Senare samma tisdagskväll

Jag vill återkomma till min väns fråga "gör man så när man är vänner?", för den är väldigt viktig. Vad innebär det att vara en god vän? Nota bene, jag har inga svar och jag är absolut inte mer lämpad att försöka ge råd än någon annan. Men jag har mina funderingar.

Att vara vänner måste vara så kravlöst som möjligt - man är vänner för att man vill vara det, inte för att man måste. Det är därför ingen bra vänskap att kräva saker av sin vän, t.ex. absolut lojalitet, att man alltid ställer upp, att man lånar ut pengar e.dyl. Däremot är det väl högst rimligt att man inte lurar, ljuger, skvallrar om, går bakom ryggen eller på andra sätt skadar sin vän. Inte heller är det okej att avslöja sin väns hemlighet om man fått förtroendet att veta den. Ett undantag finns: om vännen skadar andra eller begår brott, för då är man t.o.m. skyldig enligt lag att avslöja detta för myndigheterna. Och jag tror att de flesta av oss är överens om att ingen har rätt att begära av en vän att denne tiger om sådant som är direkt farligt eller rentav begär att vännen deltar själv.

En sak som jag av egen erfarenhet haft anledning att anse som oerhört värdefullt av en vän är att denna finns där när livet blir alltför svårt att tackla ensam (ni vet, uttrycket "that's what friends are for"). Om jag hamnar på sjukhus, får en svår sjukdom eller skada, drabbas av sorg när en familjemedlem dör, utsätts för ett våldsbrott eller av liknande anledning behöver stödet av en vän, hoppas jag förstås att den vännen kommer till min hjälp. Det finns situationer i livet när man helt enkelt blir oförmögen (ligger på sjukhus, är förlamad av sorg etc.) att själv ordna saker - ta hand om familjen, betala räkningarna i tid, sköta sitt hushåll, äta och ta mediciner när man skall o.s.v. - och behöver att någon rycker in och hjälper en med det... och då tror man av lätt förståeliga skäl att familj och vänner skall vilja ställa upp. Det ställer förstås krav på dessa, t.ex. att de reser till den drabbade och stannar ett tag (ett par dagar eller kanske en vecka), vilket innebär att de måste förändra sina egna vardagsliv under en period och kanske t.o.m. dra på sig utgifter (bensinpengar, resebiljett, kostnad för logi om man inte kan bo hos den drabbade o.s.v.), och det i sin tur innebär att personen ifråga tvingas fråga sig själv om den drabbade är värd denna uppoffring. För att rubba sina egna cirklar är förstås en uppoffring; det är obekvämt, sker nästan alltid vid en olämplig tidpunkt och man måste kanske ta ledigt från jobbet eller lämna sin familj ett par dagar. Ändå reflekterar de flesta inte över konsekvenserna utan gör spontant vad som måste göras för att kunna finnas där för en när och kär person, och det värmer mitt hjärta. 

Vänner behöver inte höra av sig till varandra jämt och ständigt, men en relation behöver vårdas för att blomstra. Det tar inte många minuter att slå en signal, skicka ett SMS, posta ett vykort... numera är det lätt att skicka blommor via Internet (dock rätt dyrt, tyvärr) om man vill påminna någon om att man tänker på denne o.s.v. 

Fast det finns en sak som jag skulle vilja varna för, om jag hade den rätten: att man aktar sig för millimeterrättvisa. Livet är inte en våg där skålarna hela tiden skall väga jämnt, och vi har alla olika förutsättningar att styra vår tillvaro. Jag har sett vänskaper gå i graven för att den ena blivit bitter på den andra av orsaker av typen "jag besökte henne, så nu är det faktiskt hennes tur att komma till mig" eller "jag bjöd honom på restaurang, varför bjuder han inte mig på detsamma utan bara på hemlagade middagar?". Det finns människor som först kollar vem som har skickat dem julkort innan de själva skriver och postar sina, eller markerar i sin kalender vilka som kom ihåg dem på senaste födelsedagen innan de grattar en vän som fyller år. Sådana ageranden tycker åtminstone inte jag kan kallas vänskapliga utan baseras på principer om att det skall vara "rättvist" och att båda parter skall "bidra lika mycket". Inte heller är det juste att kontrollera att presenter har kostat lika mycket... sådant brukar dessutom trappas upp, så att gåvorna blir allt dyrare - och åtminstone i vår del av världen blir det ju i regel som att man byter pengar med varandra. Man måste komma ihåg att olika människor har olika bra ekonomi, och pengar får aldrig komma i vägen för en vänskap. Förresten: vänskap handlar väl inte om presenter?

Ytterligare en viktig detalj: om man värderar en vänskap måste man vara öppen för att vännen kan ha väldigt bra skäl till att agera som hen gör, även när det inte är vad man själv vill. Det kan finnas förklaringar som en vän inte vill avslöja ens för sin bäste vän - man kanske skäms, man kan ha avgett ett tystnadslöfte, det kan handla om något som bara rör ens familj, man kan ha varit med om någonting som väcker minnen eller skapar starka känslor. Människor som befinner sig i svåra situationer reagerar ibland annorlunda än de skulle göra i vanliga fall, och det måste en god vän visa förståelse för och kunna hantera. Man kanske får vänta länge på en förklaring eller rentav en ursäkt, om något händer... och i de lägena måste man bestämma sig för om vänskapen är värd det, om man själv är beredd att finnas kvar i relationen ändå.

Det får mig att minnas min allra första arbetsintervju... 1980 sökte jag ett vikariat som kontorsassistent på ett socialkontor och räckte förstås över mina betyg och intyg till chefen när vi sågs. Men hon tog inte emot dem, fixerade bara min blick och frågade rakt ut: "Kan du ta en utskällning om du får en ursäkt och en vettig förklaring när det lugnat ner sig?" Mitt svar blev "ja" och därmed hade jag fått jobbet.

Sist, men inte minst, handlar vänskap om utbyte. Vänner skrattar och gråter tillsammans, de delar åtminstone några intressen, de gör saker tillsammans när de ses och bryr sig om hur den andra har det. Vänner engagerar sig i varandras liv, men försöker inte ta över och styra den andras handlingar, ord och känslor. Vänner ger varandra utrymme, men också närhet. Eller som det stod i ett brev jag fick en gång: "Vänskap är att våga växa sida vid sida utan att vara rädd att växa isär".