Natt mellan torsdag och fredag 


När lång tid har gått och mycket har hänt, är det alltid lika svårt att försöka komma ihåg och berätta om det. Alltid är det någonting man glömmer, någonting som börjat falla en ur minnet... och vad tycker andra är intressant att bli uppdaterade om?

Att jag inte skrivit på så länge har framför allt berott på att jag varit både sjuk och deprimerad, lite av varje skulle man kunna säga. Förkylningen som drabbat så många i Gullspång har nu hunnit upp mig - och det var ju bara väntat, särskilt som även mina vänner varit sjuka - men jag har också mått dåligt av andra orsaker. Främst är det sorgen som tynger mig, och de okänsliga frågor jag fått via mejl... men då har inte mina bloggbesökare förstått att jag inte bara är en vuxen dotter som sörjer en åldring mor, utan att det framför allt är min bästa vän och sambo jag sörjer. Min sorg har därför större gemenskap med dens som mist en livskamrat... skall det vara så svårt att förstå? Och förresten, varför skulle man inte ha rätt att sörja sin gamla mamma, bara för att man är på väg att bli gammal själv? Vissa relationer är så viktiga att smärtan i att mista dem bara blir värre ju längre de varat. Dessutom är det så att just en mamma lämnar ett extra stort tomrum efter sig... det kan miljoner söner och döttrar över hela världen intyga.

Nå, nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om något som faktiskt skänkt lite ljus i min tillvaro: jag har fått igång min bil! Tack vare kuratorn fick jag tillräckligt med pengar från en fond så att jag kunde reparera, besiktiga och skatta bilen så att den nu har tillstånd att rulla på vägarna igen - och tro mig, de första timmarna vid ratten satt jag nästan och grät av lycka! Hjärtat svämmade över av glädje att återigen kunna köra... och mina vänner blev också glada, för jag har kunnat skjutsa dem runt för att storhandla mat och köpa julklappar. Så det är inte bara för mig som bilen betyder mycket; mina vänner har också stor glädje av den. Särskilt nu när Nina och Kari båda drabbats av lunginflammation, och Nina dessutom har stora problem med sitt stackars hjärta p.g.a. kylan. För nu är det verkligen kallt ute! Härom kvällen när Alex, Daniel och jag kom hem från Mariestad efter att ha handlat, hade temperaturen sjunkit till -8 grader här i Gullspång. Idag har det varit mildare, men det är första gången på hela veckan och lär inte vara länge. Snö har vi också, om än inte särskilt många centimetrar (knappt så det täcker marken), och is som gör både vägar och gångvägar hala. Så nog har vintern kommit... men eftersom jag ställde av min bil redan i våras, innan jag hade hunnit skifta däck, satt vinterdäcken (dubbade) redan på plats. Något annat fungerar inte här ute på landsbygden.

Allra störst glädje hade jag av bilen i lördags, då jag kunde åka till Vedevåg och gratulera min älskade syster på hennes födelsedag! Det hade jag önskat mig och hoppats på, men inte vetat om det skulle gå att genomföra. Ja, givetvis hade jag grattat brorsan också - de är ju tvillingar - men till Stockholm (Solna) hade det blivit för långt, så jag koncentrerade mig på att försöka få syrran att känna sig firad och med råge värd min bensinkostnad. Det var verkligen härligt att få träffa henne och hennes familj igen! På hemvägen gjorde jag också ett kort besök hos min vän Maria J, som bor utanför Örebro - och för första gången lyckades jag köra ända hem till henne utan att fara vilse på vägen - hihi! Så nu har jag tydligen äntligen lärt mig var hon bor, och det är ju bra med tanke på att jag redan lovat att komma tillbaka och då ha virkningen med mig så att vi kan sitta i soffan och handarbeta, fika och bubbla bort tiden. Fast då får jag nog ordna hundvakt åt Belle, för Marias katter lär inte acceptera henne...

På söndag är det advent - tänk, så tiden rusar iväg! Och till dess vill jag ha hunnit få upp julgardinerna, stjärnorna och ljusstakarna i fönstren, så jag har inte mycket tid på mig. Skall snart ställa upp julgranen också (oklädd) så att grenarna får hänga ut sig och katterna bekanta sig med härligheten. Undrar om Olaf och Jessie har sett en gran förut?