Sen torsdagskväll 

Tidigare i kväll blev jag bjuden på middag hos Alex och Daniel - och möttes av en större omtanke än jag kunnat föreställa mig. De hade kokat ris! Under de år jag umgåtts med dem, har ris aldrig stått på deras matbord så jag har sett det i alla fall... men nu hade de tagit fasta på att potatis och pasta inte är bra mat för mig som diabetiker, så i stället bjöd de på ris och korv stroganoff för att jag skulle kunna äta med dem. Det kallar jag omtänksamt! Jag blev mycket rörd och förklarade det för dem, men jag vet inte om de förstod hur stor deras gest var för mig...

När jag kom hem satte jag igång en tvättmaskin och en diskmaskin, placerade Belles nytvättade bädd (den hon brukar ha i sin bur i bilen) framför den elektriska kaminen och slog igång den för att få lite värme i vardagsrummet - visst är det konstigt att det kan kännas kyligt inomhus nu i kväll när det var så varmt och soligt ute under dagen? Kanske är jag trött, kanske mår jag inte riktigt bra utan att vara riktigt klar över det på ett medvetet plan. Jag kan ju ha blivit smittad med t.ex. förkylning, men att den inte brutit ut än, menar jag. Fast troligen är jag bara trött. Hur som helst har jag gjort i ordning en hel kanna Darjeeling åt mig och lagt en liten pläd runt axlarna, så jag skall nog snart vara varm igen. Om Belle la sig i bädden? Icke! Hon kröp ihop i den andra bädden, den hon fick av Alex och Daniel för en tid sedan och som nu ligger i soffan, och ville att jag skulle dra den stora fleecefilten över henne och Robin. Får se om något av djuren testar bädden framför kaminen senare... synd att den inte är större, för då kunde jag själv ha rullat ihop mig där - hihi!

I morgon har jag absolut i-n-g-e-n-t-i-n-g på schemat, utan funderar på att ägna dagen åt att ligga i soffan och läsa. Det kallar jag fredagsmys! (Undrar om någon etnolog har kommit på tanken att ta med en förklaring av nutida uttryck i en avhandling eller bok om modern kultur, så att man om hundra år begriper vad ordet "fredagsmys" innebär?)

Glömde förresten en sak i mitt förra inlägg. När jag pratade med bibliotekarien om mitt val av läsning den här gången, och förklarade att jag nyligen förlorat min mamma - som också var min sambo och bästa vän - berättade hon i sin tur att hon för fem år sedan förlorade sin man som också var pappa till deras tre barn. Det var gripande, jag beklagade sorgen och vi utbytte erfarenheter om detta att gå vidare med sitt vardagsliv när den som man brukade dela det med inte längre finns där... man hittar olyckssyskon lite varstans, bara man är öppen för det, och kanske kan sådana samtal hjälpa bägge parter att må en liten smula bättre? Känna sig lite mindre ensamma om upplevelserna. Få sina tankar och känslor bekräftade. Fast när jag vandrade hemåt, tänkte jag framför allt på hur fruktansvärt svårt det måste vara för en efterlevande förälder att gå igenom sin egen sorgeprocess och samtidigt orka vara ett reellt stöd för sina sörjande barn... det skall jag försiktigt försöka sondera lite närmare nästa gång jag träffar henne, för det känns viktigt att få förmedla att jag inser hur komplex hennes situation blev när maken dog. Om hon vill prata om det, vill säga, men det märker jag ju.