. Kvar är 4.000 kronor som skall räcka till el, bredbandet, telefonen, försäkringar, mat och andra nödvändigheter. De skall också räcka till mediciner och till att betala tillbaka på de där två lånen. Att låna för att täcka lån är inte bara idiotiskt - det fungerar inte, eftersom jag då i stället inte kan betala de nya lånen. Och jag kan, av medicinska skäl, inte extraknäcka för att tjäna lite pengar och därmed täcka skulderna - och bekosta mina mediciner. Får försäkringskassan reda på att jag jobbar om än aldrig så lite, blir jag av med pensionen. Och då blir jag ett socialfall, förlorar min bostad och får en ännu svårare ekonomisk sits.

Jag har alltså inte kunnat ta mina mediciner på flera månader, vilket får diabetesen att skena och mig själv att må väldigt dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Jag är trött, deprimerad och orkeslös. För att klara det absolut nödvändiga - äta, ta hand om djuren, sköta hushållet o.s.v. - måste jag befria mig själv från allt annat, vilket (som jag nämnde här ovan) gör att jag inte orkar umgås, inte orkar gå någonstans eller göra någonting. Den tid som inte går åt till nödvändiga uppgifter antingen sitter jag här i soffan och gör ingenting eller så sover jag. Jag klarar inte av människor och att vara social.

Jag har att välja mellan att äta mina mediciner eller betala av på mina skulder. I det ena fallet drabbas jag själv av allt större hälsoproblem, i det andra försätter jag två mycket kära vänner i ekonomisk kris (för de är, som jag sa, minst lika fattiga som jag och räckte mig en utsträckt hand av ren människokärlek. En av vännerna rentav lånade pengar av en vän för att kunna låna mig pengarna). 

Till det kommer att två av mina vänner börjat säga att det talas om mig på bygden - att någon påstår att jag missköter mina djur. Nu vill jag gå till botten med den historien, så jag försöker genom dessa mina vänner få klarhet i exakt vilka personer det är som sprider ryktet - och när jag får veta det skall jag polisanmäla dem. Det är det enda sättet jag kan rentvå mitt namn och få slut på ryktet. Alternativet är att göra mig av med djuren för att täppa till truten på skvallertackorna: lämna tillbaka Belle till hennes originalmatte, avliva Rafael och Robin, lämna tillbaka Olaf och Jessie till dem som hade dem innan mig (för deras husse kan inte med bästa vilja i världen ta hand om dem just nu - han bor inneboende). Mister jag djuren, blir jag ännu mer deprimerad än jag redan är.

Det är helg nu. Men jag hade ett mycket bra telefonsamtal med min syrra i eftermiddags, och vi kom överens om att jag skall gå till Närhälsan på måndag och försöka få hjälp med medicinerna om det överhuvudtaget är möjligt. En tanke vore ju att jag styrs över från mediciner till insulinbehandling, d.v.s. att jag inte bara tar långtidsverkande insulin och resten tabletter för att få ner blodsockervärdena utan byter ut medicinerna mot måltidsinsulin. Insulin är nämligen gratis. Det skulle göra det möjligt för mig att börja betala tillbaka på lånen till mina vänner.

Ja, jag skulle kunna flytta till en mindre lägenhet. Jag skulle kunna göra mig av med bilen. Jag skulle kunna släppa telefonen och bredbandet. Min hälsa är trots allt viktigast. Men hur skulle jag må? Den psykiska biten är lika viktig som den fysiska - och vad hjälper det mina blodsockervärden om jag blir suicidal?

Nu har jag skrivit av mig.

Den här helgen vill jag vara ifred, bara sova, låta tiden gå till måndag. Sedan får vi se vad Närhälsan säger.

Jag riskerar att förlora vänner på att vara så här asocial, och på att inte kunna betala mina skulder. Jag riskerar att Länsstyrelsen knackar på här för att någon sprider rykten om mig och mina djur på bygden. Jag håller på att tappa fotfästet totalt, men kämpar för att komma på benen igen.

Klart slut för den här gången.